Det var längesen jag sist upplevde den känslan. Jag minns knappt senast. Kan det ha varit den där vintern efter 6 månader utomlands när jag avslutat min termin i Auckland med 5 veckors hardcore backpackande på egen hand längs Australiens hela östra kust. Att äntligen få komma hem.

Men så kändes det när vi igår kväll hoppade av bussen en knapp kilometer hemifrån och gick med vinden som blåste i våra hår, ner i våra lungor. Min mönstrade kjol som for åt alla håll, den svala luften som inte kändes kall bara underbar trots bara ben och tunna kläder. Tänk att luft kunde vara så frisk? Att allting doftar så gott.

Det var efter midnatt när jag klev ur duschen och äntligen fick dra två bomullspads med ansiktsvatten över mitt ansikte som varit utan det i två veckor. Att få ta bort all smuts. Duschat bort allt damm ur håret, skrubba kroppen, ta bort nagellacket.

Eller bara det där stora glaset med kallvatten direkt ur kranen. Som smakar renare än någon annanstans.

Såg på vårt hem med nya ögon. Kröp ner mellan rena lakan. Och att min hals gjorde ont trots värktabletter och halstabletter gjorde ingenting. Bara känslan av att komma hem.

Tryggheten som jag sällan uppskattat. Efter dessa veckor var den skönare än någonsin tidigare.

Vaknade elva timmar senare, jätteförkyld och kanske inte pepp på just det men ändå så tacksam. Över resan, att komma hem, och att jag inte blev sjuk tidigare. Älskar när min kropp synkar med mina resor. Haha.

Fick dock ställa in ett möte och skippa både kontorets sommarfest och en bokrelease. Har istället läst Americanah, ätit godis och försökt hjälpa T med tvätten åtminstone litegrann.

Nu återstår bara att (förutom att bli frisk) sammanfatta båda Belgrad och Budapest. Vilka städer!

Och på sjunde dagen fann de ac-knappen i bilen.

Det var inte riktigt lika varmt när vi först plockade upp bilen i Budapest och körde till Bratislava. Men när vi kommer till Zagreb är det närmare trettio grader och hur kan det vara så himla varmt i bilen? Ja, så fann vi till slut den lilla ac-knappen. Vi hade kört med bara fläkten en hel vecka.

Längs den här vägen, Zagreb till Belgrad, kör alla möjliga nationaliteter. Det är bland annat tyska, franska, brittiska, slovenska och bosniska bilar. Och lastbilar från samma länder men också Turkiet, som vi gissar är påväg hemåt. Men det går inte att låta bli att undra vad alla dessa långtradare kör omkring med och vart de är på väg?

Vi gör ett stopp i Slavonski Brod på kroatiska sidan, där man ser över till Bosnien och Hercegovina på andra sidan Sava-floden. Här tar vi en kaffe. Och så läser vi lite om platsen. Under andra världskriget bombades och förstördes 80% av alla hus.

Jag som börjar bli trött på att posera haha.

Hej hej Bosnien och Hercegovina

Strax åker vi vidare och ungefär 5 km innan serbiska gränsen stannar vi på en bensinstation och frågar om vinjett behövs i Serbien. Alltså en sån att klistra på bilrutan för att få köra på vägarna. Svaret vi får är kort och gott: ”This is croatia. I don’t know. I never go to Serbia”. Det säger kanske något om ländernas komplicerade relation till varandra.

Ungefär 20 min kö på gränsen. Visar passen två gånger, här skannas de också eftersom vi lämnar EU. Sen frågar en kille om vi har något to declare, och så får vi åka vidare.

Om man undrar vad EU tillfört sina länder så kan man i alla fall direkt konstatera att bra vägar är en sådan sak. Den serbiska motorvägen är plötsligt betydligt mer spännande att köra på. Det gäller att hålla ögonen på vägen och ha koll på eventuella gupp och gropar. Men de håller samtidigt på att fixa vägen och vägarbetet är i full gång. En bit in i landet blir det åtminstone lite bättre. Men visst är det en klar skillnad. Att följa hastighetsbegränsningarna verkar inte vara särskilt poppis heller.

Ute är det hett och åt alla håll och kanter breder gröna fält ut sig. Vi passerar ett vinområde men annars är det mest lite små städer, industrier och diverse övergivna hus.

Welcome to Serbia!

Och så meddelandet ovanför vägen: somebody loves you – drive carefully.

Så börjar vi rulla in i det som är Belgrad. Stora ögon, öppna munnar. Alltså på oss två. När vi når centrum håller vi båda andan tills vi når hotellet och kan lämna över nycklarna till de som sedan parkerar bilen, men alltså: ingen lek att köra bil här.

Detta är liksom vad man välkomnas av i Belgrad. Western City Gate, byggnad med kombinerat lägenheter och kontor. Går in under kategorin för brutalism-arkitektur och byggdes på 70-talet.

En stad väl värd att upptäcka dock, här finns också massor av byggnader som är mer behagliga att vila ögonen på. Men mer om Belgrad sen!

Konstaterar under denna roadtrip att resa inte alls är detsamma som att ha semester (precis som förra sommaren då jag förstod att jag som bloggar om resor aldrig kommer kunna koppla helt av när jag gör just det: reser). Och vår bägges spontanitet har kanske inte direkt bidragit till att den här resan är särskilt planerad.

Siesta och kaffe på hotellrummet i Belgrad.

Ungefär såhär gick det till: okej vi har ett bröllop i Österrike. Ai men kolla, billigt att flyga till Budapest, det gör vi! Ai men kompisarna reser till Wien, frågar: vill ni mötas i Bratislava? Ja, why not! Ah men sen då? Belgrad skulle vara nice! Slovenien också! Och så måste vi ju se Budapest när vi väl passerar.

Så tre dagar i Slovenien och sen är det en ganska bra bit att köra till Belgrad så passar Zagreb som ett perfekt stopp där emellan.

Vad vi glömde tänka på är att bilkörandet ALLTID tar längre tid. Särskilt när man passerar landsgränser (ut/in till EU är ofta lite kö) eller när man stannar i städer på vägen för rast/lunch.

Lunchpaus i Subotica, Serbien.

Det andra vi inte hade riktigt tänkt på var att detta blev väldigt mycket städer och lite större städer som Belgrad och Budapest tar på krafterna både fysiskt och mentalt. Särskilt i 30+ värme. Pjuh. Har svettats konstant sen vi lämnade Slovenien.

Så, detta har varit mycket mer att upptäcka än att vila upp sig. Är inne på dag 11 när jag skriver detta. Det är söndag och vi sitter i bilen med Belgrad bakom oss. En natt i Szeged i Ungern väntar innan vi fortsätter till Budapest och lämnar bilen där.

Mexikansk mat i Belgrad.

Men det är så här vi gillar att resa. Vila kan man ju göra hemma. Och kommer komma hem med massor av nya (större?) benmuskler, haha.

Är hur som helst både glad och tacksam för den här resan. Att vi fick början den med vänner, och sen hänga massor tillsammans. Vi har knappt bråkat trots att vi umgåtts 24/7 sen vi lämnade Finland. Måste vara rekord.

När vi lämnar Slovenien så kör vi vidare mot Kroatien och Zagreb. Vi stannar till i Novo Mesto på vägen och tar en kaffe.

Det absolut bästa med att köra bil genom länder är att få stanna till på de mindre orterna som inte kretsar kring turism. Bara strosa omkring, ta en fika, och se på allt det vackra men också vardagliga som finns bortom de kända resmålen.

Och så var vi framme i Zagreb någon timma senare.

Vissa städer lyckas med att leverera ett bra intryck på en gång. Zagreb är en sådan. Vi kör in i centrum och snirklar oss fram på enkelriktade gator till parkeringsgaraget som vi blivit hänvisade till av det hostel vi ska bo på. En kort promenad därifrån ligger det, Hostel Shappy, där vi bara har en natt. Vi lämnar av väskorna och går ut för att upptäcka staden.

Första intrycket av Zagreb är betydligt bättre än vad vi upplevde i Split förra sommaren – även om den ligger vackert vid havet.

Men först en sen lunch. Att välja första bästa plats visar sig vara ett lyckat val. Restaurangen Basta serverar någon sorts pizzor som har en pizzabotten också som lock(?) och vi delar på en sån och en sallad. En lunch som kostar omkring 12€ för två. Prisnivån här är lite lägre än i Slovenien. Sånt känns ju alltid avslappnande.

Vi promenerar mot ett par av sevärdheterna och efter någon timma i den varma solen upptäcker vi att Zagreb dels har mycket att erbjuda och dels inte är jättestort. Går bra att promenera runt här men finns också flera museum vi skulle vilja besöka, eller parker att cykla ut till.

Vi kunde nog komma tillbaka en dag. Vad som också slår oss är hur väldigt rent och städat det är. Lite får vi en känsla av Milano som vi besökte för ett par år sedan, men med en touch av Balkan.

Till middag hittar vi ett okej ställe för bra burgare, Submarine, och uteserveringarna i staden är livliga och härliga. Visst har det sin tjusning att resa runt i Europa sommartid.

Vi tar en tidig kväll och vaknar redan innan åtta nästa morgon och går ut för att hitta frukost. Det märkliga här är att alla barer och enklare caféer öppnar tidigt men bara verkar servera kaffe och dryck, och inte någon mat innan 9-10. Så vad gör vi? Vi spanar hur locals gör. De ser ut att äta något ur papperspåsar trots att de sitter på uteserveringarna och dricker kaffe. Aha! Så vi går förbi ett bageri (som inte har något sittplatser) och köper med oss varsin smörgås. Sen sätter vi oss på ett cafe utomhus och beställer in en kaffe och en juice och äter vår frukost där. Det verkar vara så det fungerar.

Nu är det fredag och nu åker vi vidare, igen. Mot kanske den här resans mest spännande stad: Belgrad.

Mina ben har aldrig någonsin känts tröttare, hela kroppen känns låg på energi och huvudet lite lätt snurrigt. Gudars vilken mardrömsvandring.

Eller okej, det är kanske att ta i. Men det var riktigt jäkla tungt. 9.5 km. I brant uppförsbacke, lite sluttande och sen avslutningsvis lite neråt och lite uppåt om vartannat. Så otroligt många höjdmetrar. Och vad som gjorde allting lite lätt olidligt var alltså att vi endast hade 0.5 l vatten var och bara väntade på att vi skulle komma fram till restaurangen. Eller jag väntade, T som brukar springa ett par mil då och då, samt hanterar hunger mycket bättre än jag (och har sisun i blodet), tyckte inte det var riktigt lika jobbigt, men ganska.

Jag påstår också att vi tog en rejäl omväg (följde någon grusväg istället för att följa skyltarna som var lite oklara) men T menar att det inte alls var stor skillnad på vägarna. Well. Sammanfattat kan vi säga att det inte är lätt att följa skyltarna här även om du har karta med dig, så se till att du har koll på vart du ska. Fråga någon local innan du vandrar iväg samt längs vägen om du stöter på någon.

Lycklig över att äntligen kommit upp på berget och förbi den värsta uppförsbacken, men ännu ovetandes om vilken omväg vi just skulle påbörja.

En stund senare: med väldigt tunga steg, upp upp upp – ännu mer upp. Tar det här berget ALDRIG slut?

Det här är vad som gör vandring i vissa länder både utmanande och spännande. Vandringslederna är inte alltid helt tydliga. Särskilt inte om man bestämmer sig för att promenera hela vägen upp till toppen istället för att ta liften. Men vi tog i alla fall liften ner igen. Mycket mer hade inte mina ben (knän) pallat. De är fortfarande helt slut efter att ha gått 15 000+ steg varje dag sen dess, det var i tisdags.

Men, det finns ju något som gör alla de där stegen och smärtan värt det: för vilken vandring upp genom skogen det var! Så vacker lövskog. Vi fick klättra över lite nedfallna träd här och där, vattendrag samt plumsa genom högar med löv. På ett ställe svängde vi nästan fel men just då kom det enda andra sällskap vi verkade ha på vägen upp (han var rutinerad, med stavar och gick i jämn lugn takt) och ropade åt oss att gå åt andra hållet.

Det är magi att vandra på stigar som dessa.

Prickarna var våra vägvisare på väg uppåt.

Här sicksackade vi oss fram genom löven.

När man äntligen kommer upp efter ett par timmar möts man av en ljuvlig dalgång som känns exakt som the sound of music. Lättnaden. Och den sköna känslan i benen när de inte måste kämpa för varje steg.

Det här är alltså Planina Dol och härifrån fortsatte vi ännu ett par timmar för att komma fram till Velika Planina, där det finns en hel liten by av de typiska gamla husen i trä som herdarna använt sig av när de tagit fåren och kossorna upp hit om somrarna. Likt samernas kåtor.

Till Velika Planina kan man alltså ta en gondol / lift upp och gå en liten bit eller också ta en mindre sittlift sista biten hela vägen upp. Och här uppe är utsikten fantastisk och du kan äta i någon av de restauranger som finns. Närmast liften är Zeleni Rob – också den restaurang som blir vår räddning efter ”mardrömsvandringen”.

Lyckan jag kände där och då var obeskrivlig. Men samtidigt var kroppen i någon slags chock och utmattad (som ni ser) så kunde typ inte ta in vad som riktigt fanns runt mig. Beställde in någon av all lokal mat som fanns på menyn och orkade inte äta upp allt. En stund senare blev kroppen ganska nöjd över att få energidepåerna påfyllda.

Traskade ner någon kilometer och tog sen alltså liften ner. Och kan rekommendera den rutten, promenera upp och åka ner. Det är trots allt väldigt skönt att känna att man bestigit ett berg! Men ha med minst 1 liter vatten var, och håll koll på skyltarna!

Pjuh. Gissa om vi somnade gott i våra sängar på eco resorten sen?

Vi lämnar vingårdar och det bekanta språket bakom oss och bara 40 minuter senare passerar vi landsgränsen från Österrike till Slovenien. Här är fortfarande grönt och lummigt, och efter en stund ser vi även bergen torna upp sig framför oss. Åh!

En regnskur drar förbi och sen stannar vi till för en fika i Ljubljana. Här lämnar vi av Fabbe som var med på bröllopet och nu skulle vidare på andra äventyr och behövde lift. Vi fortsätter lite norrut, in bland de där bergen. Regnmoln övergår till rosa och fluffiga sockervaddsmoln när solen går ner och alltihop får vi njuta av samtidigt som vi når fram till den Eco Resort vi ska bo på några nätter.

Slovenia Eco Resort, glamping med närhet till bergen. Finns inte mycket annat här ute och det känns väldigt skönt.

Ett gäng med bambis, påfåglar, får, åsnor, kaniner och ankor hälsar oss välkomna. Vi får nyckeln till vår lilla stuga och inser när vi öppnar dörren att detta är glamping for real. Kanske det närmsta vi någonsin kommer komma ett tält ute i det fria. Men vi inser våra begränsningar slash bekvämlighetsnivå och bestämmer oss för att uppgradera till en lite större stuga för de två andra nätterna. Vi är ju faktiskt på semester. Och såhär innan högsäsongen finns det flera lediga stugor så det är inga problem.

I de här större stugorna ryms fyra personer, varav en säng är uppe på ett loft. Frukosten här är ganska enkel men i stugorna kan man laga egen mat.

Restaurangen som finns här hinner stänga och vi tar bilen några kilometer tillbaka för att äta middag i den större närliggande byn, Kamnik. Men när vi kommer fram verkar det mest vara barer som har öppet och det är en lugn månagskväll. Vi tittar båda på varandra och inser att ingen av oss är hungriga. Efter en lång dag, en stor lunch och den tidigare fikan vill vi egentligen bara gå och lägga oss. Så vi åker tillbaka och gör det. Kamnik är dock väldigt trevligt så vi kommer tillbaka hit nästa kväll för middag. Otroligt mysiga små gator och hus!

Middag i Kamnik. Eller ja middag och middag, vi åt en toast och en smoothie på Kavarna Veronika – gulligt cafe.

Det är ganska tomt på resorten men djuren håller oss i alla fall sällskap. När vi borstar tänderna i det gemensamma lilla huset med dusch och badrum så skriker påfåglarna precis utanför.

Vi kryper ner i sängen tätt intill varandra. Jag läser min bok och strax hör vi andra gäster som kommer tillbaka. Efter ett par kapitel är ögonlocken tunga och jag somnar i hans armar, till ljudet av syrsorna utanför som hörs genom de tunna träväggarna. Ungefär precis som att tälta, fast kanske lite bekvämare.

Vid midnatt vaknar vi båda och måste gå ut för att kissa. Jag öppnar dörren och möts av en förtrollande himmel. Stjärnhimmeln. Så intensiv och vacker här ute. Vi står en stund och bara tittar. Och så minns jag känslan, tjusningen med att befinna sig lite närmare naturen och att måsta gå ut för att kissa. Efter det sommar vi om och vaknar många timmar senare till ljuset som letar sig in genom de tunna garderingarna samt fågelkvitter.

En fin plats att vakna på.

Egentligen började vår roadtrip redan för en vecka sen på torsdagen när vi flög ner till Budapest. Vi var så pepp på resa och hade lyckats få ner all packning för två veckor med bröllop, city och vandring i en gemensam väska. Win! Vi fick dock resa i våra vandringskängor, så jag såg ut som om jag var på väg till djungeln. Och inte så som är trendigt just nu. Utan verkligen på väg ut på safari. Haha.

Vi hämtade ut bilen direkt på flygplatsen och satte direkt av mot Slovakiens huvudstad: Bratislava. (Ska se Budapest innan vi åker hem.) Efter en natt där med våra vänner fortsatte vi till Österrike och där fick vår roadtrip lite av en paus eftersom det var bröllop hela helgen. Den huvudsakliga anledningen till att denna resa över huvud taget blev av.

Anyway, att bila från Budapest till Bratislava kan endast beskrivas som jättetråkigt. En motorväg med inga särskilt intressanta saker att kolla på och fler lastbilar än jag någonsin sett under en och samma dag. Lite bilkö. Och så regn på det.

Bilresan tar oss kanske 3-3.5 timmar istället för 2.5. Och de känns sega.

Så efter man bilat genom andra fina Balkan-länder känns det lite snopet.

Men Bratislava är hur trevligt som helst och perfekt för en dag. Till exempel en passande dagstur från Wien.

En regnig eftermiddag/kväll i Bratislava.

Men nästa dag sken solen och det var vi glada för eftersom stan bör upptäckas till fots:

Finns många restauranger och caféer som lockar här. Men vi hinner bara testa ett par. Dessutom råkar vi välja ett cafe när vi ska äta frukost, som tar en timma på sig att servera små stackars bröd med avokado på. Men det kan förstås ha berott på hundra olika saker, de kanske bara hade oflyt just den morgonen. Det är ju egentligen så man ska tänka om folk och platser där man har en sämre upplevelse, visst?

Enjoy Bistro, som verkade bra men inte levde upp till förväntningarna.

Photobombed.

Men ett cafe som var TOPP var Bistro St. Germain som låg precis i utkanten av gamla stan. Gå hit! Det verkade poppis bland locals också. Bra mat och mysig känsla.

Vi tog en förrätt på Bistro St. Germain innan vi mötte våra vänner och åt middag.

Vi bodde på ett helt okej Airbnb precis vid slottet. Och slottet hade vi tänkt besöka men eftersom Nato hade samma tanke just idag, så var slottet stängt för allmänheten. Det tog en stund innan vi förstod detta och insåg varför slottet var omringat av poliser och vakter.

Att vandra runt slottet på utsidan var dock en fin idé ändå. Och bra utsikt härifrån!

Kanske kan man hänga här en hel helg, men en dag kändes faktiskt ganska lagom.

Det var ett trevligt första dygn på vår resa, som fortsatte med ett fantastiskt bröllop i Österrike och sen äntligen berg och natur i Slovenien. Mer om det sen!

Himlen har börjat ljusna igen när taxin kör genom små byar, över kullar och förbi vingårdar. Allting är grönt och bär på en skönhet som är svår att ta in på bara några dagar. Snart ska solen gå upp och inombords exploderar känslorna. Platsen är lika delar sagolik som surrealistisk och jag borde inte bli förvånad men hur kan ett land vara så magiskt? Men vad som gör allting oförglömligt är inte den lilla staden i sig utan hon som kommer härifrån och som precis som jag hittat sin finska kärlek ute i världen. Det finns så mycket som skulle kunnas säga om alltihop, men samtidigt räcker orden inte riktigt till.

Ögonen tåras under vigseln och knappast bara hos mig. Och det fortsätter under kvällens alla tal och uppträdanden från parets familjer och närmsta vänner. Så som det gör när man firar kärleken mellan två människor man tycker så mycket om. När prinsessan får sin prins.

Jag och det par som vi rest och bott med under hela helgen. Förväntansfulla precis innan vigseln!

Det är en magisk kväll den här kvällen på slottet där vi befinner oss. Det är rosenblad i mängder, sommarvärme och två lyckliga personer med olika efternamn som nu blir Mr. och Mrs. Törnroos.

Det känns extra i hjärtat eftersom det är två kulturer med varsina språk som hittat till varandra. Det kommer med sina utmaningar, men kärleken – den gör det värt det. Och kvällen, den blir ett fantastiskt litet virrvarr av tyska, svenska och engelska. Där inte bara språk, utan kulturer blandas.

Brudgummens musikaliska släktingar bjöd på bra underhållning.

Jasmin, jag och Tanja.

Vilken ynnest att få vara här i Bad Gleichenberg under de här dagarna. Att få uppleva min väns hemstad och få träffa hennes släkt och vänner. Så när jag sitter där i taxin på väg hem från en dag och en natt som varit som en dröm tänker jag att vilken tur jag hade som råkade hamna på samma företag som Tanja, att vi snart blev nära vänner och att jag fått lära känna de båda för att nu få vara här och fira den finaste av helger tillsammans med dem.

Det är med den känslan jag kramar alla hejdå, lite ledsen över att dagarna här når sitt slut men mest av allt just det: tacksam och lycklig i hjärtat.

Och jag och T, vi fortsätter nu vår resa vidare till Slovenien!


Söker du efter något?