Goa – det indiska paradiset vid havet.

Indien är alltid Indien och Goa är ett indiskt paradis. En strand, havet och små hyddor så nära vattnet att när man somnar så gör man det till ljudet av vågorna. Det fantastiska ljudet av vågorna när de bryter och forsar in över de små små snäckorna.


Agonda Beach, i den södra, lugna delen av Goa.

Här samsas människorna med kor, hundar, katter, fåglar och alla sorters kryp du kan tänka dig. Det är enkelt men också fint. Badrummet har inget tak, är fullt av gröna växter och påminner väldigt mycket om en exotisk djungel. Det går inte att inte älska det. Att kunna duscha under palmer och stjärnor.

När du kliver ut från hyddan så är det knappt två meter till närmsta solstol, under ett parasoll gjort av halmstrån, precis som taket. Ungefär 10 meter till vänster ligger restaurangen och indierna passar upp en så fort något önskas. De hämtar kokosnötter fast än det inte finns med på menyn och gör i ordning honungsvatten med ingefära och lime för min onda hals. Till middag grillar de vad som fångats i havet under dagen. Hummer, räkor, krabbor och tonfisk, bland annat. Och ute bland vågorna leker delfinerna.

Jag har salt i håret, rosiga kinder och någonstans känns livet fulländat och alldeles perfekt. De där små känslorna av lycka som strömmar genom kroppen, som får en att glömma mörkret, snöslasket och tjocka vinterjackor.

Från Indiens värsta landsbygd till lyxhotell i Mumbai.

Alltså känslan, jag tror inte ni kan förstå. Egentligen är det så löjligt, men efter 5 dagar i så mycket indisk landsbygd det bara kan bli och Indien all in, så är man (eller ja, vi) rätt slut. 

Vi tog oss till Varanasi i tisdags, efter åtta timmar i bil från Gorakhpur. Och seriöst, när vi promenerade genom gränderna där igår började vi bli riktigt trötta. Vi var uppe klockan fyra och fångade en magisk soluppgång på en båt i Ganges. Men sen var vi så klara med Varanasi. Klara med smutsen, att känna lungorna bli svarta och den vidriga doften som aldrig tar slut. Vi kände oss så sunkiga och att lukten av bränt och avgaser satt sig överallt på oss.

Efter en drygt två timmars flygning landade vi i Mumbai och fick direkt en bra känsla. Skön flygplats, lyckades ta ut totalt 8000 rupees tillsammans, fick en Uber och var helt i chock över vägarna som bredde ut sig framför oss. Var det här verkligen Indien? Är det här på riktigt? 

Sen så nådde vi vårt hotell som var ungefär som jag tänker mig att det sista steget till himlen är. Fick en guidning genom rummet, välkomstdrink, praliner, morgonrock och rummet har alltifrån en kontroll som tänder/släcker alla lampor till ett liten ”office box” med typ sax och lim… Och vi lyckades få oss en sen middag i den kubanska restaurangen, plus en ”healthy mojito”.

Känslan? ”Lisa, jag kan verkligen tänka mig att flytta hit!” Inte alls lättköpt. Har sett Mumbai by night  sträckan flygplatsen-någonstans i stan, och checkat in på ett nice hotell. Men seriöst, det här är ett annat Indien. Och just nu känns det väldigt skönt.

Upptäcker Gorakhpur.

Hej från Indien och den ”lilla” staden Gorakhpur. Som vit, västerländsk kvinna känner man sig genast ganska exposed när man landar i Indien. Som vit västerländsk kvinna i Gorakhpur känner man sig extremt exposed. Det är nämligen en liten stad som inte får besök av utlänningar särskilt ofta. Och det märks. Allas ögon är på oss, ett gäng på 30 stycken. Alltifrån hotellpersonalen till alla som får syn på oss på gatorna när vi kommer i ett tåg av taxibilar. Blickar, kommentarer, leenden och väldigt många selfies. 

Det är ungefär såhär det måste kännas att vara typ Carola. (Kom vi fram till efter att ha erkänt att vi båda just jämfört oss själva med kändisar…)

    Och vilket äventyr. Jag har dock dålig uppkoppling så får berätta allt om bröllopet, som är i full gång, senare.

    Vi har just lyckats få tag i våra första 2000 rupees. Motsvarande ungefär 200 SEK. En hotellkille följde med oss till två olika bankomater, med väldigt långa köer. Som kvinna i Indien har jag förstått att det är vanligt att man får gå före i köer där endast män köar. Till exempel till en alkoholbutik, eller i detta pengakaos även till bankomaterna. Så där kom vi, priviligierade som det är, och gick förbi en kö på typ 40 män. Det var dock självklart för alla, bara glada (och väldigt nyfikna miner).

    Bara att promenera på Gorakhpurs gator var så sjukt. Jag och min långa blonda kompis Lisa. Jag har filmat lite som jag hoppas kunna visa senare.

    Så nu har vi i alla fall 4000 rupees i vår ägo och måste fortfarande klura på hur vi ska få ihop tusen till för att kunna betala vår taxi till Varanasi i morgon.

    Saris check, redo för bröllop.

    Idag lämnar vi Delhis smutsiga luft (det känns i hals/lungor att luften inte är bra här trots att den tydligen förbättrats bara de senaste dagarna, air quality index ligger på nästan 300, i Sverige är det typ 5) och flyger vidare mot den fattigaste delstaten i Indien, Uttar Pradesh. Där väntar ett 3-dagars indiskt bröllop. Det är min tyska väninna som jag bodde med i Kochi som gifter sig med sin indier som jag också lärde känna då. Lisa följer med som min +1 och det känns rätt tryggt att ha med sig någon som också bott in sig i den indiska kulturen litegrann.

    Snapshot från taxin igår, den indiska trafiken är så intressant att studera. Sällan ser den såhär ”tom” ut, i bild ser ni alltså en liten motorcykel som transporterar gas och längre bort skymtar ni skyltar för tunnelbanan som håller på att byggas ut.

    Igår fightades jag mot jetlagen och lyckades nog ganska bra. Vi besökte en marknad och butiken där våra sari väntade… Och alltså, de passade! Kändes som ett mirakel. Lisa hade alltså varit där i veckan, medan jag messade alla mina mått på jobbet hemma i Finland… Jag var så säker på att den inte riktigt skulle passa (mätte till exempel inte ens armarna) – men den satt som ett smäck!

    Sneak peek…

    Så nu är vi väldigt wedding ready, mentalt och fysiskt!

    Framme i Delhi – min andra gång i Indien.

    Redan på flygplatsen i Helsingfors när jag kom fram till gaten kände jag känslorna bubbla upp någonstans underifrån. När man flyger till Indien är det ofta många indier på samma plan, såklart. Förra gången, första gången jag flög till Indien, minns jag att det var där vid gaten som jag nästan drabbades av lite panik och undrade vad jag gett mig in på. Den här gången var det en betydligt mer bekant känsla, en känsla av förväntan. På planet fanns också några hippie-yogis och en svensk gruppresa med en guide som redan verkade less på resenärarnas alltid återkommande funderingar.

    Att landa i Indien och alla känslor

    Resten av känslorna kom när vi landade knappt 7 timmar senare, efter en film, 3-4 timmars sömn och frukost mitt i natten.

    Den vackra indiska musiken i högtalarna direkt när vi klev ut från planet. Och den första huvudvickningen vid passkontrollen. Jag kände mitt hjärta smälta. Den där kärleken för Indien som man bara kan känna när man bott här, om så bara för ett tag. När man sett så många av landets sidor från så många håll. Ett land man inte orkade stanna i mer än 6 månader. 6 månader som nog aldrig varit mer händelserika.

    Framme i Delhi, i Lisas tjusiga lägenhet. 

    En fin lägenhet i Delhi

    Lisa bor fint, det gör hon. I indiska mått mätt ska dock tilläggas. I ett av Delhis mer expat-täta områden. Hon har luftrenare i vardagsrum och sovrum, ett badrum med exotisk känsla och så massor av gröna växter på balkongen.

    Att komma fram till detta var himla skönt efter en längre flygning och där man själv tidsmässigt är mitt i natten fast det här hunnit bli morgon. Tydligen bor det varken kryp eller ödlor i lägenheten. Och det förklarar kanske lite om vilken standard jag var van med när jag bodde i Kochi. Jag bloggade en del om Indien och ohyran, och så historien om Jerry som var vår väldigt ovälkomna lilla hyresgäst som tillslut fick möta sitt hemska öde.

    Den indiska engelskan

    Lisa kom ner och mötte mig vid taxin och briljerade med sin underbara indiska engelska. Det är en sån engelska man tvingas anamma här för att kunna kommunicera med de som helst pratar hindi eller något annat av Indiens alla språk. Det låter ungefär såhär ”You go office? Pick up here 4!”, där man alltså försöker minimera antalet ord till det mest väsentliga. Personligen plockar jag dessutom alltid upp dialekter, var jag än är och vilket språk jag än pratar.

    Ikväll ska vi plocka upp våra saris (ber till de indiska gudarna att den passar) och hem till Lisas kompis för middag. Gissa vad vi ska äta?! Tamdadam – tacos! Haha, tror det är några här som börjar få lite hemlängtan.

    Känns i alla fall väldigt fint att vara här. Om ni vill kan ni följa äventyret här i Indien på min Instagram @jennsandstrom – kanske jag lyckas lägga upp lite videos via stories också. Det finns ju så mycket här man vill visa!