Det finns en tid för allt, det brukar jag intala mig själv när det känns som om livet inte rymmer allt jag vill göra och drömmer om. Det var längesen jag lämnade Europa nu, är det så mycket som tre år? Kommer jag aldrig åka på en resa långt långt borta, igen? Det är en tanke jag slås av ibland.

Jag tror att det är en förväntan utifrån lika mycket som inifrån. Alltså – när jag ser andra som reser och vilka platser, länder, VÄRLDSDELAR, som de åker till. Men också när jag känner den enorma reslängtan i mig själv. Jag vet vad det gör med en att besöka något nytt, annorlunda, och kanske till och med något som är skrämmande. Hur länder först kan kännas främmande och sen hur man lär sig navigera genom det. Och så världen – som blir mindre, lite enklare att förstå.

Samtidigt snurrar tankarna om klimatet och hur vi kan bäst bry oss om vår jord, då det känns fint att upptäcka allt som finns nära istället för att koncentrera sig på resor i andra världsdelar.

Men det finns den där biten av mig som tror att det inte går att gå genom livet utan att besöka alla dessa platser. Och även om listan kan bli lång är det främst två större områden jag har i åtanke. Som är för mig ännu oupptäckta och som jag är ofantligt nyfiken på.

Det är Sydamerika och Afrika.

Bara det känns ju totalt överväldigande. Det är territorier man kan spendera månader att resa runt i. Ingen resa man gör på ett par veckor. Och var ska man ens börja?

Det andra är att det inte känns som de delarna av världen dit du bara bokar en biljett och sent spontant flanerar runt. Här krävs lite research (research är som bekant inte min starkaste gren) och för Sydamerika har jag förstått att spanska är en bra idé. Lösningen på det senare problemet är att ta med min kille – och det första? Ja det kräver bara lite planering, men är ju inte direkt omöjligt.

Anyway så vore den absoluta drömmen att 1. ha en anledning att få planera en resa till någon av dessa världsdelar och 2. resa med någon som varit där förut. Så antingen väntar jag på att detta sker – eller så…

Jag har varit på få arrangerade resor i mitt liv, men både till Sydamerika och Afrika kan jag tänka mig att boka en mer eller mindre guidad resa. Får man mersmak och vill återvända och se mer – kan man göra det på egen hand. Lite så som jag upplevt Indien, först en praktik där jag blev guidad in i livet i Indien och senare åkte jag tillbaka mer på egen hand.

Det finns ju också den typ av upplevelser där en guidade tur är rentav nödvändig. Så som att åka på safari. Det närmsta jag kommit detta var när vi skulle gå på en tur i djungeln i Indien med hopp om att se tigrar (vet inte hur stor chansen, eller risken, att faktiskt se en tiger var, kanske skulle vi mest sett andra djur) – men en brutal matförgiftning drabbad hela sällskapet och vår djungeltur uteblev. De safarier vi gjorde som barn i Spanien på 90-talet räknas knappast.

Jag tror att det skulle vara en mäktig och magkittlande upplevelse att åka på en riktig safariresa. Oavsett vilka djur man får syn på. Eftersom det aldrig kan garanteras att faktiskt se något djur (de är ju fria ut i det vilda) är det ju inte alls säkert man får syn på något (eller åtminstone inte alla djur) – men tror ändå bara vetskapen om att de finns där någonstans skulle göra det till en särskild upplevelse. Det känns också lite som en once in a lifetime-grej, som man verkligen borde göra!

Vi har ett par amerikanska vänner (han som var min chaufför när jag som tonåring var på språkresa genom hela USA) som besökte oss i augusti här i Finland och det fortsatte nu sin jorden runt-resa(!) faktiskt först till Zanzibar och sen vidare på safari i både Tanzania och Kenya. Har följt deras resa flitigt, så till den grad att jag faktiskt drömde om zebror inatt.

Gällande Safariresor.se så anordnar de resor till just Tanzania och Kenya men också till Sydafrika, enligt olika önskemål. Kan också tipsa om att kika på deras instagramkonto för mer härlig inspiration.

Och min dröm om Afrika och safari (och även Sydamerika) den finns kvar…


Vilka kontinenter drömmer du om att upptäcka?

När vi för en vecka sedan körde runt i Malmberget hade jag ingen aning om att Den stora flytten – filmen om Malmberget hade spelats in och skulle sändas idag. Vi åkte runt med mormor, hon berättade om gatan de bodde på (den gata som var först att ryka, Trädgårdsvägen), visade var de hade byggfirmans kontor, målade upp det gamla Malmberget framför oss. Fina byggnader, tjusiga gator, vackra damer som andra i butiken fick akta sig för när de tågade fram, framgångsrika herrar.

Ett samhälle som blomstrade, tack vare malmen.

Välkommen till Malmberget – tillsammans med ”Friska” Gällivares gamla logga.

På grund av gruvdriften i Norrbotten är Malmberget ett rasriskområde. Malmberget ska, precis som Kiruna, flyttas. Men i Malmbergets fall slås samhället ihop med grannorten Gällivare, fem kilometer bort.

Artikel från SVT
Focushuset, en typisk 60-tals byggnad vars sista hyresgäster lämnade i våras och nu står redo att rivas.

Min egna relation till staden då, förutom att det var här min mamma växte upp? Som barn åkte jag konståkning, och det var här ishallen låg. Det blev många vändor hit ända tills jag tröttnade på att gå upp tidigt på lördagsmorgnarna. Sen var det här jag gick gymnasiet, precis som alla andra i Gällivare. Det fanns bara en skola, så hit tog vi bussen varenda morgon. Övningskörde gjorde jag också, på Karlssons Trafikskola.

Har alltså upplevt blod, svett, tårar och massor av skratt i Malmberget.

Och vad man känner när man åker här igenom idag? Well, för att vara ärlig har det länge varit en dyster syn. Men visst förstärks det av vetskapen om att allting är på väg bort. Det har länge fått förfalla. Mycket har flyttat till Gällivare, redan innan gruvan började fösa bort husen och folket.

Disponentvillan som en gång i tiden måste varit mycket vacker då LKABs disponenter fick bo här, alltså företagets högre chefer. Nu väntar den på besked om att rivas.
Bakom stängslet skymtar den stora gropen som funnits här i många år.

Du kanske läser det här nu och tänker, men när gruvan en gång i tiden påbörjade sin brytning av malmen, när den utvecklades och samhället växte – visste man ingenting då?

– På 60-talet var politikerna oerhört starka och ville att samhället skulle fortsätta leva. Men Malmbergets planering har varit usel. LKAB varnade för vad som skulle hända men kommunen byggde i alla fall, säger Lars Israelsson.

Artikel i Norbottens-Kuriren

Om man nu vill vara lite elak skulle man alltså kunna säga att det skulle kunna vara kommunen (eller politiker) i ett nötskal. Men det vill vi inte vara så det säger vi inte. Något historien kan lära oss är dock att man alltid bör ha i åtanke att politiker ofta jobbar för sin egna vinning, kanske inte alltid fattar de smartaste besluten och att det finns skäl att vara ifrågasättande.

Så också när samma kommun köper skidanläggningen Dundret, eller bestämmer sig för att inte bara ersätta den gamla ishallen utan samtidigt bygga curlingbanor och friidrottsarenor. Nu säger jag inte att något av nämnda exempel skulle vara absolut idioti, men jag säger att det kan finnas skäl att inte svälja allt och bara stå vid sidan och heja på. Hur mycket man än gillar Gällivare, eller idrott.

Den stora flytten – filmen om Malmberget

Dokumentären då, som skildrar allt detta och det som händer nu. Hur var den?

Det är en film som väcker massvis av känslor. Gåshud, kanske en tår, men också skepsis. Det finns mycket jag gillar, tycker att det är ärligt och fint skildrat.

En film om Malmberget SVT
Filmen finns här på SVT play.

Jag ser dokumentären om Malmberget och slås av hur de lyckas fånga en plats så rakt av. Ingenting är iscensatt. Det är som om ingen som är med märker att det finns en kamera i rummet. Här har de lyckats bra.

Det är en film på 58 minuter som fokuserar på några personliga berättelser, politikerna och LKAB. I bakgrunden hör vi musik från norr. Det börjar halvdeppigt, några missnöjda kommentarer men mot slutet får alltihop en positiv ton och lite skulle det kunna upplevas som en reklamfilm för gruvföretaget i fråga. 

Vill man läsa mer om Den stora flytten så har även Västerbottens-Kuriren publicerat en bra artikel här.

Omtyckta Dannes gatukök som syns i filmens inledning då de stekte sina sista hamburgare.

Det finns såklart en del som skulle kunna kommenteras. Som det faktumet att frisören som fick stänga kanske egentligen var ganska ”good off” med ett jobb som produktionschef i LKAB? Det är inte alla frisörer som gör en sådan karriärförändring. Man bör inte heller glömma att alla som tvingas stänga/lämna/flytta har fått ersättning. De som fått helt nya hus har kanske inte heller gjort en förlustaffär. 

Men det är klart att det kan vara tungt och ledsamt ändå, som med alla livets nya kapitel, även om de på sikt kanske blir ännu bättre? Och alla har rätt till sina känslor.

Till vänster skymtar den gamla ishallen i bakgrunden, till höger låg det förut en Pressbyrån.

Men filmen om Malmberget får mig också att tänka på perspektiv.

När man är bekymrad över att det inte blir någon bastu i det nya huset (och kommenterar det med ”ja då får vi åka ut till stugan oftare”) eller att alla fyra barn inte får varsitt rum – då kanske man ska ta sig en funderare över hur bra man faktiskt har det. 

Gällivare, och Kiruna, har bland de högsta lönerna i landet. Och bland de lägsta levnadskostnaderna. Det första, helt och hållet tack vare gruvan.

Det är samhällen som existerar tack vare gruvan. Och det är invånare som kan leva ganska bra av samma orsak. 

Det är lätt att bli bitter och det är självklart att det är sorgligt när alla minnen från ens uppväxt rasar ner i ett stort gruvhål. Tomma lokaler, ett staket som kryper närmare, grafitti som ska liva upp men misslyckas totalt. Det är ingen vacker syn.

Om man tänker på ett Malmberget som en gång i tiden var fint och levande, då är det ändå inte vad som skulle varit kvar idag. Här kan du se en film som visar precis hur det såg ut under Malmbergets gladaste dagar, men det är för längesen ett minne blott.

Men ifrågasätter gruvan gör ingen. Jag upplever snarare att de flesta känner en stor respekt för den. Just eftersom det är levebrödet för samhället och folket här.

Så kanske blir man lite sentimental nu när allt försvinner, men då är det värt att komma ihåg att det vackra samhället försvann långt tidigare. Och om Malmberget fått stå kvar, vem skulle då tagit hand om dess förfall i en kommun vars befolkning ständigt minskar?

Måste också tillägga att det ger mig lite ont i magen att man tvingas bygga så mycket nytt i ett samhälle med den femte lägsta befolkningsökning i landet (en negativ sådan alltså). Det finns ingenting som tyder på att fler kommer flytta till Gällivare kommun och därför kan jag inte låta bli att undra vad som händer när alla byggen står klara och om ännu fler år när gruvnäringen sakta avtar. Låt oss bara hoppas att det inte blir så här.

Det är också därför mitt inre skriker, SATSA PÅ TURISMEN. Gör det nu genast! Potentialen finns. Och det värmer mitt hjärta att det finns ett par eldsjälar som kämpar på trots att motvinden kan blåsa hårt här uppe!

Äntligen hemma! Eller? Nja riktigt så kändes det faktiskt inte. Min klassiska komma hem-ångest (travel hangover) inföll denna gång så fort vi klev av tåget inne i Helsingfors. Så snabb brukar inte ångesten vara. Och det känns precis som det brukar efter galna naturupplevelser, fruktansvärt lame att komma hem till en storstad. Kände exakt likadant när jag kom hem från Alperna i vintras. Jag tror faktiskt inte att min själ trivs i stora städer. Tunnelbanor, bilköer och mängden av butiker gör ont i min kropp. Och jag tittar på alla människor som rör sig i detta hopplösa ekorrhjul och tänker herregud ni vet inte ens vad ni går miste om!

Men nu var det inte en terapisession runt detta vi skulle gå in på. Det går kanske över. Kanske älskar jag livet här igen snart. Kanske bokar jag in en ny resa.

Jag ville istället göra en liten sammanfattning av vår nordliga roadtrip.

Så här såg vår resa ut, från norra Finland, snett genom norra Sverige och så in en liten bit i Norge:

Tåg: Helsingfors – Kemi, 7 timmar. Här plockade vi ut vår hyrbil som fick följa med under hela resan.

Kemi – Lappträsk, 1 timma. I sommarstugan som är min farmors barndomshem och även platsen där pappa jagar älg. Här sov vi två nätter. Tornedalen är mycket skog och myrmark, och jag tycker det finns ett visst vemod över detta men det är också exotiskt och uppfriskande på något vis.

Lappträsk – Gällivare/Tjautjas, knappt 3 timmar. Här sov vi också två nätter, hemma hos mormor. Besteg både Dundret-berget och berget i Tjautjas. Äntligen hade vi nått bergen!

Gällivare – Abisko, knappt 3 timmar. Och med en natur som bara blir vackrare och vackrare längs vår resa… Vi checkade in på STFs turiststation för två nätter och hann göra en superfin dagstur upp till Kårsavagge, samt gå upp till Trollsjön. Sen blev det dags att fortsätta mot resans huvudsakliga mål: Norge.

Abisko – Lavangen, 2 timmar. Här gör vi alltså resans längsta stopp på 3 nätter, får äntligen krama både Amanda och Rania, njuter av den fantastiska fjorden, och upplever ett bröllop med norrlandsmagi.

Och efter dessa totalt 10 dagar på resande fot vänder vi om och gör samma resa tillbaka, den här gången på bara två dagar. Vi körde Lavangen – Gällivare i söndags, en resa på 4.5 timmar, sov en natt där. Sen fortsatte vi på måndagen till Lappträsk för ännu en natt, och till slut på tisdagen körde vi till Kemi (stannade på Ica i Haparanda och köpte med två fulla Ica-kassar, haha ännu en bra anledning att resa med bil + tåg), lämnade bilen och hoppade på tåget till Helsingfors.

Som jag älskar dessa långa tågresor. 7 timmar är inte ens tillräckligt länge när man har saker att göra. Igår när vi skulle gå av, halv nio på kvällen, kändes det som om jag skulle kunna åka tåg i ett par veckor.

Det bästa med de finska tågen är dessutom att man kan välja en ”arbetskupé”. För exakt samma prislapp kunde jag och min kille alltså välja en liten kupé med endast två platser och sitta där ostört under hela resan från Uleåborg (där vi gjorde ett tågbyte, en timma från Kemi).

De långa bilresorna har jag inte heller något emot. Så länge det inte är norska vägar(!) eller grusvägarna runt Lappträsk är det ett utmärkt tillfälle att jobba på. T körde hela vägen (vi hade bara en förare registrerad på hyrbilen) och jag jobbade. Det är till exempel då, eller precis innan jag ska sova, som de flesta blogginläggen skrivs när jag är på resa – från min mobil.

Det var den resan. Det kändes som om vi var borta länge och det var flera av årets bättre upplevelser bara under dessa dagar. Alla fjälltoppar, tillsammans med nära, kära och god mat. Wow.

Är det det här jag ska leva på genom hela den långa mörka vintern nu?

Det blåste in ifrån havet. Stormiga vågor ute på vattnet. Molnen låg tunga över fjorden och regnet gjorde inga uppehåll. 

Familjer och vänner samlades. Bord dukades. Var och en pysslade med något runtom i stugorna. Kvällens grillande flyttades in under tak. Det löser sig är en av livets bättre inställningar, så även om man är brudpar med förhoppningar om en utomhusvigsel redan följande dag. 

Det som är bra med fjordarna i Norge är kanske just det att det kan storma en hel dag och nästa morgon ha förvandlats till den vackraste av höstdagar.

Så utomhusvigseln blev verklighet, vi frös inte ens i bara ben och tunna klänningar. Det var ett bröllop du bara läser om i sagorna, men det var inte enbart norrlandsprinsessvackert utan också högljutt, underhållande och jordnära. Allting fulländades när norrskenet sträckte ut sig över den kristallklara stjärnhimlen. Där stod de, i en kåta med en kopp kokkaffe, avec och chokladpraliner, med norrskenet som dansade ovanför och stjärnorna som aldrig slutade gnistra.

Solstrålarna. Elden. Norrskenet. 

Kärleken. Festen. Magin.

Bröllopsfesten fortsatte, och det långt efter midnatt i den beryktade svartklubben som hemlighållits för bruden. Nere i sjöboden hade discolampor, rökmaskin och DJ-anläggningen riggats upp. Snart stod alla på dansgolvet och skrek med till en rörig blandning av låtar. Att pausa var inte något alternativ, då blev kylan plötsligt väldigt påtaglig. Och det tog inte länge innan flytvästarna som hängde längs med väggarna istället hängde på alla dansande festmänniskor.

Det var ett bröllop som var hundra procent Amanda och Markus. Deras personligheter, charm och humor fanns i allt. En touch av det norrländska, liksom motsatsen till prydligt, som slår allt annat. För vad kan möjligen gå upp emot norska räkor, suovas och maräng(bröllops)sviss?

På söndagsmorgonen vaknar vi, lite för tidigt. Hela kroppen värker, men mest värker hjärtat, så som det gör av all kärlek och när man fått dela sin älskade väns finaste dag.

Vi hoppar in i bilen och snirklar oss ut genom Norge, på väg hemåt, ut ur drömmen. Jag konstaterar för mig själv att det var århundradets roligaste bröllop. Varenda sekund var någonting värt att minnas. Ett skratt från magen, tårar från ögonen, kärlek från hjärtat. Lugnet, stämningen, peppen. Och det kanske bästa av allt var att se brudparet själva skratta, trivas och se ut att på riktigt njuta till max.

De svenska fjällen lämnar vi bakom oss när vi efter ett kort stopp på Ica i Riksgränsen kör över till Norge. Väldigt snabbt förändras landskapen. Här och var bland klipporna är små stugor och hus utplacerade. Vägen går genast neråt. Vi ska från 3-400 meter över havet, ner till havsnivån. Norge är ett virrvarr av höga berg, djupa fjordar och vägar som slingrar sig runt och över alltsammans. På svenska sidan går det jättebra att samtidigt skriva på mobilen, på norska sidan blir jag genast lite åksjuk och får koncentrera mig på slående omgivningar istället.

Moln, gråa och fluffiga, ligger tätt runt bergen. Och samtidigt som det känns som att besöka en plats för första gången drar alla de där barndomsminnen över mig som tidvattnet drar in över stenstränderna.

Det var hit vi kom många somrar, för att fiska, rida på islandshästar och ja, fiska ännu mer.

Norge var så annorlunda, då och även nu. Annorlunda från Sverige. Ebb och flod, jag kunde inte riktigt förstå hur det fungerade. Vad var det här för hav som drog in och ut på ett så konstigt vis, inte enligt någon klocka? Och alla saker vi plockade vid stränderna. Vi fiskade upp sjöstjärnor och sjöborrar. Glömde hela fiskeväskan på bryggan, satte fiskeben i halsen och körde iväg med fiskespöna kvar på biltaket.

Norge så här i vuxen ålder är svårt att greppa. All denna naturskönhet. Och så att få komma hit för ett bröllop.

I fredags fick vi uppleva regn och stormiga vindar. Men på lördagsmorgonen vaknade vi upp till vädergudar som visste att det vankades vigsel precis ute vid fjorden. Allting var så stilla. Solen varm. Om en septemberdag kunde vara perfekt skulle den var så som denna lördag. Vi såg solen gå ner precis innan varmrätten. Och när elden stod redo i kåtan precis utanför med kokkaffe och avec så gick jag ut och möttes av världens stjärnhimmel. Men vänta lite, där finns något mer. Ett svagt grönt sken som sträckte sig över himlen. Ett norrsken.

Just nu sitter jag i bilen på väg hem. Mellan Kiruna-Gällivare. I Finland är vi först på tisdag. T kör och jag minns gårdagen. Ska berätta mer om bröllopet kanske i morgon. Det var, ja, så bra.

En hård vind mötte oss när vi klev ut från vandrarhemmet på STFs turiststation i Abisko. Wow. Det lär bli en blåsig tur om vi ska ta oss ända upp till stationen på fjället Nuolja dit linbanan går. Så vi gjorde så som man bör: gick till STF-guiderna och frågade om tips. Där får vi veta att linbanan är stängd och den stängs tydligen bara om det är vääldigt blåsigt. ”Det kan bli en äventyrlig och rolig tur” var guidens sätt att beskriva att det kanske inte blir särskilt njutbart. Hon tipsade oss därför om en av sin egna favoritturer, upp på fjället på väg mot Kårsavaggestugan. Då skulle skogen skydda oss en bra bit upp och sen kunde vi njuta av vidderna och vyerna innan vi kunde fly tillbaka ner bland björkarna igen.

Med lätta ben vandrade vi iväg. Att gå dagsturer är faktiskt ganska lyxigt. Det innebär ju att man slipper kånka en tung och oproportionerligt stor ryggsäck på ryggen. T försökte räkna på vilka distanser man skulle kunna vandra per dag om man var ute typ en vecka. Och jag försökte förklara att man nog inte alls orkar gå typ 50 km på en dag ens om man är vältränad! En ryggsäck på ryggen drar ner tempot (och orken!) ganska rejält. Det får man inte glömma. Ser dock fram emot att få göra en sån tur snart! Kanske nästa sommar?

Blickar ut mot mäktiga Lapporten, på väg uppåt uppåt.
Lapporten syns även från Abisko och till och med från bilvägen.

Leden mot Kårsavagge stiger långsamt och det är en skön uppförsbacke under 4-5 kilometrar. Och som jag älskar att promenera fram på smala stigar, vältrampade stigar där tusentals kängor gått innan. Stigar där man får passa sig för rötter, stenar och lera. Så plötsligt tunnas björkarna och buskarna ut och där ovan trädgränsen ser man det äntligen. Allting.

Mmmm. Fjälltopparna. Glaciärerna. Forsen som dånar förbi.

Uppe på fjället äter vi vår lunch bakom en liten sluttning där vi hittar en plats i lä. Om vädret hade varit bättre skulle vi tagit med termosen men det blev bara en snabb paus.

Världens minsta björk kan man dock hitta till och med här uppe på fjället.

Hela vägen till Kårsavaggestugan är ungefär 14 kilometer från STFs turiststation i Abisko. Eftersom vi ska tillbaka går vi inte så långt utan vänder istället halvvägs.

Med ny energi från de goda smörgåsarna (ingenting smakar lika gott som utomhus efter några kilometer uppför ett fjäll) går vi alltså ner igen.

Nervägen går lika lätt och vi tar på oss de extra tröjorna för att inte frysa i blåsten. Temperaturen är skön, vi har vinden i ryggen och höstluften här uppe är friskare än allt annat. New Delhis raka motsats.

När vi når fram till turiststationen igen är benen faktiskt ganska trötta. Orken finns liksom där, men benen vill vila.

Så vi sätter oss i köket som är nästan tomt på folk så här tidigt på eftermiddag. Dricker en kopp kaffe och äter mormors kanelbullar som vi fått med oss. Det smakar så gott.


Sammanfattning av turen upp mot Kårsavagge

* Gå från STF Abisko Turiststation och följ skyltarna mot Kårsavaggestugan, första biten går längs med den röda leden med nummer 1 men svänger sedan av mot vänster där röda leden fortsätter till höger upp till linbanestationen. Tänk på att följa sommarleden med en vandrare på skylten och inte vinterleden som visar en skidåkare.

* Efter 5-6 km lämnar du skogen och är uppe på fjället med fin utsikt, här kan du ta rast och gå tillbaka ner igen. Eller så fortsätter du gå en bit och vänder senare om du vill gå en längre tur.

* Turen upp är en ganska mjuk stigning och leden är ganska lättvandrad. I skogen var det i princip vindstilla men väl uppe på fjället blåste det rejält.

* För oss tog det 1 timma och 40 minuter upp och samma tid ner, inklusive fotostopp och mindre pauser. Då gick vi totalt 14 kilometer, 7 km upp och 7 ner.

Här hittar du mer info om hela turen fram till Kårsavaggestugan.

Där syns lilla Påtsåive vi besteg dagen innan.

Tjautjas var både soligt. Och regnigt. Vindstilla och stormigt. Somrigt och höstigt. När vi vaknade på tisdagsmorgonen kunde vi liksom se hur löven intagit en nyans gulare än dagen innan.

Mormor skämde bort oss med all den bästa maten (och bastu med björkkvistar!). Det är hon ruskigt bra på, att skämma bort sina gäster. Och mat. Lax med potatis från hennes egna land. Både varmrökt och gravad lax (bägge som hon gjort själv) på mackorna (och på de karelska pirogerna till frukost!) Visste du att varmrökt lax med hjortronsås gjord på typ cremefraiche är bland det godaste man kan äta? Sen blev det kantarellomelette till lunch. Renstek till middag, igen med nypotatis till. Och så ärtsoppa med pannkakor till lunch innan vi åkte vidare.

Tror faktiskt aldrig jag ätit ärtsoppa innan? Mamma och pappa har aldrig lagat det hemma och jag har fått för mig att det inte är gott alls. Men det var det? I och för sig är all mormors mat god. Och får man pannkakor till efterrätt är kanske det mesta lite godare. Hehe.

Okej en lagom utläggning om mat. Men mat är verkligen livet. Jag älskar alla dygnets måltider och är förstås galet bortskämd med folk i min närhet som gillar matlagningen mer än jag gör.

När vi skulle iväg skickade mormor förstås med oss middag, mackor, bullar, kaffe, kåsor och allt möjligt annat inför våra kommande dagar bland bergen. Gullemormor.

Så åkte vi vidare mot Abisko. På vägen mellan Gällivare och Kiruna stannade vi till på ett mycket omtyckt och prisbelönt bageri: bageriet i Puoltikasvaara. Så enkelt men så charmigt. Att jag aldrig stannat till här tidigare? Köpte en kaffe för mig och bulla till T. Intill det lilla bageriet mitt ute i vildmarken (well, typ) stod också en tesla-laddare helt casual. Så som det gör nuförtiden.

Så gick vägarna omgivna av skog och myrar över till att vara vägar som följer sjöar och slingrar sig runt bergen.

Mer om det äventyret en annan dag!

En ny dag, ett nytt berg.

Vår resa blev av en slump uppdelad i två nätters-stopp. Två nätter i Lappträsk, två nätter hos mormor i Tjautjas utanför Gällivare, och så två nätter i Abisko innan vi fortsätter till Norge. Ett lagom roadtrip-tempo.

Så under vår dag i Tjautjas bestämde vi oss för att bestiga det lilla berg som vi sist vi var här tillsammans åkte upp med skoter på (kanske 2016?).

Påtsåive heter berget. Precis där byns väg slutar börjar stigen man kan följa hela vägen upp till bergets topp. Tar ungefär 45 minuter upp i powerwalk-takt.

Från platsen där stigningen börjar tog det 30 minuter upp till toppen. Mormors granne som jämt springer här har som snabbast sprungit upp på 11 minuter. Bra, och härlig, träning.

När man når den här söta stenhögen har man nått högsta toppen på Påtsåive.

Vi var inställda på att gå oavsett väder. Det var nämligen lovat regn och mycket riktigt var det en mulen morgon vi klev upp till. Men just som vi ätit frukost och klockan hunnit bli elva så kikade en ljusblå himmel fram. Vi skyndade oss ut och fick vandra upp på berget i fina solstrålar.

Den andra september och t-shirtväder (i alla fall på vägen upp) i det som är nästan fjällvärlden.

Vi hade också väntat oss lite vind här uppe på fjället – med tanke på föregående dags blåsiga tur uppe på Dundret. Men det var i princip vindstilla. Vi lyssnade på tystnaden, fågelkvittret och tittade mot snöiga fjälltoppar långt bort i horisonten. En klunga med vindkraftverk skymtades också. Kan det ha varit ända till Kiruna vi såg? Eller Ritsem?

Ibland känns det surrealistiskt att det är i dessa trakter jag fick växa upp. Och allt jag aldrig riktigt uppskattade då i min brutala längtan efter resten av världen. Så detta berg till exempel, jag har aldrig tidigare varit upp här under sommaren. Ganska fint att det ännu går att upptäcka platserna här på nya sätt. Särskilt fint att samtidigt få se det genom en söderbos ögon.

Vill inte göra annat än att gå på fjällstigar och se ut över landskap som dessa.


Söker du efter något?