Ni kanske undrar vad jag gör om dagarna egentligen? Jag glömmer liksom bort vad jag bloggar om och inte, och jag tror inte jag bloggat särskilt mycket om mina dagar här, så here we go…

Jag går runt med ett leende inombords mest hela tiden. Älskar, älskar, älskar tillvaron här! Har lektioner tisdag-torsdag och försöker plugga övriga tiden under veckodagarna. Har aldrig varit såhär bra på att göra uppgifter i tid faktiskt! Lyckas dock ändå uppleva små stunder av stress och ångest, mänskligt, jag vet. Har svårt att sova om kvällarna och älskar att snooza på morgnarna (det är som vanligt med andra ord). Äter havregrynsgröt till frukost, och övriga måltider tonfisk, i princip. Hänger med Gaby åtminstone lite varje dag. Och träffar alla de andra goa vännerna här, titt som tätt. Tycker det är hemskt trevligt att bo med 4 kiwi-flickor, någon att prata med när man vaknar, när man kommer hem, innan man går och lägger sig – de är supermysiga! Onsdagar-lördagar hittar man alltid en trevlig förfest i WSA (huset där vi alla bor), jag har dock varit lite tråkig på senaste i ett tappert försök om att bli frisk! Strategin festa-4-dagar-i-rad fungerade inte, så nu provar jag motsatsen. Har varit förkyld i 3 veckor, det börjar äta upp mig inifrån, psykiskt alltså, kanske fysiskt också.

Till helgen åker vi på en tripp till Raglan (surfing och annat gött) och i övrigt planerar vi lite andra weekends och vårt lov i september som kommer bli sjuhelvetes jävla bra.

Tror att kaffe-killen idag flirtade lite med mig… ;)

Vi träffar någon och vi tror att det ska vara vi livet ut. Vi kan vara sjutton, tjugofem, trettiosex eller femtiotvå. Det känns rätt, det känns helt underbart! Vi gifter oss och det går bra. För ett tag, i några år eller kanske väldigt många år. Men vi förändras hela tiden, vi utvecklas och livet lär oss saker vi inte visste innan. Kanske går våra utvecklingar lite olika spår och plötsligt kanske det inte borde vara vi längre. Jag tycker ju om att göra det här och du gillar ju det där och vi bråkar ju väldigt ofta om någonting, om ingenting.  Och inte är vi särskilt lyckliga, vi bara är.

Att skilja sig är inte en sorg, det är inte ett misslyckande. Att skilja sig kan vara att vara stark, att ta sitt förnuft till fånga och inse att jag kanske måste gå en annan väg i livet nu, en väg som gör mig lycklig. Att vi ska vara ett och samma par livet ut är ett religiöst påfund och jag låter det säga sig självt. Förr i tiden skiljde man sig inte, det var inte ett alternativ. Tror ni paren var lyckligare? Såklart inte. Och givetvis förekom otrohet, svek och bråk även då. Men att skilja sig vara en skam, så man bet ihop och ”kämpade”, till vilket pris?

Jag kanske träffar någon som är min drömprins idag och vi kanske lever många lyckliga år ihop. Sen kanske livet formar oss så att vi behöver gå skilda vägar och skulle vi inte kunna se det som något vackert? Att vi delat så mycket tillsammans och nu får chansen att uppleva ännu mer av livet. Varför ska man fastna i en tråkig och grå vardag? Varför ska man kämpa för något som inte tycks vara värt att kämpa för? Jag tror många stannar med sina partners bara på grund av tryggheten i att ha någon där, att inte behöva vara ensam. Men jag är inte rädd för att vara ensam, jag är snarare rädd för att jag skulle tillåta mig själv att stanna i en situation där jag inte är 100% lycklig.

Vi behöver inte ta allting så hårt och seriöst, skapa kärlek, inte krig. Var inte elaka mot varandra och kom ihåg att respektera varandra! Gå inte någon bakom ryggen, var ärliga. Kommunikation är något bland det viktigaste ett förhållande bygger på. Prata om saker. Se varandra. Och misslyckas ni med det, våga gå skilda vägar. Varför ska vi leva tillsammans med någon vi inte passar ihop med längre – bara för att någon en gång i tiden uppfann ”tills döden skiljer oss åt”? Lev för stunden, älskar du någon idag, ge allt. Blir du dumpad så tar du dig själv samman och går vidare, för livet går vidare i vilket fall.

Jag tror på kärleken och tvåsamheten, men jag tror inte att vi nödvändigtvis måste tillbringa hela våra liv med en och samma partner!

Alla ni som inte klarar av självberöm och stolhet, ni kan blunda nu, kryssa rutan eller skrolla ner fort som attan! För här kommer ett pepp-brev till mig själv.

I morgon har jag en grupp-presentation på 30 minuter, varav jag ska prata i tio. På engelska, såklart. Hur lugn jag än känner mig innan en redovisning så lyckas alltid hjärtat börja klappa lite snabbare när jag väl står där framme och ska öppna munnen. Varför? Jag är ju inte egentligen rädd för att göra bort mig, jag är inte rädd för att säga fel eller tappa bort mig! Så i morgon ska jag lita på mig själv till 100%, jag vet ju att jag kan ämnet. Jag är säker på engelskan, efter en termin i Kanada och en månad på Nya Zeeland så pratar jag ju i princip flytande engelska! Jag vet precis vad jag ska säga och är väl förberedd! Jag har gjort massor av presentationer tidigare och det här är bara en droppe i havet. Jag kommer göra bra ifrån mig, jag kommer vara säker på rösten, prata lugnt och bara behöva kika lite på mina stödord! Jag ska bara stå upp för en klass på 20-30 personer och prata, i ynka tio minuter, det klarar jag galant.

Det kommer gå bra och jag kommer vara nöjd och stolt efteråt. Det är ju ingen big deal. Det spelar ingen roll vad någon annan tycker, det gör ingenting om jag snubblar på orden eller uttalar någonting fel. Huvudsaken är att jag vågar, resten spelar inte så stor roll!

Jag är duktig på att prata och varje presentation är en bra övning och ett steg närmare en av min drömmar om att en dag få stå som föreläsare och prata om något för att inspirera andra!

Min favoritstund på dagen är när jag loggar in på min blogg och ser att det dykt upp en ny kommentar! Jag har ingen gigantisk blogg och blir inte överöst med kommentarer, utan jag bloggar väl egentligen mest för min egna skull (och för att hålla släkt och vänner uppdaterade) – och för att jag skulle explodera om jag inte fick tömma mitt huvud på alla ord och tankar. Men att jag då och då får fantastiskt fina komplimanger för min blogg är absolut någonting som hjälper att hålla skrivarglädjen vid liv! Att få höra att jag lyckats inspirera åtminstone en människa där ute, det är för mig guldvärt och det får mig att aldrig någonsin vilja sluta blogga.

Ibland glömmer jag bort att ni klickar in er dagligen här för att läsa vad jag skriver. Ibland tror jag att det bara är jag och bloggen på tumanhand, + alla ni som terroriseras på Facebook av alla mina bloggupdateringar och egentligen inte alls vill läsa min blogg men liksom inte kan låta bli att klicka på länken när den dyker upp i nyhetsflödet. Men så ibland påminns jag ju om att det finns någon där ute som faktiskt uppskattar mina små texter. Och varje gång chockeras jag lite grann och lovar mig själv att påminna mig själv om de fina ord jag får höra, när självförtroendet tryter.

Så även om jag inte skulle sluta blogga även om ni alla slutade läsa, så vill jag tacka er för att ni läser. Det betyder massor för mig! Och att få en fin kommentar, en komplimang, det förgyller hela min dag och min vecka till och med – det är guldvärt, tro mig!

Såhär glad blir jag av att ni läser och särskilt av underbara, små kommentarer.
Min själ liksom gör en liten piruett inom mig!

Jag har snart varit 5 veckor här på Nya Zeeland. Det känns som en mycket längre tid, samtidigt som det känns som att tiden rusar förbi. Det känns som ett helt annat liv lite grann. Jag njuter fortfarande lika mycket som jag gjort sedan dag 1 här, om inte mer och mer för var dag som går? Jag vill ta på mina springskor och upptäcka vartenda kvarter av Auckland central. Jag vill hoppa in i en bil och åka till alla fina platser som ligger så nära. Jag vill gå ut varje helg, besöka alla barer och dansa på alla dansgolv. Jag vill lära mig segla och surfa och göra det var och varannan helg. Jag vill göra roadtrips till sydön, weekends till Australien och solresor till Fiji. Jag vill ha en lägenhet centralt, jobb på en pr-byrå och vara stammis på ett favorit café varje morgon…

Eh, ja, nu drömde jag iväg lite. Tänkte mest bara säga god natt från den här delen av världen och från en nöjd, lycklig och mycket tacksam Jennifer! Och om jag fick krama någon precis just nu så skulle jag vilja krama min pappa och min mamma, puss puss puss på er!

20120806-235555.jpg

Last weekend was a weekend full of exploration! Saturday I got to see Whatipu and on Sunday we squeezed in six people in a small car and drove to Piha Beach. Another quite amazing place close to Auckland. There are so many nice places here, I seriously feel that I would have to live the rest of my life here to be able to fully enjoy all of it! Not just the beaches, but all the nice cafés and restaurants too!

Here are som pictures! The last picture gives me a feeling of ”this is the place I go when I’m sad and need to sort my thoughts!”. I would love to be able to go somewhere like Piha or Whatipu when I just want to be alone.

20120806-204010.jpg

20120806-204001.jpg

20120806-204016.jpg

20120806-204022.jpg

20120806-204037.jpg

20120806-204028.jpg

20120806-204052.jpg

20120806-204059.jpg

20120806-204205.jpg

20120806-204210.jpg

20120806-204217.jpg

20120806-204306.jpg

20120806-204341.jpg

20120806-204325.jpg

20120806-204349.jpg

Jag har haft en helt underbar helg! Jag har lärt mig massor om Maori-kulturen, maorier är Nya Zeelands urbefolkning och deras kultur är himla mysig. Vi har sjungit sånger på maori-språket, dansat, ätit massvis, skrattat, umgåtts och haft det gött. Men mer om det en annan dag. Hinner inte med allt bloggande känner jag, har fortfarande inte visat bilder från min förra helgen och den andra dagsturen vi gjorde på söndagen till Piha Beach.

Mat är en stor del av maori-kulturen! Det här är att axplock från helgens mat!

Nu är klockan 21.55 och om fem minuter ska jag stänga ner datorn och krypa ner i sängen och läsa min bok. Jag ska ge denna veckans mål ett nytt försök för nästa vecka – skam den som ger sig! Jag behöver verkligen lite mer hälsosamma rutiner, lägga mig i tid, gå upp i tid, äta nyttigt och bli frisk så jag kan träna igen. Någon som säger ifrån på dåliga vanor direkt är min hy, herregud så hemsk jag ser ut – mamma sa i alla fall att hon älskar mig ändå ;)

Hoppas ni får en fantastisk vecka mina vänner! Puss


Söker du efter något?