Snöstorm och fast i Björkliden

Vad är väl en skrivvecka i en stuga vid havet i Norge?

En stuga där vägarna inte stör och grannarna inte syns. Där havsvågorna slår utanför och där brasan brinner inomhus. Där det egentligen inte finns någon el och man tvättar sig i bastun. En plats där tiden liksom stannar och inspirationen tillåts komma och gå som den vill. Där samtalen tar sig ner på djupet och själen känner ett lugn likt inte någon annan stans.

Vad är väl en vecka på en plats med en vän och en text som äntligen ska få skrivas. En vecka som bokats in månader i förväg och som det längtats efter och planerats inför. En bil som packats och många många mil som körts.

Redan när vi åker hemifrån ser inte vädret särskilt lovande ut, enligt prognosen. Vägen från Björkliden över till Norge har varit stängd till och från i några dagar och snön ska fortsätta falla och vinden blåsa.

Men de brukar öppna upp ändå för kolonnkörning (det innebär att alla bilar kör på rad i en riktning åt gången och med plogbilen först) så vi packar in oss i bilen och ger oss iväg.

Stämningen är på topp och vi har vackert väder fram till Kiruna där en tjockare vit dimma drar in över oss. Fast sen igen närmare fjällvärlden ser det plötsligt hoppfullt ut igen.

Efter en sen lunch i Abisko fortsätter vi den sista biten till Björkliden och placerar oss i den bilkö som till största del utgörs av lastbilar. Men när nästa uppdatering kommer om att vägen förväntas vara avstängd ända till 22.00 bestämmer vi oss för att ta en natt i en stuga i Björkliden. Vädret ska lugna ner sig till nästa morgon och med all säkerhet kommer vi vidare då. Något annat tänker vi inte acceptera.

Här saknar vi också lite ett nummer att ringa till, ja men till exempel en Håkan. En Håkan som skulle ge oss bra förstahandsinfo om hur läget för vägen verkligen ser ut. Och som bara ordnar saker och ting, inger lite trygghet och hopp liksom. Men någon Håkan har vi inte, så till hotellet beger vi oss.

Med nyfikna steg och positiva trots den nu förskjutna Norgevistelsen kliver vi in på Hotell Fjället för att hämta nycklar till stugan. Här inne är det varmt och en mysig stämning.

Precis vid receptionen står en gammal kälke placerad som prydnad, exakt en sån vi bara för några veckor sen åkte på i Österrike. När Amanda får syn på den utbrister hon ”åh, har ni det som en aktivitet här, att man kan få åka på sånna kälkar?” Mannen i receptionen ger snabbt ett mycket tydligt svar ”den är ENDAST för prydnad och går JÄTTELÄTT sönder om man försöker åka på den. Det finns pulkor som ni kan låna!” Ute viner stormen och det är kanske inte optimala förhållanden för en liten tur i backen. Men man kan ju tänka sig att den här mannen haft alla möjliga hopplösa turister att ha och göra med, och då är det ju faktiskt bäst att ta det säkra före det osäkra.

Vi tar med oss nycklarna och kör ner till stugan. Egentligen hade ett hotellrum räckt och varit ganska skönt. Men vi har en hund med oss och då är stugan det enda alternativet. Och lite mysig är den. Vinden blåser hårt utanför och snön driver in mot huskanterna. Vi äter bara mackor och yoghurt till middag och lägger oss ganska tidigt, samtidigt som vi ser att det nya tiden då vägen ska öppna nu är: 08.00.

Jag vaknar till någon gång tidigt på morgonen och tystnaden avslöjar att det är lugnare där ute. 

Är det idag vi kommer vidare på vårt äventyr och äntligen får komma fram till stugan som väntar på oss?

Men när nästa vägrapport kommer så är tiden ännu en gång framflyttad, till 12.30.

Vi går upp spenderar morgonen i ovisshet. Äter frukost, ser på Nyhetsmorgon och fascineras av snön utanför. När Amanda går ut för att rasta Sky ringer hon plötsligt och säger ”du måste komma ut och fota!”

Det som utspelar sig på den här platsen och bland stugorna är något jag aldrig tidigare upplevt. Snön har lagt sig i 1-2 meter höga drivor och på vägen vi kört bara kvällen innan får vi nu pulsa oss fram. Inte en chans att försöka ta sig fram här med bil. Mina skoterskor känns plötsligt som en väldigt bra idé. Det blåser kallt och snöflingorna virvlar i luften.

Och turisterna som valt att checka in här är lämnade åt sitt öde. Vi stöter på två damer från Singapore som inte hittar till receptionen och Amanda gör en en insats och följer med dem upp (och hjälper till med bagaget). Det är allt annat än lätt att ta sig fram här och särskilt inte med bagage – och vilse i djupsnön vill man inte gärna gå.

Vi går in i värmen igen och väntar. Försöker hålla humöret uppe, skriver lite och uppdaterar gång på gång Trafikverkets hemsida och den norska motsvarigheten.

Hunden Sky är också besviken över att inte vakna upp i Norge den här morgonen.

Än finns det hopp och än ger vi inte upp!

När vi ska checka ut har inte traktorn hunnit fram till vår väg ännu (vi anser att vägen kanske borde haft högre prio men inser också att snömängderna är extrema) och vi får släpa all vår packning de 2-300 metrarna till bilen. Vi har inte en enda större ryggsäck, men säkert 10 olika små väskor och två kylbagar. Ur en av påsarna sticker en stackars basilika upp som är halvt frostsskadad och kämpar på i kylan.

Det ser kanske inte ut som att vi är rustade för vintern i fjällen. Och det är vi ju inte heller, vi är ju på väg till en förhållandevis lyxiga stuga vid havet i Norge (där vädret är något mildare).

Läs fortsättningen här