Kompiskärlek.
Idag är en sån dag då hjärtat värker av kärlek. Vänskapskärlek. När ens bästa kompis plötsligt har en bebis och fyller år och jag inte vill något hellre än att få gå och knacka på hennes dörr och ge henne en lång lång kram. Det är då expat-livet suger som mest. Avstånden. Senast vi träffades så sa hon jag tror faktiskt att vi kommer bo i samma stad, en dag. Det är inte omöjligt och herrejösses vad underbart det skulle vara.
Men dagar som dessa så är jag samtidigt så fruktansvärt tacksam, över att få ha en människa i mitt liv om än på avstånd som betyder så mycket för mig. Det är värt allt.
Från en av kanske de bästa kvällarna vi haft ihop. Den tidiga sommaren 2013.
3 svar
Men du är ju så nära hem! Haha vafan, du kan ju svänga förbi lätt över ett par dagar om du skulle vilja. Tänk på oss som är på andra kontinenter än våra vänner, som kan träffas nån gång per år kanske.
Skulle jag bo i Finland skulle det ju vara som att inte ens vara expat, avstånden är ju typ samma som om vännen bodde i Sthlm och jag i Norrland liksom.
Haha ALLTING ÄR RELATIVT! Var bor du Zoe?? Jag förstår dock vad du menar – var glad bara när jag bodde i Tyskland och inte Indien eller Kanada eller liksom längre bort. Samt var i samma tidszon.
Men samtidigt. Att ta sig Helsingfors-random stad i mitten av Sverige är inte “så bara” ;)
Åååh, vill så gärna hänga och kramas live ⭐️