Inte nog med allt jag upplever om dagarna, så fortsätter vår lägenhet att bjuda på överraskningar. Idag kom jag hem och råkade, RÅKADE såklart se något krypa på väggarna. Och en till, en till, en till. Det kryllade av dem. Små små kryp. Gjorde vad jag alltid gör när paniken infinner sig här i Indien, skypade mamma. Hade en diskussion om det kunde vara vägglöss men det kändes ganska uteslutet. Åt middag, duschade, torkade tårarna och började utforska saken. Efter lite snabbt googlande och jämförande mot den uppförstorade bilden jag tagit av våra små gäster – kunde jag konstatera att, yes vi har med boklöss att göra. BOKLÖSS, visste ni ens att det fanns något sådant?

Tänkte först att det var lite mitt egna fel då jag flyttat in cirka sju böcker som funnits i lägenheten en oklar, men förmodligen lång tid, till mitt rum. Där verkade de ha sitt näste nämligen. Men inspekterade resten av lägenheten och jajjemän, de fanns lite överallt. Andra småkryp också. Ta mig härifrån, var allt jag kunde känna. Satte mig på en köksstol, min roomie hade gått och lagt sig och vännerna på whatsapp slutat svara. Sova på köksbordet inatt?

Men nu ligger jag i alla fall här i min säng som jag dragit ut från väggen. De verkar faktiskt hålla sig till väggarna och böckerna. Och när jag ligger här kan jag inte låta bli att tänka på de där heltäckningsmattorna i Kanada och Nya Zeeland som jag hatade så, de var nog inte så dumma trots allt…

20130817-002554.jpg

Allt den här flickan tvingas uppleva, vem är det som tycker att hon ska utmanas till bristningsgränsen? Vem är det som tycker att hon behöver så jävla mycket skinn på näsan?

Indien är mestadels magiskt, men fan vad jag får slåss vissa stunder. Jag gissar att det är värt det. Glad är jag att jag har vänner här i alla fall, eh ja alltså inte bara i form av oinbjudna gäster.

Puss och kram från en något uppgiven prinsessa i Indien, som hoppas på att det kommer ske underverk så småningom och helst i morgon.

Idag tog min indiska vän mig i handen i jakt på att sjukhus och en doktor som skulle kunna hjälpa mig och min mage. Det första sjukhuset vi kommer till ser helt ok ut, men mina ögon blir stora som tefat när jag möts av gigantiska tavlor av Jesus och bebisar på väggarna. Han går fram till disken och förklarar mitt problem med den korta frasen “matförgiftning” varpå damen bakom disken tittar lite förvånat på min vän och förklarar att, det här är en klinik för mammor och blivande mammor. Eh, haha, vi gick snabbt vidare.

Nästa plats vi åkte till var en stor parkering och en sliten stor byggnad. Vart är sjukhuset? frågar jag. Här, svarar han och pekar på den fallfärdiga byggnaden. Gulp.
20130816-003919.jpg
Med inte så bestämda steg kliver vi in i vad jag anser vara den perekta scenen för ett sjukhus som utspelar sig i en skräckfilm. Ingenting är kliniskt vitt eller superfräscht. Ljuset är dovt och vid ingången står gamla och rangliga bårar och rullstolar. Längre in skymtar man sjukhussängar som enbart avdelats med skynken. Det finns en disk och till höger om den några bruna plaststolar där en familj sitter med sin bebis som skriker. Mina ögon är ännu större denna gången och jag kan inte ens försöka dölja min förvåning över att ett sjukhus kan se ut såhär.

Min vän samtalar med dem, fyller i några papper och vi betalar femtio rupees, motsvarande 5 kr. Och här någonstans tror jag att jag ska börja gråta. Men så påminner jag mig själv om mitt förhållandevis simpla sjuktillstånd och ber istället till någon Gud jag inte riktigt tror på att jag aldrig någonsin ska behöva läggas in för någon allvarligare sjukdom på ett sjukhus av denna sort.

20130816-003926.jpg
Doktorn, som vi fick träffa nästan direkt, kunde sin grej i alla fall, han sa att det inte var någon fara med mig. Gav mig några tabletter, en flaska med en beige smörja som smakar förvånansvärt gott och sa att jag skulle undvika stark och sur mat 3-4 dagar.

Och som med allt annat så handlar det om att vi inte är vana med det här. Det är därför vi reagerar som vi gör, vi bortskämda västerlänningar. Jag tror inte det är något egentligt fel på det här sjukhuset. Fast, jag måste ju medge att jag är lite tveksam till huruvida deras sjukvård håller samma kvalité som den hemma. Å andra sidan litar jag inte på läkare särskilt mycket alls, överlag.

Sist men inte minst hoppas jag att jag slipper åka ambulans i detta land. Trafikkaoset gör det inte direkt enkelt att ta sig fram, inte ens om du kör ambulans med blåljus och sirerener.

Hej vänner, hur mår ni? Börjar sommaren avta i Svearike? Är ni tillbaka från semestern? Hur var semestern? Har ni börjat fylla garderoben med nya fantastiska höstkläder?

Jag mår halvbra. Regnet börjar avta och värmen kryper sakta, sakta på. Jag är glad att alla är tillbaka från semestern nu, det innebär att saker går lite smidigare på jobbet. Och höstkläder är något jag inte fått beblanda mig med under två års tid nu. Hösten som är så mysig. Däremot gillar jag min för närvarande klädstil. Kjolar och haremsbyxor eller jeans en topp och flipflop. Det är något härligt över den här tropiska värmen och att klä sig i den. Dock är man alltid nära en svettattack och om några månader gissar jag att det kommer bli närmare olidligt.

Så angående att jag mår halvbra då… Min lilla mage är inte helt återställd efter den där toddyn för en och en halv vecka sedan. Plötsligt illamående och magont var och varannan dag, som visserligen går över men sen kommer tillbaka. I morgon är det dags att besöka en doktor, hur nu hen ska kunna hjälpa mig? Hur ska jag ens kunna förklara vad det är för fel?

Måttligt jävla less på det är jag i alla fall. Har sovit halva dagen idag och det känns ju i övrigt som ett tecken på att man inte är helt frisk?

Mamma frågade om jag hade hemlängtan, men nej hörni, det har inte passerat mina tankar. Jag trivs alldeles för bra här. Och jag menar, med vänner som snubben på bilden nedan så kan ni kanske förstå att jag har det bra? Bästa budds, jag och Åke.

20130814-205211.jpg

Här, på en motorcykel, i Indien satt hon och avfyrade sitt lyckligaste leende.

20130812-232440.jpg
Alla här kör för övrigt motorcykel, det är så man snabbast tar sig fram, sicksack mellan bilar, bussar och stora fordon. Och det är klart tanken finns där, jaha Jennifer, när tänkte du ta och införskaffa en scooter och börjar upptäcka Kochi på egen hand? Tanken som slåss med rösten från alla de oroliga i Sverige. Men det finns så mycket ni kommer oroa er för, allt det jag gör här borta. Man måste vara här för att förstå tror jag. Och sen får man väl helt enkelt lita på att jag inte helt tappat förståndet. Jag lever bara i en värld som inte är som den ni är vana vid. Inget konstigt, bara annorlunda. Och skrämmande bara ända tills man lär känna den.

Bra lördagskväll. Bra musik, ett par drinkar, dans och prat. Och någon tyckte jag look pretty cool when you dance, fin komplimang. Ramada ligger i vad som var ute i ingenstans, det är ett schysst hotell och en mysig liten klubb. Gissa vad jag stötte på under kvällens gång? Vi satt utomhus när något plötsligt prasslade i buskarna och strax där efter trippade största jävla råttan någonsin förbi. Jag blev så chockad, stelnade och svalde ett skrik samtidigt som jag sprang iväg och kände hur benen blev till spaghetti. Och nu vet jag, Jerry var en mus soon to be råtta. Det jag såg igår, DET var en råtta. Gigantisk. Som en liten katt. Huuuuh.

Och ja, från det ena, eh, till det andra… Frukosten i morse var något i särklass. När man äter frukost vid lunchtid finns inte de vanligs frukosträtterna att tillgå, så vi beställde in så kallade “meals”. Sjukt mycket mat. Sjukt gott.

20130811-185933.jpg

Hur avundsjuka är ni på den underbara mat jag får äta varje dag? Indiska delikatesser.

Jag börjar vänja mig vid att vara omgiven av indiska familjer och indiska män. Jag börjar vänja mig vid att sitta på en arabisk restaurang med indier till sällskap och indier som tittar på mig med förundrande blickar. Och av de jag lärt känna här så är det alltid någon som tar hand om en, man känner sig trygg med dessa fina människor till vänner här. Vänligheten och gästfriheten är något utöver det vanliga i det här landet. Jag är så glad och tacksam att jag får vara en del av alltihop, en del av Indien och inte bara en turist.

Det var ett gäng vita tjejer igår på nattklubben. Uppenbart turister. Och jag tänkte, här sitter jag med mina indiska vänner och upplever Indien, medan ni bara ser allting utifrån på ytan. Det är nog det som känns absolut häftigast med att bo och jobba och leva här.

Igår var en fin kväll. Vi gick till Dream. Den första nattklubben jag besökte här, min första helg här. Och jävlar vad indierna kan dansa, jag tror inte ens de behöver vara särskilt fulla för att kunna riva loss på dansgolvet. Det gillar jag.

Min outfit kvällen till ära var något bland de skönaste partykläderna jag burit. Hittade de skogsgröna byxorna på en indisk butik igår och klädde upp dem lite och vips så fungerade det för en klubbkväll. Bra grej.

20130810-170918.jpg20130810-170923.jpg

Kvällens bästa var nog att jag bara drack en drink. En whiskeycola. Kul hade jag och dansade gjorde jag och lärde mig än en gång att det aldrig sitter i alkoholen.

I kväll är det avskedsfest på agendan. Min svenska rumskompis Sofie åker hem igen på måndag. Så i kväll ska vi till nattklubben Ramada.

Puss på er och hörni, jag tänker inte svika er med bloggen, det är dags för fler ordentliga uppdateringar nu. Skrivandet är trots allt en del av vem jag är, alltid.


Söker du efter något?