Jag har varit kär i ett par stycken och jag har blivit hjärtekrossad några gånger. Men jag har aldrig varit jättejättekär och aldrig blivit så sårad att hela min värld har rasat. Mitt kärleksliv har varit ganska neutralt och jag har ärligt talat aldrig haft någon som jag kallat för min pojkvän. Någonting bra har kommit ur det också gissar jag, vem vet vad för galna beslut jag skulle ha fattat om jag varit förtrollad av kärlekens magiska krafter? Så glad, nöjd och tacksam över mitt liv som jag är idag, skulle jag inte gärna vilja ändra på något i mitt förflutna.

Jag tror jag kommer vara redo för ett förhållande när jag är ungefär tjugofem. När jag vet vem jag själv är och vad jag vill till 100%. När jag inte längre känner samma behov av att vara ung och fri. Och den dagen jag faller för mannen jag bara kunnat drömma om kommer det vara alldeles fantastiskt. Han kommer vara min absoluta drömprins, min Mr. Right, och det vet jag för jag skulle inte nöja mig med mindre. Han kommer få mig att känna mig trygg, vara ärlig och kunna prata om saker och känslor. Oj vad jag ser fram emot den dagen! Den kärleken kommer vara så passionerad och sagolik, precis så som kärlek ska vara.

.. tills dess har jag tid att göra allt det där som singeltjejer gör; umgås mycket med vänner, flirta med vem jag vill, gå på spontana dejter, ta med en snygg kille hem från krogen eller inte raka benen på ett par veckor!

Brukar ni vara så lyckliga att ni liksom kan känna hur er själ gör piruetter av glädje och välmående? Så lyckliga att ni skulle kunna yttra ”I’m so happy that I could die”? Jag älskar stunderna av att må så och jag försöker att vända och vrida på mina tankar för att uppnå just denna känslan så ofta som möjligt. För det är ju så, vi styr faktiskt våra tankar. Jag brukar säga att vi inte kan styra våra känslor, men om vi tänker på det så skapas känslorna i grund och botten från våra tankar och eftersom vi styr rodret över tankarna så har vi även på sätt och vis kontrollen över våra känslor – om vi vill och bestämmer oss för det.
Fungerar inte det kan man välja ett annat alternativ, att tänka att känslor är som havets vågor, vi kan inte styra över dem, men vi kan välja vilka vi ska surfa på.

Men vi får också ha våra svackor ibland. Det är fullt mänskligt.

För en vecka sedan, i söndags och i måndags, precis efter vi kommit hem från vår resa, var jag nere. All livsglädje var som bortblåst och jag kunde inte förstå varför. Det händer inte särskilt ofta och ytterst, ytterst sällan två dagar i rad. Jag hade ingen lust till något, tänkte hundratals negativa tankar om mig själv och grät till och från egentligen utan anledning. Jag minns inte sist jag varit så deppig.

Men som alltid så gick det över. Och när jag kände livsglädjen sakta men säkert fylla min kropp igen så blev jag så glad av bara det. Det var som om en istid svept över mig i två dagar och så kom solen fram med sina strålar och tinade upp mig igen.

Låt inte era mörka och deppiga tankar ta över mina vänner. Att känna kärlek och glädje är så fantastiskt mycket bättre, ta vara på det! Behöver ni ett personligt pepptalk så är ni välkomna att kontakta mig; jennifersandstrom@hotmail.com Varje enskilt pepptalk kostar enligt pristabellen som ni hittar här till höger. Åh, förlåt. Det där sista var mina drömmar som spårade iväg till den dagen jag kommer jobba professionellt med att ge ut pepptalks på en daglig basis!

20120925-004112.jpg
Leta inte efter lyckan, jobba inte för att hitta den; plocka bara fram den, lyckan finns inom er!

I morse körde jag ett bra pass på gymmet och blev så glad av att när jag kom in på gymmet och mötte en kär väninna som sa att jag såg så glad ut. Kan inte det vara en av de bästa komplimangerna man kan få? Att man utstrålar glädje!

Dagen till ära har jag min blåa transparenta skjorta från American Apparel över min orangeröda klänning och ett silvrigt halsband till. Har snart dagens andra klass och sen i kväll ska vi äta födelsedagsmiddag och fira New York-tjejen Allie som fyller tjugoett. FIN TISDAG med andra ord.

Det finns något jag jobbar på varje dag. Jag försöker att inte bry mig och ofta lyckas jag väldigt bra med det. Men jag är inte 100% där ännu, jag kan bli bättre, bättre på att inte bry mig om andra människors åsikter och tankar kring vem jag är och vad jag gör. Och det blir bättre allt eftersom. Ni vet, övning ger färdighet och så är det med allt. En stark självkänsla kommer lika lite av sig själv som väldefinierade muskler gör.

Mina största förebilder när det kommer till det här med att vara sig själv fullt ut och aldrig någon bry sig om vad någon annan tycker om det, är min pappa och min bror. De besitter någon sorts superkraft som man kan undra varför jag inte fick med mig?

En dag ska jag i alla fall vara där jag också.

20120826-234456.jpg

Efter att ha ägnat dagen åt att bocka av lite saker på veckans mål-lista, samt lite annat mys, så bjöd kvällen på något lite mer exalterande. Min danska väninna pluggar med en kille som dansar hip hop här i Auckland och vi hade bestämt oss för att följa med honom på en dansklass!

Var väldigt förväntansfulla och lite nervösa när vi kom dit, jag har inte dansat på väldigt länge, inte ens zumba liksom, endast lite tafatta moves om lördagskvällarna på ett dansgolv i stan… Hur som helst, det var en nybörjarklass och tack och lov för det. Det var hip hop/groove och egentligen inte alls särskilt svåra övningar men trots det var det lite knepigt att hänga med när man inte direkt har hip hop rörelserna inom sig, haha. Men det var kul – jag älskar att dansa! Jönköpingsvänner, skriv upp det för våren 2013; vi måste hitta ett ställe att gå och dansa på regelbundet!

En bild in action!
Ni spottar (som i engelskans spot, haha) mig i mitten, med vit hoodie.

Bilden lånad från killen som vi gick med och här ett klipp från honom…
Lite så såg det ut ;)

I fredags när jag satt där och sippade på mitt vattenglas, som såg väldigt mycket ut som en drink om man inte genomskådade det närmare, dök plötsligt två trevliga unga män upp och gjorde oss fyra tjejer sällskap. Varav den ene fångat min uppmärksamhet redan då han kom in på stället, liksom ”wow, go kille med skön stil”. Denne unge man visade sig vara en farmer, eller ja, bonde på svenska men farmer låter snäppet bättre. Och jag var SÅ fascinerad av detta, jag är ofta väldigt enkel att imponera, så fort någon gör något jag inte vet så mycket om tycker jag det är ganska ballt. Och jag menar, 24 år gammal, SNYGG kille, som har en egen farm och gör allt jobb helt själv – DET är coolt! Eller åtminstone något helt annat från den värld jag är van vid, samt att de flesta farmers är 50+. Så hela kvällen satt jag och frågade om alla hans 1500 kor, hundar och hästar, och vad han gjorde hela dagarna och om det inte var ensamt osv. Han älskade det, det var inte ett jobb, det var hans liv. Han går upp 5.30 varje morgon (människan använder inte ens väckarklocka!!) och tar hand om farmen varje dag. Det finns inget som heter helg, för som han uttryckte det själv ”kossorna vet inte att det är lördag och att man inte ska göra någonting.” Det kunde gå veckor utan att han såg någon eller ens pratade med någon förutom sina hundar. Men han har förmodligen en av världens vackraste arbetsplatser och han trivdes verkligen. Han hade tidigare spelat i ett band (som av en youtube-video att döma var ganska bra, med en sångare som just fått skivkontrakt i the US) och han hade rest runt i Europa, men det var det här han ville göra resten av sitt liv. Det är så häftigt tycker jag, att vi människor går så olika vägar i livet.

För det mesta trallar vi på i våra egna liv, ovetandes om allt annat som finns där ute. Jag pluggar business, vill upptäcka hela världen, älskar storstadslivet och tänker skriva en bok om några år. Medan någon annan lever på sin farm, med sina djur och tycker livet är fantastiskt härligt varje morgon han vaknar upp och ser havet och de gröna ängarna. Man kan vara lycklig med så många olika saker och vad det handlar om är att hitta just det som gör dig lycklig. Vad vill du? Vad är dina drömmar?

Min lördag och söndag har varit två väldigt härliga dagar. Lördagen så cyklade vi som sagt ut till Mission Bay, det är cirka 7 km dit och det är en väldigt fin väg som följer längs med havet. Vi åt vår picknick-lunch och njöt av solen och havsutsikten. En av mina favoritsaker i livet, att låta blicken vandra över havet och fascineras av dess mäktighet. När vi var hemma från utflykten så kraschade jag i min säng av trötthet och tog beslutet om att inte följa med mina vänner ut. Tittade på serier och njöt av mitt eget sällskap, jag tycker det är så hemskt skönt att vara ensam ibland. Bara jag och mina tankar.

20120923-181555.jpg

Härlig vy från en utkiksplats strax innan Mission Bay.

Och idag, söndag, så sov jag längre än jag gjort på länge. Vaknar vanligtvis av mina roomies vid 8-tiden, men idag somnade jag om och det var väldigt skönt och behövligt. Dagen har varit lugn och fin. Tog en promenad som landade på två timmar efter att jag låtit spontaniteten styra vägen. Jag älskar att utforska platser jag aldrig sett innan, svänga när jag känner för det och undra vad som kommer finnas bakom nästa krön. Och jag hittade en fin del av Auckland, med underbara underbara hus och tillslut så hamnade jag vid Mount Eden, vulkanen och högsta punkten i Auckland. Där är det så fantastiskt vacker vy över staden!

Det var en skön promenad och när jag var på väg hemåt igen kunde jag inte sluta le. För jag kände någon sorts inre fridfullhet efter att ha drömt mig bort bland alla fina husen och de blommande träden och buskarna. Auckland är så fint, men mamma, pappa och kära vänner – ni behöver inte oroa er, jag kommer inte att bo här för evigt, även om ett par av villorna jag såg idag var mycket inbjudande. Jag kommer hem i december.

20120923-181611.jpg20120923-181617.jpg20120923-181624.jpg

Första delen av vår road trip på södra ön av Nya Zeeland så var vi tre töser, jag, Gaby och Monica som körde runt i en liten hyrbil och upptäckte landet. Vi bilade från Christchurch till Dunedin, en bilresa genom åkrar efter åkrar och får efter får där landet var helt platt och vägen i princip helt rak men hela tiden såg vi de snöiga bergstopparna resa sig i väst! Det tog drygt fyra timmar med pauser och när det blev kväll och mörkt var det så blåsigt att jag tänkte ”nä, nu blåser vi snart av vägen!”, men vi höll oss på vänstra sidan av vägen och tog oss helskinnad fram!

Dunedin var en härlig stad, lite större än vad vi väntat oss men fortfarande inte jättestor. Men den var fin, lite sådär med känslan att ”ja, i en sådan här stad skulle jag nog kunna bo”. Vi bodde på ett hostel i stan och tog ett par öl på en bar som hade open mic night. Nästa dag såg vi att där skulle världens brantaste backe finnas, så vi besökte den och var mäktigt imponerade!

Cadbury chocolate factory är också belägen här så vi tog oss en liten runda där och läste om chokladens historia och mumsade på lite choklad, samt provade en väldigt skum chokladläsk…

Vi hade hemskt fint väder och körde ut till ett ställe där man kunde få se blå små pingviner, men de kom tydligen först om kvällarna så istället blev vi tipsade om att åka ut till en strand. Vi fick gå över en fårhage för att komma fram till stranden och när vi når strandkanten, vänder sig plötsligt Gaby som går först, om, viskar ”han ligger där!!!” och börjar springa samtidigt som vi hör ett vrål. För mitt på stigen låg ett SJÖLEJON, med skylten ”håll minst 10 meters avstånd” bakom sig. När vi insåg att de inte var SÅ farliga vek vi oss av skratt för att vi blivit så rädda och sprungit därifrån. Stranden var helt underbar, så avskild och fridfull med några söta sjölejon som sällskap.

Naturen kring Dunedin var verkligen idyllisk. Enorma, gröna kullar och tusentals får. Vägarna klättrade sig snirkligt upp och ner för alla kullar och det visade sig att så är vägarna för det mesta över södra ön! Vi njöt medan vi körde omkring i landskapet och fortsatte vidare mot Christchurch… Fortsättning följer.

De här bilderna är lånade av Gaby, jag har en del fotat med min iPhone också men Gabys bilder är så fina och det finns alldeles för många bilder för att visa er allihopa, så ni får ett urplock helt enkelt!


Söker du efter något?