Kort och gott, det var hiking, surfing, beskådande av naturen, chill och en storslagen fest på lördagskvällen. Jag körde hela vägen dit (ca 3h), hela lördagen och hem igen – SÅ STOLT! Ja, om allting hade varit som hemma hade det inte varit några konstigheter, men nä, nu snackar vi vänstertrafik. Var så exalterad över att ta mig an utmaningen och det gick galant! Avslutade dock hela roadtripen med världshistoriens sämsta försök någonsin till en fickparkering, mina medpassagerare dog lite grann (av skratt) och kläckte ”HOW did you get your driver’s license?!”

Vi bodde på Solscape – väärldens hippie hostel, men så mysigt. Man sov i gamla tågvagnar, alla hade dreads, det var mycket skyltande om raw food och annat ”hippie-aktigt” och barnen sprang omkring utan skor på grusvägarna. Livet verkar så himla mysigt som hippie, faktiskt!

Festen i lördags då, DAMN vilket party! Jag älskar husfester. 12 av de andra bodde i en lodge, ett stort hus där vi höll till. Jag hade en fantastiskt bra kväll trots att jag var rakt igenom nykter hela kvällen (natten). Jag drog till och med kvällens sista dans 03.50 tillsammans med en väldigt söt tysk! Jösses vad jag fick skratta åt alla andra också, ni vet, när man är nykter så ser man ALLT, älskar det!

 

Här nedan är några fler bilder och första bilden är hela gänget som försöker få plats i en bild! Åh alla goa människor, vad jag gillar att hänga med er!  
De flesta bilderna är lånade från min fina Gabriella!

Cause, what’s the point of doing something half-hearted?

En av de finaste förmågor vi kan besitta är nog att vara trevliga, hjälpsamma och glada mot vem vi än kan tänkas möta. En sur dam i butiken, en snäsig donna i en kö, en översittare som vill få oss att känna oss minimala, en vän i nöd, ja vem som helst.

För hur otrevlig han i kassan än är, hur bitchigt den där tjejen än beter sig eller hur illa vi än blir bemötta – så hjälper det sällan att lägga sig på deras nivå och reagera likadant tillbaka.  Något som är betydligt mer effektivt och som får oss att må betydligt mycket bättre, det är att behålla en god min och att vara trevlig tillbaka. Det får vi ut så himla mycket mer av, än att lägga massor av energi på att bli irriterad, ilskna och förbannade!

Och det är inte många som kan fortsätta vara otrevliga mot ett ansikte som ler välvilligt och fortsätter vara trevlig. Dessutom tror jag innerligt att ”you give what you get”, så även om han eller hon inte förtjänar din vänlighet eller din hjälpande hand, så kommer du i slutändan tjäna på att vara en trevlig och hjälpsam tös eller gosse!

En bekant och trogen bloggvän sa just detta till mig och det slog mig hur sant det faktiskt är! Om vi inte vågar chansa för att vi är rädda för att förlora, då kommer vi ju aldrig någonsin att vinna. Jag kopplade såklart genast detta till mål och drömmar. Om vi inte ens vågar drömma om något vi vill uppnå, då kommer vi aldrig att uppnå det heller. Men så fort vi ger det en chans, ger oss in i spelet eller låter drömmana flöda fritt och växa sig stora – DÅ har vi i alla fall en chans att gå vinnande ur leken eller att uppnå något som började som en dröm någonstans djupt inom en.

Var inte fega, våga satsa allt.
För när du tänker på det, så har du inte särskilt mycket att förlora i slutändan!

I’m really happy and so tired after yet another amazing weekend in New Zealand. Raglan was a wonderful place and we had such a great time! I will tell you all about it tomorrow, bedtime now. Looking forward to a new week, with new goals and missions! xx

Fick en kommentar från gulliga Elin med lite frågor. Hon undrade vart man kunde läsa min gamla blogg och bloggen från i våras och tiden i Kanada hittar ni här, bloggen innan det (minus några månader på Spotlife, som de tydligen raderat) finns att läsa här. Men det specifika inlägget om ”därför älskar jag jobbet i hemtjänsten” som min mamma även skickade som en insändare till tidningen, som du undrade över, finns att läsa här. 

Elin undrade även över en bok jag tipsade om som handlade om hur man blir en bra ledare, ’On Becoming a Leader’, bästa kursboken jag någonsin haft! Kan det ha varit den du menade Elin? Jag skrev om den boken här.

Inspirerande och bra bok om att vara en bra ledare! Och ja, boken är lite kladdig på grund av semesterläsning och således all solkräm…

Favoritdel ur boken, i samma stund som jag läste det låg jag på en sandstrand på Kuba!

Går man in på den högra fliken precis här ovanför, den fliken som heter Jennifer, så finner man lite random och lite basic fakta om mig. Vid punkten ”gillar inte” står det skrivet distans och avundsjuka. Det är förmodligen det mest avskyvärda jag vet och det är två saker som följt mig genom livet som en mycket angelägen blodigel som suger sig fast så fort den får chansen.

Jag hade lätt för att lära i unga år och var man duktig i klassen fanns det alltid någon som tittade missunnsamt på en. Men jag var väl aldrig den som backade på grund av det utan jag tog snarare smällen och bet ihop, samtidigt som jag krossades lite inombords. Någonstans insåg jag väl att det var en del av livet, det kommer alltid, alltid, alltid finnas dem som är avundsjuka. Människor som helt enkelt inte kan unna dig lycka och framgång och det är inte längre mitt problem, idag struntar jag i det så gott det går!

Nu trillade jag ju totalt in på ett sidospår. Distans var det ja. Det är trubbel nummer två som följt mig genom livet. Växer man upp i Gällivare och får en förkärlek för Göteborg i tidig ålder så lär man sig ganska snart att distans är ganska, väldigt, tråkigt och jobbigt. Sedan ger man sig ut i världen och plötsligt är avståndet på 170 mil ingen biggie längre, men avståndet från kontinent till kontinent är desto svårare.

Så ja, FUCK DISTANCE! Det är allt jag kan säga. Jag kan vara positiv, vrida och vända på det och komma fram till massor av bra saker med distans, men nä, bara fuck distance.

Ok?


Söker du efter något?