för fint för att vara sant ❤ ❤ ❤

 I morse fick jag en väldigt, väldigt bra start på dagen när jag vaknade och såg vad en nära vän hemifrån postat på min wall… Alltså, jag menar, hur fin kan någon vara??? Blev alldeles tårögd och ville krama min Anna genast!

20121009-114839.jpg

Sådana här stunder inser jag hur lyckligt lottad jag är med mina vänner. Anna är en fantastisk tjej jag lärde känna när vi var ungefär 12 år gamla. Vi spelade i samma basketlag och blev ganska snart väldigt nära vänner och det har vi varit sedan dess. Vi har delat så många skratt och tårar och bråk och fighter (fighter förmodligen på grund av vår lika egenskap om att alltid ha rätt). Och har väldigt många sjukt fina minnen tillsammans… Några resor, vår första fylla, många sleep overs, flera midsommarfirande i rad, nyårsaftnar, fjällvandringar osv osv. Jag älskar Annas härliga humor och hennes glädje, man blir på så himla bra humör av henne! Hon är en vän jag utan tvekan tänker ta med mig, och vet kommer hänga med mig, hela livet! Tack för att jag har dig ❤ ❤ ❤

Anna och jag, för fem år sedan… 14 och 15 år gamla!

Och ni är ett flertal vänner där hemma som är med mig varje dag här i mitt hjärta. Det ska bli så fint att komma hem till jul och få mysa och kramas med er alla!

hemska barnaminnen och note to self

Det finns nog ingenting jag finner så frustrerande som att veta att jag har rätt och någon inte vill tro på det. Jag upplevde ett trauma kring detta som barn. Jag var kanske 10 år och hade två bästisar som jag umgicks med jämt. Och herre jösses vad vi kunde bråka. Men det värsta jag minns var när jag blev anklagad för att ha skapat en användare på communityn Lunarstorm i en av mina bästisars namn och ”låtsas vara henne” och skrivit något jag inte kan minnas vad men som var väldigt elakt. Jag minns att de inte trodde på mig och jag minns att jag trodde att jag skulle dö. Hur kunde de vara så elaka?

Jag och klasskompis, kanske 8 år? Ingen aning.
Livet som isprinsessa var också hårt. Och när det blev way too much så la jag av, som tur var.

Men vi var elaka allihopa. Jag minns när jag ville ha tillbaka mitt bästishjärta en gång när vi hade bråkat och min bästis mamma sa ”den som ger och tar igen, är tjuvens bästa vän!”. Kan ni förstå? Jag var ett litet barn och jag minns än idag så tydligt de där orden, allvaret i hennes röst och den mörka blicken. Den lilla flickan hörde bara att hon var tjuvens bästa vän. Mamman visste inte ens varför jag inte ville vara bästisar längre, men det minns jag inte idag. Och jag minns en annan gång när vi var i en stuga, en tjej av oss tre gick ut ur stugan och vi sa något elakt om henne och hon hörde det för fönstret var öppet så hon kom tillbaka in igen storgråtandes. Ja, livet var inte lätt som liten. Ni vet dem som säger att allt var så enkelt när man var barn? Bullshit säger jag. Livet är fantastiskt härligt nu, men som barn och tonåring var livet fan sjukt jobbigt emellanåt! 

Hur som helst, ett litet sidospår där. Ville bara påpeka att detta citat nedan kan vara väldigt sant ibland. Och jag är lite dålig på det själv, jag kämpar för min ”rätta” åsikt tills jag får igenom den eller inser att, oops, jag hade fel och går iväg med svansen mellan benen. Ibland spelar det ingen roll vem som har rätt, det är inte alltid värt fighten. 

Att åka till världens vackraste land, utan en kamera

Jag äger två kameror, en systemkamera och en digitalkamera. Båda Canon. Systemen fick jag våren 2008 och digitalen något år senare. Jag älskar dem. Jag älskar att ta foton, vara med på foton och allt som har med foton att göra. Det har jag alltid gjort, föddes i princip med en kamera i ansiktet! Jag älskar det för att det är ett sätt att fånga minnena, jag älskar att se tillbaka på foton och känna nostalgin komma till liv!

Men, jag lämnade båda mina kameror hemma när jag åkte hit till Nya Zeeland. Dels för att jag var så trött på att släpa runt på dem och dels för att det för riktigt bra bilder krävs lite tid och tålamod och lite redigering, sådant som jag inte haft tid för på sistone. Först freakade jag lite, på planet på väg hit ”vad tänkte jag som inte tog med mig en kamera!”, men så lugnade jag ner mig igen. Jag upplever fortfarande samma sak, bara utan en kamera. Jag kan fånga min tid på Nya Zeeland i mitt minne och till viss del med min iPhone! Och tills vidare får min fotokarriär ligga på hyllan lite.

bloggens början

April 2006 startade jag min första blogg, på blogspot.se. Innan det hade Lunarstorms ”dagbok” fungerat som något liknande under en längre tid. Så, alltså för 6 år sedan började jag mitt bloggande, 14 år gammal. Ni kanske kan tänka er att den bloggen skiljdes sig lite från min blogg idag? Haha, herregud. Det var smileysar i varenda mening, särskrivningar, talspråk och långa, meningslösa återberättelser av mina dagar. Det var lite deppiga tonårstankar och kryptiska inlägg också. Ingen höjdare direkt. Men det var så det började och sen dess har jag inte haft många uppehåll.

Jag vet inte vad det var som gjorde att jag fastnade så för bloggandet, men någonstans fanns nog behovet redan då av att uttrycka mig i skrift?

Jag hann starta en ny blogspot-blogg och sedan en blogg.se-blogg som hängde med mellan 2007-2011, sen bytte jag till Spotlife för drygt ett halvår och vidare till Finest för ett halvår och nu är jag på min egna domän för att stanna! Här ovan är en bild jag hittade i datorn, printscreen av ett blogginlägg från november 2007. Haha, väldigt givande läsning det där… ;-)

Studenternas dag!

Idag tar studentena här uppe studenten! Idag regnar det och är fem grader ute. Vi kan väl säga såhär, jag är glad att jag inte tar studenten idag. Och jag tycker så synd om dem som måste göra det. Visst, det har nog kul ändå, hoppas jag.

Min student får 2 år sedan var så fin! Alldeles perfekt. Hade studentmottagning med mina två bästa vänner och vi festade långt in på natten. Morgonen efter var lite av en walk-of-shame, ha ha. Med vitklänning och studentmössan i hand kunde ingen missta mig för att vara ute på en alldeles vanlig liten morgonwalk!

Här är några bilder! Vilka härliga minnen.

20120608-142054.jpg

20120608-142105.jpg

20120608-142122.jpg

20120608-142127.jpg

20120608-142113.jpg

nostalgi studenten

Det känns sjukt att jag en gång stod på den där trappen och precis hade tagit på mig studentmössan. Här i Gällivare har vi mösspåtagning någon gång i maj och det är precis vad årets studenter har idag.

Två år sedan gjorde jag det och framtiden var oviss. Vi hade jäkligt kul, studentperioden var nog en av de roligaste perioderna i mitt liv. En av de mest vilda också. Det känns väldigt avlägset, men många fina minnen.

Det är kul att se 93orna vara så glada och ha så kul. Och jag vet inte om jag känner mig gammal eller de som är unga. Nu är jag visserligen född 92, men har hunnit avverka två år på högskola, haha.

20120510-135413.jpg