Att påstå att jag haft en alldeles fantastiskt underbar helg är nästan en underdrift. Ord kan knappt beskriva och inga bilder kan göra det rättvist. Ni vet när man är ett härligt gäng, på en härlig plats, med härligt väder och man bara gör härliga saker som man njuter till 110% av? Ungefär så var min helg. Waitomo caves var så jäkla ballt, tänk er; gå ner 80 meter under marken genom att fira ner sig själv med rep, genom trånga grottor och iskalla vattenfall. Så häftigt! Och annars då? Vi bodde i Lava Lounge, ett hyfsat lyxigt hus man kan hyra i Raglan, fräscht med barbeque, hot tub osv. Samma hus hälften av oss hyrde sist. Så på fredagkväll drack vi massor av vin och skrattade, badade och berättade hemlisar till efter midnatt. Lördag kväll var vi alla trötta (efter gårdagen, solsken och grott-äventyret), åt kanske världens godaste lasagne och somnade till barnfilmen Matilda. Idag var vädret lika fint som lördagen så vi gick en hike upp för ett berg och det var halvt dödsjobbigt, men väldigt härligt också. Utsikten där och landskapet kring Raglan är liksom att-döda-för, som de flesta platser på Nya Zeeland faktiskt!

20121001-005558.jpg
20121001-005612.jpg
20121001-005618.jpg
20121001-005834.jpg
20121001-005632.jpg

Då skulle jag ha sagt,

”It would have been better if we’d never met. None of this would’ve happened.”

Och du skulle ha svarat,

Jennifer, look at me. I’d rather die tomorrow than live a hundred years without knowing you.

Men nu är ju inte livet som en jäkla Disneyfilm och jag är inte Pocahontas. Fan. Jag menar, det skulle vara så romantiskt att få uppleva ett sådant ögonblick – bara rent hypotetiskt och drömmande! Fast å andra sidan, så som konversationen fortsätter, där Pocahontas säger ”I can’t leave you.” och John svarar ”You never will. No matter what happens to me, I’ll always be with you, forever.” Så tänker jag bara FUCK YOU JOHN. Kanske för att jag själv faktiskt fått de orden slängda i ansiktet en gång (lite omformulerat men ändå, undra om han också gillade Pocahontasfilmen och blivit inspirerad därifrån kanske?), och det kanske var fint för den stunden – men det fungerar väl inte riktigt så. Livet är ingen Disneyfilm och tur är väl det när vi tänker på det.

ps. Ett av mina favoritcitat kommer från Walt Disney.

ps 2. det är sånt HÄR jag gör när jag ska plugga…
Så om jag i framtiden börjar försöka försörja mig på att sälja patetisk reklam, så som länkar till olika gamblingsajter, på min blogg så vet ni att det är för att jag totalfailade min utbildning och tvingas leva som en kyrkråtta i ett dystert Gällivare i mitt flickrum tills jag är 35. Obs, inget fel på varken Gällivare eller mitt flickrum per se, läs min ironi!!

Det finns nog ingenting jag finner så frustrerande som att veta att jag har rätt och någon inte vill tro på det. Jag upplevde ett trauma kring detta som barn. Jag var kanske 10 år och hade två bästisar som jag umgicks med jämt. Och herre jösses vad vi kunde bråka. Men det värsta jag minns var när jag blev anklagad för att ha skapat en användare på communityn Lunarstorm i en av mina bästisars namn och ”låtsas vara henne” och skrivit något jag inte kan minnas vad men som var väldigt elakt. Jag minns att de inte trodde på mig och jag minns att jag trodde att jag skulle dö. Hur kunde de vara så elaka?

Jag och klasskompis, kanske 8 år? Ingen aning.

Livet som isprinsessa var också hårt. Och när det blev way too much så la jag av, som tur var.

Men vi var elaka allihopa. Jag minns när jag ville ha tillbaka mitt bästishjärta en gång när vi hade bråkat och min bästis mamma sa ”den som ger och tar igen, är tjuvens bästa vän!”. Kan ni förstå? Jag var ett litet barn och jag minns än idag så tydligt de där orden, allvaret i hennes röst och den mörka blicken. Den lilla flickan hörde bara att hon var tjuvens bästa vän. Mamman visste inte ens varför jag inte ville vara bästisar längre, men det minns jag inte idag. Och jag minns en annan gång när vi var i en stuga, en tjej av oss tre gick ut ur stugan och vi sa något elakt om henne och hon hörde det för fönstret var öppet så hon kom tillbaka in igen storgråtandes. Ja, livet var inte lätt som liten. Ni vet dem som säger att allt var så enkelt när man var barn? Bullshit säger jag. Livet är fantastiskt härligt nu, men som barn och tonåring var livet fan sjukt jobbigt emellanåt! 

Hur som helst, ett litet sidospår där. Ville bara påpeka att detta citat nedan kan vara väldigt sant ibland. Och jag är lite dålig på det själv, jag kämpar för min ”rätta” åsikt tills jag får igenom den eller inser att, oops, jag hade fel och går iväg med svansen mellan benen. Ibland spelar det ingen roll vem som har rätt, det är inte alltid värt fighten. 

Jag läste några gamla blogginlägg för ett par dagar sedan och blev tillbakatagen till den tid då jag bodde i Gällivare och gick gymnasiet där. Jag drömde om att få flytta därifrån samtidigt som det skrämde mig lite och jag kunde inte helt säkert veta att det inte var i Gällivare jag skulle bo resten av mitt liv. Idag när jag befinner mig på Nya Zeeland så känns det väldigt långt borta allt det jag kände då. Och sedan jag kom hit känns det ganska självklart att jag aldrig kommer bosätta mig i Gällivare igen. Efter att ha fått smaka på stortstadslivet så känns det som att jag skulle få klaustrofobi i en alldeles för liten stad. Jag fascineras fortfarande över allt man kan hitta här, särskilt över alla restauranger, caféer och barer. Att kunna slå sig ner på en mysig bar efter tolv en tisdagkväll, festa på en bra klubb en onsdagkväll och att ha så många restauranger att välja på att man skulle vilja äta både lunch och middag ute varje dag i flera månader för att få uppleva alla – det är för mig heaven on earth. Auckland har öppnat upp mina ögon och nu är det för mig helt obegripligt hur jag skulle kunna flytta tillbaka till ett samhälle som Gällivare. Gällivare är inte jag över huvud taget. Göteborg däremot, den staden har fortfarande ett stadigt tag om mitt hjärta och jag kan se mig själv bo där i framtiden. Alternativt till och med i Stockholm. Jag tror att Sverige är min plats, jag är inte säker för fem öre, men jag tror så. Det känns så, just nu.

Det finns en liten hemlig dröm inom mig som vill bo ett tag i NYC också.

För en och en halv månad sen tillbringade vi en helg i mysiga Raglan, minns ni? Idag ska vi åka dit igen över helgen, det är ett litet surfers paradise så jag tror killarna ska surfa. Vi töser tänkte åka på äventyr till Waitomo Caves som inte ligger allt för långt ifrån Raglan. Det kommer bli så kul! Efter äventyret på Rangitoto är jag inte längre rädd för att besöka grottor…

Trevlig helg på er mina fina läsare, familj, vänner och bekanta! ♥

Bilder från Raglan sist vi var där!

I’ve probably too many words to live by in my life. But there are some things they all have in common and that is to, be happy, love and travel.

Ni har väl inte missat mumford & sons senaste skiva som släpptes för ett par dagar sedan? Jag har lyssnat väldigt mycket på dem de senaste veckorna så skivsläppet kunde inte komma mer lägligt! Det råkar dessutom vara så att de spelar i Auckland den 2:a november… Men jag har inte bestämt mig ännu om jag ska gå eller inte.

Så. Mys. Låt. 


Söker du efter något?