Att få barn

Bebis har blivit tulting. Men såhär var det när han kom till oss. Att få barn, eller att bli mamma.

De tre första veckorna

Jag var inte rädd för förlossningen, jag var det först, men inte efter all mental och fysisk förberedelse månaderna inför. Jag var redo. Och dagen då allt skulle dra igång kom en särskilt stark känsla av att ”nu är jag redo att föda”. Jag kände att nu, nu kan det ske. Och det gjorde det.

Vad som sen följer, efter den osannolika och otroliga förlossningen, är antagligen det svåraste jag någonsin gjort i mitt liv. Dessa känslor och minnen kommer med tiden suddas ut, blandas samman och bli allt mer diffusa. Jag kommer kanske inte minnas att jag de första nätterna undrade om jag var helt säker på vad jag egentligen gett mig in på? Att jag kände en hopplöshet över att ha förlorat det jag alltid varit så mån om: min sömn.

Att få ett litet liv lagt på sitt bröst tidigt en morgon efter att inte ha fått sova mer än en timma den natten. Det var en lättnad, och en obeskrivlig känsla. Där är man, helt slut på alla sätt och vis, men han är nu ditt ansvar. Han kräver inte bara närhet och mat, utan all omhändertagning. Din kropp skulle vilja vara den där bebisen, få tas hand om och läka i lugn och ro. Istället börjar en intensivutbildning som pågår 24/7.

Hur ska bebis bäras? Tvättas? Matas? Allt tar sån tid och de första dagarna är liksom både ett späckat schema av allt detta, blodprover och uppföljningar (går han upp i vikt, har han blivit mer gul?) och timmar av att bara ha honom vid ditt bröst eller på ditt bröst.

Att vara på BB är en trygghet. Att komma hem är ändå skönt. Vi kämpar på. Om morgnarna är jag stärkt. Vi lyckas sova när han gör det, åtminstone en del. Den finaste känsla (utöver allt det uppenbara såsom att möta bebis blick när han liksom för första gången tittar på dig och inser att där är du, min mamma) är när jag får krypa ner och vara lilla sked bredvid min T. Jag behöver också få tas om hand om. Och om kvällarna är jag en skör skör själ med en gråt som ibland har svårt att avta.

Samtidigt ska bebisen gympas med, bli buren och få massor med närhet, mamman börja knipträna igen, det ska pumpas och… ja. Allt är överväldigande. Amningen är långsam och alla jag pratar med har kämpat. Första dagen hemma försöker vi i panik få till flaskmatningen med den extra ersättning han får och det ordnar sig till slut. Men att diska, desinfektera och pyssla med dessa flaskor, vad det tar tid.

Plötsligt upptäcker man att varje dag blir lite lättare. Gråten (min gråt) kommer mer sällan, varar inte lika länge och det kommer till och med dagar helt utan gråt. Bebben växer, han är så fin, världens finaste, förstås. Pikkunen, lilla grisen ❤️

Efter två månader

Det går inte att undgå känslan av att vår lilla bebis är en försökskanin som placerats i vår ägo utan instruktionsmanual.

Allt ett ständigt experimenterande. Ingen vecka den andra lik. Ett ständigt frågande: varför gör han som han gör nu? En mamma och en pappa som för varje dag ändå lär känna honom lite bättre, trots det föränderliga. Men som också gör fel och får göra om. Stunder av: varför berättade ingen detta? Eller: jag borde ju ha förstått att…Följt av insikter om att bebisarna är olika och allt inte går att förklara eller förutse. Och att vi alla är nybörjare, bebisen också.

Jag upprepar för mig själv och för T att den här tiden är ett undantagstillstånd. Att skapa rutiner eller tro att det här är vår nya vardag är liksom orimligt. Eller kanske främst onödigt. Det kommer sen.

Att försöka fixa bebisen känns också fel. Det är tufft att vara nyfödd i den luftiga världen utanför mammas mage. Ibland skriker han, ibland är magen besvärlig, och att somna på egen hand är absolut ingenting han gör. Vi stressar inte över det, vi tänker att det passerar. Att bli neurotisk och hitta ett svar och en lösning på allt, är en jakt som aldrig tar slut. Och Instagram som ibland är en hjälpande hand och ibland spär på strävan om att göra ”rätt” och optimera din bebis och ert liv.

Nu är han åtta veckor, snart två månader. Begrundar allt med den sortens nyfikenhet som vi alla hade i början. Och älskar att leka i det färgglada prasslande babygymmet med kompisarna Tore Tvättbjörn, Reijo Ren (möjligen ett rådjur) och Mats Majava (bäver på finska).

Tre månader – ur två perspektiv

Jag jämför mig. Vi gör väl det? Gör inte alla det? Kanske inte. Men för mig tycks det oundvikligt. Det sker instinktivt. Utan eftertanke. Och jag får gång på gång välja att inte agera på det. Jag låter jämförelsen ske ”hon gör sånt”, ”deras bebis är så”. Och reflekterar över det en stund. Tänker för ett ögonblick ”borde jag…” eller ”vår bebis…” men kommer snart tillbaka till min verklighet. Denna resa om någon lär mig att det inte går att jämföra. Vi är olika. Vi får olika bebisar. Vi har olika behov, bebisarna likaså. Det kan tyckas självklart, men jag behöver upprepa det för mig själv. Det finns så mycket du kan avundas, ännu mer att vara tacksam för.

Jag minns nätterna när jag skulle betalat vad som helst för en säng som gungade honom till sömns så att jag slapp (men 700 euro är en orimlig summa, det är dumt att vänja sig vid något som inte gynnar någon i längden och de flesta nyfödda behöver närhet). De nätterna känns redan avlägsna. Just nu är vi istället inne i en period där jag ofta kan lägga honom vaken i sin säng och han somnar självständigt (med napp och white noise, och en hand på honom en stund). Snart är det kanske annorlunda igen. Och det spelar ingen roll. Han är en bebis, en individ, inte en prestation.

Dessutom: vi kämpar alla med något. Stort och smått. Kanske nu, kanske senare. Så som livet är.

En nattklubbsspelning? Inte det jag föreställt mig att det första jag gör utan bebis skulle vara. Han är tre månader när duon från Gällivare, Hooja, intar Helsingfors en torsdagskväll innan det hunnit bli vår. Jag velar in i det sista. Det är så mycket runt det nyblivna livet som känns ambivalent. Jag har upptäckt att jag fortfarande är jag, men min kropp och min tid är någon annans. Det blir tydligt när jag drar på en outfit som ska påminna om vanliga kläder, målar ögonfransarna blåa och promenerar till metron. Det är samma jag som gick här för några månader sen. Samma person med typ samma tankar. Fast ändå någon annan. Det känns busigt, nästan förbjudet att lämna hemmet efter åtta på kvällen, just efter att ha matat den lilla.

Inne i stan pågår kvällslivet. När var jag sist här såhär sent? Jag går den korta biten till Apollo, en gammal teater omgjord till nattklubb. Säger mitt namn i dörren. Har aldrig förut blivit uppskriven på en lista. Åtminstone inte vad jag minns. Känns symboliskt att det är just nu det sker. Min stund är högst högtidlig och ikväll är jag VIP. Jag går ensam. Det är ljuvligt. Jag köper en alkoholfri öl och går upp en trappa. Hittar en lucka lagom för en person med perfekt sikt mot scenen. Och så drar det igång.

Jag minns våren när de dök upp i min discover weekly. De lät som någon hemifrån? En googlesökning utan svar. Ett par månader senare vandrar vi på Dundret när min vän ”har något att berätta”. Ännu några månader senare är succén ett faktum, framgången omöjlig att stoppa. De sjunger om allt som är bekant, allt som var min uppväxt, och de gör det för stora publiker där alla sjunger med. Till och med i staden där jag bor.

Jag smiter ut när det är några låtar kvar, innan Käärijä gör dem sällskap. Åker hem igen, till bebisen som knappast märkt att jag varit borta.

Snart fyra månader

Det är fortfarande overkligt att du är här. Hur länge tar det innan man vänjer sig? Innan jag vänjer mig. Jag har hört vissa beskriva det som en självklarhet från första ögonblicket. Själv kan jag fortfarande förundras över tanken på att du faktiskt är här, och att jag är någons mamma. Samma land, samma stad, samma hem, samma jag, men allting – så annorlunda.

Du har börjat sova längre om nätterna. Det kom som en chock, för jag har inte vågat besöka den platsen ens i tankarna. Jag har inte tänkt längre än att: det är såhär det är nu. Vi ammar om nätterna, min sömn är uppdelade i 2-3 timmars block. Så kommer det alltid vara. Småbarnsföräldrar klagar väl på dålig sömn upp i skolåldern, föreställer jag mig. Men nu kom en glimt av att jag snart kommer få sova igen? Skitsamma om jag måste vakna ett par gånger, jag är van.

Detta sammanfaller också, till vår allas stora lycka, med att du börjat växa mer. Du når till nästa kilo, får gå upp till nästa storlek både vad gäller blöjor och kläder. Det är någon sorts milstolpe, det är det.

Och det är först nu jag slås av insikten om hur flyktig den här tiden är. Det som alla pratat om, nu blir det påtagligt. Den där första tiden som kändes evighetslång, känns snart som ett väldigt kort ögonblick. Den första tiden som handlade mycket om överlevnad. Men sakta övergick till mysiga bebisrutiner och en betydligt mer trivsam bubbla. Fyra veckor av förutsägbara sovstunder och amning som funkar. Sen tar det slut, där någonting annat tar vid. Du är redan så stor, inte längre den där lilla lilla bebisen och allt det som varit som aldrig kommer igen. Han som helst sov på mitt bröst. Han som behövde bli vaggad till sömns. Han som nöjde sig med titta på en av lamporna i taket. När vi upptäckte att du kunde följa oss med blicken. När du började le. När du lärde dig sova i din säng även dagtid.

Perspektiven under den här tiden är helt ur led, känslorna lika så. Du ler och ser överlycklig ut så fort du får syn på mamma eller pappa. Det är kanske dagens bästa stund när du vaknar på morgonen och jag får utbrista i ett goooodmorgon och möta ditt busiga leende. Motsatsen är eftermiddagarna när du inte vill äta och utbrister i ett högt skrik. Det är tydligen vanligt. Det gör det inte mindre tungt. Vi söker lösningar och testar olika knep, som funkar ibland. Samtidigt har tupplurarna tappat all sin förutsägbarhet. Också ett vanligt 3-4 månaders tecken. Som en följd av detta hänger vi mycket hemma. Snart är även denna fas ännu ett minne bland alla andra.

Stunderna med dig är obeskrivliga. Dagar som nätter. Jag läste någonstans att det är ett gott tecken om du och bebisen har gemensam humor, och jag vet inte riktigt hur de tänkte där, men jag vet att varenda gång du ler, så ler jag.

Fyra månader

Det blir påsk, du börjar jollra och så blir du fyra månader. Du får en minitesked med potatis, äter den gärna men reagerar inte nämnvärt. Jag läser ut en bok och lånar tio till på samma tema (beteende och psykologi) från bibblo. Inspirationen hittar tillbaka i takt med att sömnen gör det. Samtidigt googlar jag hur länge hormonerna är ur balans efter en förlossning. Osäker på hur jag ska tyda svaren, men övertygad om att allting fortfarande är lite upp och ner. Ute viskar trädens lätt gröna nyans om att våren nog faktiskt är här. Vi pratar om allt vi har framför oss, bara för att påminna varandra om att ta vara på det som är nu. Jag älskar att se dig somna i min famn, det lilla huvudet som vickar, munnen som formas till ett sleepy smile, ögonen som rör sig bakom halvstängda ögonlock. Och största delen av vår vakna tid sitter vi mest och tittar på varandra, båda lika förundrade och förtjusta.