En av de finaste förmågor vi kan besitta är nog att vara trevliga, hjälpsamma och glada mot vem vi än kan tänkas möta. En sur dam i butiken, en snäsig donna i en kö, en översittare som vill få oss att känna oss minimala, en vän i nöd, ja vem som helst.

För hur otrevlig han i kassan än är, hur bitchigt den där tjejen än beter sig eller hur illa vi än blir bemötta – så hjälper det sällan att lägga sig på deras nivå och reagera likadant tillbaka.  Något som är betydligt mer effektivt och som får oss att må betydligt mycket bättre, det är att behålla en god min och att vara trevlig tillbaka. Det får vi ut så himla mycket mer av, än att lägga massor av energi på att bli irriterad, ilskna och förbannade!

Och det är inte många som kan fortsätta vara otrevliga mot ett ansikte som ler välvilligt och fortsätter vara trevlig. Dessutom tror jag innerligt att ”you give what you get”, så även om han eller hon inte förtjänar din vänlighet eller din hjälpande hand, så kommer du i slutändan tjäna på att vara en trevlig och hjälpsam tös eller gosse!

En bekant och trogen bloggvän sa just detta till mig och det slog mig hur sant det faktiskt är! Om vi inte vågar chansa för att vi är rädda för att förlora, då kommer vi ju aldrig någonsin att vinna. Jag kopplade såklart genast detta till mål och drömmar. Om vi inte ens vågar drömma om något vi vill uppnå, då kommer vi aldrig att uppnå det heller. Men så fort vi ger det en chans, ger oss in i spelet eller låter drömmana flöda fritt och växa sig stora – DÅ har vi i alla fall en chans att gå vinnande ur leken eller att uppnå något som började som en dröm någonstans djupt inom en.

Var inte fega, våga satsa allt.
För när du tänker på det, så har du inte särskilt mycket att förlora i slutändan!

I’m really happy and so tired after yet another amazing weekend in New Zealand. Raglan was a wonderful place and we had such a great time! I will tell you all about it tomorrow, bedtime now. Looking forward to a new week, with new goals and missions! xx

Fick en kommentar från gulliga Elin med lite frågor. Hon undrade vart man kunde läsa min gamla blogg och bloggen från i våras och tiden i Kanada hittar ni här, bloggen innan det (minus några månader på Spotlife, som de tydligen raderat) finns att läsa här. Men det specifika inlägget om ”därför älskar jag jobbet i hemtjänsten” som min mamma även skickade som en insändare till tidningen, som du undrade över, finns att läsa här. 

Elin undrade även över en bok jag tipsade om som handlade om hur man blir en bra ledare, ’On Becoming a Leader’, bästa kursboken jag någonsin haft! Kan det ha varit den du menade Elin? Jag skrev om den boken här.

Inspirerande och bra bok om att vara en bra ledare! Och ja, boken är lite kladdig på grund av semesterläsning och således all solkräm…

Favoritdel ur boken, i samma stund som jag läste det låg jag på en sandstrand på Kuba!

Går man in på den högra fliken precis här ovanför, den fliken som heter Jennifer, så finner man lite random och lite basic fakta om mig. Vid punkten ”gillar inte” står det skrivet distans och avundsjuka. Det är förmodligen det mest avskyvärda jag vet och det är två saker som följt mig genom livet som en mycket angelägen blodigel som suger sig fast så fort den får chansen.

Jag hade lätt för att lära i unga år och var man duktig i klassen fanns det alltid någon som tittade missunnsamt på en. Men jag var väl aldrig den som backade på grund av det utan jag tog snarare smällen och bet ihop, samtidigt som jag krossades lite inombords. Någonstans insåg jag väl att det var en del av livet, det kommer alltid, alltid, alltid finnas dem som är avundsjuka. Människor som helt enkelt inte kan unna dig lycka och framgång och det är inte längre mitt problem, idag struntar jag i det så gott det går!

Nu trillade jag ju totalt in på ett sidospår. Distans var det ja. Det är trubbel nummer två som följt mig genom livet. Växer man upp i Gällivare och får en förkärlek för Göteborg i tidig ålder så lär man sig ganska snart att distans är ganska, väldigt, tråkigt och jobbigt. Sedan ger man sig ut i världen och plötsligt är avståndet på 170 mil ingen biggie längre, men avståndet från kontinent till kontinent är desto svårare.

Så ja, FUCK DISTANCE! Det är allt jag kan säga. Jag kan vara positiv, vrida och vända på det och komma fram till massor av bra saker med distans, men nä, bara fuck distance.

Ok?

Ni kanske undrar vad jag gör om dagarna egentligen? Jag glömmer liksom bort vad jag bloggar om och inte, och jag tror inte jag bloggat särskilt mycket om mina dagar här, så here we go…

Jag går runt med ett leende inombords mest hela tiden. Älskar, älskar, älskar tillvaron här! Har lektioner tisdag-torsdag och försöker plugga övriga tiden under veckodagarna. Har aldrig varit såhär bra på att göra uppgifter i tid faktiskt! Lyckas dock ändå uppleva små stunder av stress och ångest, mänskligt, jag vet. Har svårt att sova om kvällarna och älskar att snooza på morgnarna (det är som vanligt med andra ord). Äter havregrynsgröt till frukost, och övriga måltider tonfisk, i princip. Hänger med Gaby åtminstone lite varje dag. Och träffar alla de andra goa vännerna här, titt som tätt. Tycker det är hemskt trevligt att bo med 4 kiwi-flickor, någon att prata med när man vaknar, när man kommer hem, innan man går och lägger sig – de är supermysiga! Onsdagar-lördagar hittar man alltid en trevlig förfest i WSA (huset där vi alla bor), jag har dock varit lite tråkig på senaste i ett tappert försök om att bli frisk! Strategin festa-4-dagar-i-rad fungerade inte, så nu provar jag motsatsen. Har varit förkyld i 3 veckor, det börjar äta upp mig inifrån, psykiskt alltså, kanske fysiskt också.

Till helgen åker vi på en tripp till Raglan (surfing och annat gött) och i övrigt planerar vi lite andra weekends och vårt lov i september som kommer bli sjuhelvetes jävla bra.

Tror att kaffe-killen idag flirtade lite med mig… ;)

Vi träffar någon och vi tror att det ska vara vi livet ut. Vi kan vara sjutton, tjugofem, trettiosex eller femtiotvå. Det känns rätt, det känns helt underbart! Vi gifter oss och det går bra. För ett tag, i några år eller kanske väldigt många år. Men vi förändras hela tiden, vi utvecklas och livet lär oss saker vi inte visste innan. Kanske går våra utvecklingar lite olika spår och plötsligt kanske det inte borde vara vi längre. Jag tycker ju om att göra det här och du gillar ju det där och vi bråkar ju väldigt ofta om någonting, om ingenting.  Och inte är vi särskilt lyckliga, vi bara är.

Att skilja sig är inte en sorg, det är inte ett misslyckande. Att skilja sig kan vara att vara stark, att ta sitt förnuft till fånga och inse att jag kanske måste gå en annan väg i livet nu, en väg som gör mig lycklig. Att vi ska vara ett och samma par livet ut är ett religiöst påfund och jag låter det säga sig självt. Förr i tiden skiljde man sig inte, det var inte ett alternativ. Tror ni paren var lyckligare? Såklart inte. Och givetvis förekom otrohet, svek och bråk även då. Men att skilja sig vara en skam, så man bet ihop och ”kämpade”, till vilket pris?

Jag kanske träffar någon som är min drömprins idag och vi kanske lever många lyckliga år ihop. Sen kanske livet formar oss så att vi behöver gå skilda vägar och skulle vi inte kunna se det som något vackert? Att vi delat så mycket tillsammans och nu får chansen att uppleva ännu mer av livet. Varför ska man fastna i en tråkig och grå vardag? Varför ska man kämpa för något som inte tycks vara värt att kämpa för? Jag tror många stannar med sina partners bara på grund av tryggheten i att ha någon där, att inte behöva vara ensam. Men jag är inte rädd för att vara ensam, jag är snarare rädd för att jag skulle tillåta mig själv att stanna i en situation där jag inte är 100% lycklig.

Vi behöver inte ta allting så hårt och seriöst, skapa kärlek, inte krig. Var inte elaka mot varandra och kom ihåg att respektera varandra! Gå inte någon bakom ryggen, var ärliga. Kommunikation är något bland det viktigaste ett förhållande bygger på. Prata om saker. Se varandra. Och misslyckas ni med det, våga gå skilda vägar. Varför ska vi leva tillsammans med någon vi inte passar ihop med längre – bara för att någon en gång i tiden uppfann ”tills döden skiljer oss åt”? Lev för stunden, älskar du någon idag, ge allt. Blir du dumpad så tar du dig själv samman och går vidare, för livet går vidare i vilket fall.

Jag tror på kärleken och tvåsamheten, men jag tror inte att vi nödvändigtvis måste tillbringa hela våra liv med en och samma partner!


Söker du efter något?