Vi hann bara komma fram till Gällivare, leta upp ett cafe som hade öppet för lunch (på söndagar finns det typ bara ett: hotellet vid tågstation) och sen åkte vi genast upp till bergets topp.
Att bestiga berg är mina favoritgrej i världen. Men om man vill få ut mest av en 2-3 timmars naturupplevelse i Gällivare då ska man ta bilen upp till toppen (femmanvägen) och följa någon av lederna här uppe.
På vintern är det pistat längs med bilvägen och en perfekt vandring hela vägen upp till Åke på toppen. På sommaren kan man istället gå topparna runt: Åke på toppen till Västtoppen (Hebrotoppen på skyltarna), till den tredje toppen påväg till Björnfällan. Samma slinga går att påbörja ända från Björnfällan också om man vill ha mer stigning och då kör man upp dit istället för upp längs femmanvägen. Den turen gick vi alltid med skolan.
Åke på toppen-stugan brukar vara öppen röda dagar på vintern, men det finns ett vindskydd här där man alltid kan gå in. På Västtoppen finns också ett tjusigt vindskydd som är runt med fönster åt alla håll. Och här uppe ser du till hela mäktiga fjällvärlden. Om det är klart förstås, just den här dagen gömde de sig bakom fluffiga moln.
Det ligger så nära samhället men är ändå en så otrolig känsla att komma hit upp.
Det blåset rejält hela vår 2.5 h tur. Så vi gick mestadels tysta sida vid sida i mot- och medvind och drog in doften av fjäll djupt ner i våra stadslungor. Som om allting inom oss väcktes till liv igen likt den där känslan som uppstår på våren.
Vi parkerade där stigen upp till Åke på toppen börjar (man kan också köra lite högre upp och gå en bredare och finare stig där jag tror att man kommer fram till exempel med barnvagn/rullstol). Sen gick vi till Västtoppen och därifrån ner till vägen, upp tillbaka till bilen.
Höstfärgerna har vi dock knappt sett skymten av. Men förhoppningsvis hinner björkarna här bli gulorangea innan vi åker söderut igen. Ni har en knapp vecka på er träden!
Efter timmar här uppe var det skönt att hoppa in i bilen och åka hela vägen ut till mormor. Där möttes vi av kärlek, middag och en skön säng.
Den här platsen som bär på hundratals av barndomens sommarminnen. Hur skulle det kännas att kliva in genom de gamla dörrarna efter alla dessa år? Vilka känslor skulle det väcka?
Allting är bekant. Varenda lukt i vartenda rum. Ljuden när dörrar öppnas och stängs. Hur golv och mattor känns under fötterna. Trappsteg som knarrar. Färger och mönster på tapeter och tyger.
Och jag minns allt med så mycket kärlek.
Det var här små fötter sprang fram över gräsmattan, på stenplattorna, förbi bodarna, ner till bastun och bäcken, upp till den lilla lekstugan. Svalorna flög in och ut ur boet precis ovanför den gröna dörren till huset och man fick nästan akta sig för att inte krocka med dem. Trollsländorna var som hämtade ur sagorna, de var så stora och farmor berättade att hon alltid varit rädd för dem som barn. Det hade funnits gott om dem här redan då.
På morgnarna vaknade vi till sommarlovsmorgon på tv:n. Åt farmors frallor med hennes gravade lax på till frukost. Resten av dagen ett äventyr.
Det fanns så mycket spännande här. Det stora skafferiet som man kunde gå in i och behövde klättra upp på en pall för att nå upp. Där fanns gamla burkar, brickor, mått, vågar och annat som påminde om den tid som funnits innan min. Och vinden, den var läskig.
Det var mycket att akta sig för. Den stora vägen, den vilda bäcken, det glödheta bastuaggregatet och källarluckan i köksgolvet som man inte gärna ville trilla ner i.
Utomhus var det svarta och röda vinbär, hallon, jordgubbar och visst kunde man hitta sju sorters blommor på midsommarafton. En sommar plockade vi varje kväll små gröna blad för mina knäveck som hade sånna utslag som barn får. Farmor kunde alla husmorstips. Hon hade aldrig slickepotten långt borta och allting togs tillvara på. Ett mjölkpaket blev en skärbräda, en servett med flera lager kunde med fördel delas upp.
Farfar älskade skogen och planterade varsin tall åt varje barnbarn på gården. Han höll sig ständigt upptagen med något, snickrade och byggde, skrev och antecknade, och levde efter sitt egna valspråk ”arbeta så länge du kan”. Det var ordning och reda, som den militär han var, men inom honom fanns också en poetisk sida som tog sig uttryck genom pennan.
De var noggranna och sparsamma, farmor och farfar, men alltid så generösa.
Tänk att det var längs den här vägen som farfar kom cyklandes en sommar under 40-talet. Han behövde låna telefonen och vilken tur att det blev just det här huset där han stannade till, huset där farmor bodde.
Ett fint första stopp på vår resa från Helsingfors till norra Sverige. Nu reser vi vidare mot Gällivare, fjällen och sen till Norge.
Det slog mig förra helgen när vi vandrade i Liesjärvi nationalpark att dessa åsar (harju på finska) som jag fått uppleva i Tammerfors (Pynikeåsen), i östra Finland och i somras mitt däremellan, finns lite överallt! Och de är alltid lika otroliga! Det är alltså landupphöjningar som i Finland, eftersom här finns så många sjöar (tusen sjöarnas land ni vet), ofta har vatten på båda sidorna. Det gör det vackert och fint att promenera på. Det finns alltså åsar som är så pass små att där bara går stigar, men också större där det går bilväg.
En rullstensås är en lång rygg av avrundade stenar, grus och sand som storlekssorterats och avlagrats av isälvar vid inlandsisens smältning.
Det var förra sommaren när vi besökte Nyslott (Savonlinna på finska) som vi passade på att åka ut till Punkaharju. Och så råkade det vara en av få av sommarens svalare dagar? Fin upplevelse ändå.
Till skillnad från Kyynäränharju som vi promenerade på förra helgen så är det här är alltså en betydligt större ås där det går bilväg.
Åsen (Punkaharju) är sju kilometer lång och som högst 31 meter över sjöytan på de omgivande vattnen. Den är beväxt med skog och avgränsad av Puruvesi på ena sidan och Pihlajavesi på andra sidan.
Punkaharju ligger i den del av Finland som brukar beskrivas som Insjöfinland, eller lakeland på engelska. En ganska stor och otroligt vacker region, som ni kan tänka er.
Hotelli Punkaharju
När vi åkte ut hit för att se området så åkte vi också förbi det här hotellet som är en riktig pärla! Här skulle jag gärna vilja komma och bo över en natt eller två, äta middag på restaurangen och upptäcka Punkaharju närmare till fots och inte bara med bil.
Hotelli Punkaharju drivs av en tidigare finsk känd modell, den rödhåriga som skymtas på bilden nedan.Till höger syns mormor och en annan släkting.
Här står min älskade mor utanför hotellet. Och vi tittade också in en sväng innan vi fortsatte vidare.
Som sagt, otroligt vackert ställe. Både det här hotellet och såklart Punkaharju.
Åk hit!
Mer inspiration för resmål i Finland hittar i kategorin Finland här på bloggen.
Jag sitter i skrivandets stund på en cykel på gymmet (ja klockan var cirka 18 när jag påbörjade det här inlägget) och inser att jag kanske för en gångs skull under denna dag borde fokusera på en uppgift åt gången. Har liksom hoppat runt bland alla möjliga saker, olika jobbgrejer, tvätt, andra saker på att göra listan och väl på gymmet tycker jag det är en bra idé att samtidigt blogga? Känner NOLL ro i kroppen. Blir alltid så inför resa. Och ju fler moment en resa har, desto värre. Haha.
Det här med kombinationen friluftsliv och bröllop till exempel, plus de tre destinationer vi planerar att besöka på vägen innan dess. En och två och tre saker att tänka på. Sen allt som bara borde bli klart innan resan så jag kan vara mestadels ledig. Och jag är ett kontrollfreak av rang, borde chilla lite.
Det är det enda jag ogillar med att resa. Att jag aldrig är avslappnad inför det utan alltid känner sån stress. Varför?! Till och med när jag ”bara” ska till min hemstad och nordnorge? Här behövs liksom inte en lista med vacciner tas eller några visum fixas.
Utöver den känslan har det varit en bra vecka. Mina planer på att spendera mån-tis på kontoret blev det inte mycket av då vi vaknade på landet på måndag morgon (lyx <3). Jobbade istället från bilen på morgonen och sen på kvällen väntade Kugges födelsedagsfirande.
Var så ledsen att vi missade kräftisen det här året (minns ni förra året?) men glad att få fira henne på självaste födelsedagen med escape room och pizza.
Hypade Via Tribunali borde dock steppa upp sitt game… Sjukt dåliga knivar för att försöka äta pizza och när vi beställde efterrätt fanns inte den churros-liknande efterrätten längre tillgänglig pga. de städade fritösen? Okej kul att ni vill gå hem tidigt ikväll. Möjligtvis en struntsak, men blir ändå förvånad när saker och ting inte är på topp på en restaurang som den. Känner mig dock alltid lika fånig när jag kritiserar restauranger/hotell/whatever – som om jag inte har viktigare saker att fundera på? Haha.
Escaperoomet, detta, var dock grymt. Fast riktigt knepigt trots att vi var fyra. Vi fick många ledtrådar och lyckades till sist ta oss ut under sista minuten. Alltså den känslan! Var supernöjd! Man älskar ju att få känna sig som en mix av geni, barn och detektiv!
Nu: sängen. I morgon: pack- och jobbdag. Fredag: avresa.
Det kommer finnas en dag då vi inte längre kan förstå alla de hårda orden och de onödiga tjafsen. Kanske kommer vi ångra dem, kanske sakna dem. Kanske inser vi långt senare att det aldrig var värt det. Det var inte värt alla pengar, inte värt all stolthet.
För det är ju det allt alltid handlar om. Pengar. Vem som får vad. Vad jag ger, vad du tar. Eller att alltid vara den som har rätt. För det, är viktigare än någonting annat.
Aldrig att vi skulle kompromissa. Inte försöka förstå varandras perspektiv. Vi står ord mot ord. Som i en rättegång. Utan advokater. Det måste finnas ett rätt, ett fel. Ett offer, en skurk.
Och vem ska gå segrande ur denna fight?
Bara för att, när det är försent, inse att alla förlorade på vägen – när vi kunde ha delat på vinsten.
Alla vänner, kompanjoner, syskon, släkter och förhållanden. Hur det överallt uppstår konflikter. Alla gånger vi inte löser dem. Människor som skiljs åt, för att ingen ville svälja stoltheten och be om förlåtelse för sina misstag. Vi vänder hellre ryggen till. Vare sig det är en mamma, pappa, god vän, släkting eller kanske kollega. Tänker, idiot.
Och det finns alltid två sidor av ett mynt. Alltid två personer som berättar samma historia på helt olika sätt. Varje person lika övertygad om exakt hur det gick till.
Bland måsten som inte är några måsten. I liv i överflöd av lyx. För mycket att göra, allt som vi stressar över. Folk vi inte hinner ringa, inte träffa.
Vi kommer säga, jag önskar att jag hälsat på oftare.Vi skulle gjort den där resan ihop. Vi sågs för sällan.
Det är bara ett liv. Som fylls av stunder, minnen, människor – som du väljer.
Nu tänker du kanske att det är här jag ska avslöja hur hopplöst sökoptimering egentligen är eftersom det bara drar värdelös trafik till din blogg/hemsida som egentligen inte är ”på riktigt”? Haha, nej, riktigt så fungerar ju inte SEO. Men om du fortfarande lever i den tron ska du läsa mitt inlägg: varför ska man bry sig om SEO?En annan gång kanske vi kan prata om hur man faktiskt konverterar googlebesökare till återkommande besökare.
Den nackdel med SEO som jag tänkte lyfta är följande:
Googla på något och det sökresultat som dyker upp först i listan är allt som oftast en sajt som har stenkoll på sin SEO. Kanske resultaten på hela första sidan är sajter som medvetet och aktivt arbetar för att driva allt fler besökare in till sina sajter.
Det skulle alltså kunna vara så att de första resultaten faktiskt inte alls är de bästa. Men de vet vad de gör och hur de ska dra Googles besökare till sig, så de lyckas ta sig till toppen.
Det här är ett problem. Att det kanske inte är det mest originella, bästa eller mest välskrivna artiklarna som visas för oss. Utan istället de sajter som blivit experter på sökoptimering.
Deppigt? Nja, inte nödvändigtvis. För det är detta som varit och är Googles ständiga stora utmaning. Hur visar vi det mest relevanta sökresultatet för en sökning? I många fall innebär det att du kanske inte ens behöver klicka in dig på en sajt, utan Google ger dig svaret direkt. Utan ett enda extra klick. Googla t.ex. på ”vem är Finlands president” (de flesta av er svenskar vet säkert inte svaret på denna fråga, hehe) så ser du ett exempel på hur resultatet visas direkt.
Att Google visar svar på sökningar direkt suger för oss som skapar innehåll och vill ha trafik – men det är fantastiskt för dig som bara vill ha ett svar. Och Google bryr sig mest om dig.
Att Google bryr sig mest om dig innebär alltså också att Google blir allt bättre och bättre – hela tiden – på att finslipa sökresultaten och avgöra om en sajt levererar något av kvalité eller inte.
Det räcker inte längre att vara expert på SEO. Det är istället viktigare än någonsin att du producerar något av värde.
Och det här kommer bara bli mer och mer avgörande i takt med att nätet fylls med mer innehåll och Google blir allt skickligare på att analysera vad som är bra och mindre bra.
Jag kan slänga ihop en reseguide på 800 ord på en timma och sökoptimera den till perfektion. Kanske går den upp i toppen under sin första levnadstid. Men i takt med att det dyker upp nya reseguider, som är längre, med mer information, fler unika tips och bättre presenterad – då kommer jag ganska snabbt halka ner på listan. (Mina reseguider är alltså ofta över 2500 ord…)
Så, lär dig gärna grunderna i sökoptimering (för all del, du har stor glädje av det på lång sikt!) men sluta aldrig skriva texter som är BRA, värdefulla och som ger läsaren något. Vad får besökaren ut av ditt inlägg?
Med det sagt är det också värt att nämna: ju mindre som skrivits om ett ämne på nätet och på det språk du skriver, desto lättare att dyka högre upp i sökresultaten.
Fler nackdelar med sökoptimering?
Ja, finns det några fler? Jag ser förstås mestadels fördelar (antagligen för att jag tycker det är kul att jobba med och att se resultat!) men det finns såklart flera ”utmaningar”. Något jag hör många innehållsskapare klaga på är att det dödar kreativiteten. Och förvisso – strategier och affärstänk (det är ju i princip vad det handlar om) bryr sig lite om det konstnärliga och skapandet. Det är kanske också därför Elizabeth Gilbert skriver i sin bok Big Magic att det är ganska vettigt att behålla sin kreativa hobby som just det, en hobby.
Om det är något jag blivit bortskämd med under min uppväxt så är det naturupplevelser. Det inser jag nu när jag bor i en större stad en bit söderut. Det finns massvis av vackra och härliga platser här, inte alls långt ifrån Helsingfors. Men jag kan inte låta bli att känna att det liksom inte är helt på riktigt när vägarna är så många och så nära att det där suset av bilar hörs där man går på skogstigarna.
Jag har dock inte letat med ljus och lykta, så om jag ger det ett försök går det säkert att hitta mer vildmark även här. Men jag har också insett att det kanske inte måste vara så isolerat, för naturen är ju underbar ändå. Att bara få befinna sig mitt i den.
Liesjärvi nationalpark
En timma efter utsatt tid kommer vi äntligen iväg. Redan incheckade på våra rum i Eerikkilä packar vi in oss i en av bilarna och kör mot Liesjärvi där vår dagstur ska ta sin början till fots. Vi ska sedan promenera hela vägen tillbaka till Eerikkilä.
Min killes föräldrar har tidigare varit här och spanat in platsen och planerat dagens schema för oss alla. Den ursprungliga planen är en tur på 17 kilometer, men pga. den något försenade avgångstiden samt att vi ska besöka en liten gård innan vi promenerar iväg, så beslutar vi oss för att köra till parkeringen lite längre fram och ”spara in” några kilometer.
Kopinlahti till Eerikkilä
Så turens absolut vackraste bit blir vår början. Finland är fullt av så kallade ”harju” på finska, åsar på svenska. Smala bitar av land, ofta något upphöjda, som går igenom sjöar (skapade av isarna från istiden). Här kan du alltså promenera någon kilometer med sjö på bägge sidor om dig. Otroligt fint.
Ser du det smala partiet av vandringsled som ser ut att gå rakt igenom sjön? Det är den ås där vi börjar vår dagstur: Kyynäränharju.Där bakom träden kan man ana sjö på bägge sidor av åsen.
Vid Pirttilahti tar vi en avstickare till höger och går en liten slinga på ett par kilometer (en orange led) innan vi fortsätter på den gula leden som kallas för lostigen. Ilvesreitti på finska, eller lynx trail på engelska. Den ska leda oss hela vägen fram till platsen där vi ska spendera natten.
Lostigen som vi följer hela vägen till Eerikkilä.Vackra utkiksplatser längs leden.
Vi går till Siltalahti och där, på vägens absolut blåsigaste punkt, är det dags för lunchrast. Upp med trangiaköket, fram med soppan som förberetts kvällen innan, och så smörgåsar. Även varmt kaffe och kex har vi med oss till efterrätt. Allting smakar gott, exakt så som det gör utomhus.
Ts pappa passade på att fiska och fick en liten gädda på kroken som fick hoppa tillbaka ner i sjön. Mer fiskelycka än så blev det inte. Så soppan med spaghetti, vita bönor, morötter och grönkål, toppad med pesto, förblev vegetarisk.
Efter denna lunchrast har vi ca 7 km kvar till målet. Hela turen är väldigt lätt terräng att gå i, så förvänta dig inga häftiga stigningar eller branta nedförsbackar. Det är trots allt ett ganska platt Finland. Men härligt ändå!
Allt som allt blir det alltså en ganska lugn men väldigt skön dagstur genom skogarna och förbi sjöarna. Vi landar på totalt drygt 13 km, eller 27 000 steg som min iPhone visar för hela dagen. Det känns bra i kroppen. En bastu och ett dopp i sjön följt av middag blir ett perfekt avslut på lördagen.
Visst är bergen och havet underbara – men vad skogsluften gör med en?! Det är också magi.
Eerikkilä Sport & Outdoor Resort
Eerikkilä då? Det är ett komplex utspritt på flera byggnader som är privatägt men som jag förstår det stöttat av finska fotbollsförbundet. Det är alltså urpsrungligen en sportanläggning med tillhörande hotell men idag ett utökat koncept med också nya, moderna och fräscha rum och stugor.
Här samsas de sportiga ungdomarna som spelar både fotboll och innebandy, med turister så som vi, samt asiater och andra nationaliteter. Det ligger just intill sjön Ruostejärvi och det finns bastu med brygga som kan abonneras. Rummen och stugorna verkar alla vara fullt utrustade med kök och att laga mat själv här är nog ett mysigt alternativ.
Om du vill få maten serverad kan du äta i restaurangen. Det gör vi. Tillsammans med alla sportiga ungdomar och barn. Det känns exakt precis som att vara tillbaka i skolmatsalen. Fast i en fin sådan och inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt. Dessutom är vi utsvultna efter dagens vandring så maten smakar bättre än någonsin, typ. Prisvärt är det också, 9€ för buffé med sallad och två varmrätter + efterrätt (just idag serverades marjarahka, bärkvarg på svenska kanske, som är det absolut finskaste jag vet). Men som sagt, ingen übermysig miljö, utan snarare praktisk. Försökte när vi satt här minnas någon av alla matsalar jag besökt som barn under konståknings-, fotbolls- och basketläger, men kan inte minnas en enda. Inte sånt man alls lägger märke till som barn. Tror i alla fall att ingen av dem var riktigt så här fräscha.
Frukosten här ingår i boendet och är ganska basic men helt okej.
Området där nya stugor byggts för bara ett par år sedan.Vi bor i lägenheter här precis intill stugorna. Fint och härligt med högt i tak!
Tavastlands naturum
Bara ett par kilometer från Eerikkilä ligger Tavastlands naturum eller som det heter på finska: Hämeen luontokesus. Hit promenerar vi idag efter en skön sovmorgon och frukost och vägen visar sig vara ännu en vacker ås.
Så här glatt skuttar man fram då:
Korteniemi kulturgård
Och övrigt tips för den här turen är alltså den gård jag nämnde i början och som ligger i Liesjärvi nationalpark: Korteniemi kulturgård. Den har öppet sommartid och vilken mäktig känsla att få kliva in i ett gammeldags hem precis så som det var då på 1910-talet.
Här kikade vi också på hur Finland såg ut på den tiden, när Karelen i öst fortfarande var finskt innan Ryssland la beslag på den biten tillsammans med hela Europas största sjö.
Min kropp och själ känner sig så mycket bättre än vad de gjorde i fredags. Som om skogen, luften och alla steg haft en helande kraft. Kommer säkert sova gott även i natt.
Oj, jag vet inte vad jag väntade mig men oavsett vad är Belgrad så mycket mer än man kan föreställa sig. Byggnader, gator, lite av ett kaos som utgör någon sorts symbios och blir väldigt spännande att upptäcka. Vi går gator upp och gator ner (konstaterar att det inte är en särskilt platt stad), över kullerstenar och får hela tiden se upp för brunnar, skarvar och annat som dyker upp på trottoarerna.
Vårt första intryck är att trafiken här är ganska intense. Samt att kommunismen definitivt satt sina spår i arkitekturen. Vi kör in genom ”Nya Belgrad” och fascineras av de byggnader som står här och ser halvt skräckinjagande ut. Men jo, trafiken. Det är tur att vi inte vet hurdan den är innan vi kommer hit, för då hade kanske T vägrat köra in överhuvudtaget. Senare läser jag att UD avråder från att köra bil här. Haha, jo tack. Serbiens vägar ska man ta sig an med en viss försiktighet och mod. Ingenting för en nybörjare. Men samtidigt går det väldigt bra. Eller ja, måste säga att när vi letade oss fram genom Belgrads centrum till vårt hotell höll jag andan i vad som kändes som en evighet. Och när navigatorn glättigt föreslår ”make a u-turn” känns det SÅDÄR bra. Vi skippar två korsningar men tar u-svängen till sist på tredje. Det är fredagseftermiddag och det hjälper inte direkt. Men vi lyckas komma fram och parkerar intill hotellet.
Överlyckliga över vår överlevnad andas vi ut inne på hotelle på 5:e våningen. Men ger oss snart ut för att upptäcka staden på ett något tryggare vis: till fots. Och sakta sakta känner vi hur den chockerande trafikupplevelsen liksom övergår i någon sorts förälskelse.
För damn, Belgrad är riktigt bra!
Varför resa till Belgrad?
Det är spännande. Det är något annat än Europas vanligtvis superturistiga huvudstäder. Det är liksom ännu lite oupptäckt, ganska oslipat. Och med det sagt så är det kanske inte något för dig som är ute efter 100% bekvämlighet, toppservice enligt svensk standard och älskar att komma till en plats som är som gjord för turister. Men om du vill ha något som är annorlunda och mer intressant – då ska du resa till Belgrad, för du lär inte bli besviken.
Vad som gör platsen så intressant är dels dess bakgrund under olika styren och dels vad vi läste någonstans under vårt researchande inför resan: problemet (eller just det härliga) med Belgrad är att människor från öst tycker att det är som väst och människor från väst tycker att det är som öst. Det säger ganska mycket om staden och pekar på att det är en plats där dessa två världar möts.
En guide till Belgrad
Först ut lite praktisk info som hur du tar dig till Belgrad och var i Belgrad man ska bo– sen mer om vad som finns att göra i staden. Alltså en weekend-guide med massor av tips!
Floden Donau (som också går genom bland annat Budapest) fortsätter hit där den går samman med floden Sava
En av Europas äldsta huvudstäder och har genom åren styrts av: kelter, romare, bulgarer, ungrare, österrikare, turkar, tyskar och serber – därför finns här en särskilt intressant mix av arkitektur
Beograd på serbiska, och betyder Vita StadenVisa inlägg
