när man vaknar kl 8, två timmar före avsatt tid och kämpar för att öppna ögonen. så tänker man drömmer jag fortfarande? nyper sig själv i armen, nej, jag är vaken och livet är ganska jäkla fantastiskt. man går upp fastän man kunnat sova mycket längre. dricker en kopp kaffe och gör något man inte gjort på väldigt längre, tar en morgonpromenad bara för att man vill. och när man möter solens strålar utomhus så känner man att ”ja, nu är sommaren snart här.” och man vill aldrig någonsin att de här veckorna ska ta slut. för i helgen ska jag hoppa fallskärm, om två veckor gör vi en weekend i huvudstaden och sen ska jag åka till en söderhavsö, helt ensam. och så ska jag skriva några tentor, se mumford & sons, ta farväl av alldeles för fina människor. torka tårarna. och sen? ja då ska jag fortsätta min solo-turné längs med Australiens östkust!

Det här var utsikten från mitt sovrumsfönster en natt/morgon hemma i Gällivare, maj 2010. Och jag vet, hur nördig är inte jag som gör egna bilder med sockersöta små citat på? Citatet är inte mitt eget, men en närståendes. En närstående som är hemskt bra på poesi!

jag tror det var bra att jag åkte hit utan dig. ensam, tomhänt och utan någon press om att alltid ha dig vid min sida. men nu har det gått länge nog och jag tror jag är redo att ta tillbaka dig in i mitt liv igen. vi är som gjorda för varandra. din kropp i mina händer. det är  det ska vara. och tillsammans skapar vi något vackert.

jag saknar dig min älskade canon. i miss u so bad it hurts.
men jag måste erkänna att det hade varit en befrielse att inte behövt tänka på om du ska få följa med eller inte och slippa oroa mig över dig. och när man känner så, då är man ingen bra fotograf. men nu är jag redo att behandla dig med kärlek och värme igen! till våren ska vi knäppa underverk,
och jag hoppas du kan förlåta mig för att jag inte visade dig nya zeeland.


jag och min älskling på Island, 2008. 

Med ett hjärta som slog dubbla slag eller inte alls trodde jag aldrig att jag skulle komma över dig. Aldrig någonsin. Du var mitt allt och ingenting. Min tankeverksamhet skulle ta slut om du försvann. Vad skulle jag göra om jag inte hade dig? Om inte du höll om mig en kväll varannan vecka, bjöd mig på lunch och skickade gulliga sms till mig under pseudonymnamnet jag älskade.

Du och jag hade ingen framtid och det visste jag. Men vad känslorna gör med hjärtat, är likt vad alkoholen gör med hjärnan. Slår ut allting som är av betydelse och lämnar kvar en temporär eufori som slutar i en fruktansvärd utmattning.

Som en alkoholmissbrukare känner behovet av alkoholen, kände jag behovet av dig. Hur jag skulle ta mig ur den onda cirkeln? Ju mer jag fick av dig, desto mer ville jag ha. Och fick jag dig inte alls, gick jag sönder. En suktande blick, ett svagt skrik som kvävdes inom mig, så fort jag fick se en skymt av dig.

Jag ville föralltid vara din, så som jag önskade att du var min. Men en alkoholmissbrukare vet i sitt innersta att kärleken till alkoholen inte är särskilt vettig och att det på lång sikt är skadligt. Ett tomt hjärta, ett brustet hjärta, av en kärlek som aldrig var verklig. Något jag trodde var lycka och livet, men vem var du att vara perfekt för mig. Vi vet alla att i ruset av alkohol och med en något suddigare bild av världen genom våra ögon, tänker vi inte klart. Först efteråt, när vi nyktrat till, kan vi se klart och ta vårt förnuft till fånga.

Jag behöll en hög promillehalt alldeles för länge och fast än alkoholen slutade pumpas in i min kropp skulle det ta lång tid innan jag var nere på noll igen. I takt med att jag slets ifrån dig och mitt missbruk började jag sakta inse verkligheten. Jag vaknade upp ur den dröm, den mardröm och en dag var allting över. Jag var ung, du var äldre, och allting var väldigt spännande, men det är längesen nu.

Klockan är strax före ett, på natten. Mina dagar här är så lugna och sköna och inte så innehållsrika att jag liksom gärna är vaken sent om kvällarna och sover lite längre på morgnarna. Det är så jag fungerar bäst. Fast ärligt talat börjar bli lite uttråkad, särskilt med tanke på att jag varit sjuk de senaste dagarna… Ja, igen. Var sjuk första månaden här och nu IGEN. Jag saknar tempot hemma i Jönköping, alltid något som händer, spännande jobb och annat trevligt och viktigt. Här är allting mest en semester och visst det är ju helt underbart, men man behöver lite balans.

Hur som helst så ligger jag här i min säng just nu och funderar över min existens. Jag har aldrig förut känt ett behov av att hitta mig själv, förrän nu. Och det är inte så att jag känner mig vilsen, men jag undrar liksom lite, vem är jag och vad står jag för? Vem vill jag vara och är jag den personen fullt ut? Jag funderar lite kring träning, mat och vikt. Jag vill så gärna börja boxning för det verkar så kul och bra träning. Boxning och dans, mitt mål när jag kommer hem. Och jag vill kämpa mig till en vältränad kropp, det ska jag ha en dag! Samtidigt läser jag om en vän som fått ett återfall i sin anorexia och jag går sönder lite inombords. Jag tror det får bli ett blogginlägg en annan dag, om jobbiga mat-tankar och vikt-hets och skönhets-hets osv.

Luddigt inlägg, men det behövs också ibland! Nu är det läggdags. Medan jag bloggade detta och hamnade på andra bloggar osv så han klockan bli två. Puss på er!

 I morse fick jag en väldigt, väldigt bra start på dagen när jag vaknade och såg vad en nära vän hemifrån postat på min wall… Alltså, jag menar, hur fin kan någon vara??? Blev alldeles tårögd och ville krama min Anna genast!

20121009-114839.jpg

Sådana här stunder inser jag hur lyckligt lottad jag är med mina vänner. Anna är en fantastisk tjej jag lärde känna när vi var ungefär 12 år gamla. Vi spelade i samma basketlag och blev ganska snart väldigt nära vänner och det har vi varit sedan dess. Vi har delat så många skratt och tårar och bråk och fighter (fighter förmodligen på grund av vår lika egenskap om att alltid ha rätt). Och har väldigt många sjukt fina minnen tillsammans… Några resor, vår första fylla, många sleep overs, flera midsommarfirande i rad, nyårsaftnar, fjällvandringar osv osv. Jag älskar Annas härliga humor och hennes glädje, man blir på så himla bra humör av henne! Hon är en vän jag utan tvekan tänker ta med mig, och vet kommer hänga med mig, hela livet! Tack för att jag har dig ❤ ❤ ❤

Anna och jag, för fem år sedan… 14 och 15 år gamla!

Och ni är ett flertal vänner där hemma som är med mig varje dag här i mitt hjärta. Det ska bli så fint att komma hem till jul och få mysa och kramas med er alla!

Ju äldre jag blir desto mer inser jag det avskyvärda med alkohol. Jag äcklas mer och mer av den dryck som det sociala samhället präglas av till en stor del. Inte av drycken i sig; en drink, en öl, ett glas vin – ja det är per se väldigt smakligt! Men jag blir äcklad av ruset, att tappa kontrollen, att göra saker som ångras, att ibland såra någon. För även om det vid många tillfällen då vi brukar alkohol, faktiskt är roligt. Så väger de negativa konsekvenserna så himla tungt.

Jag vill aldrig mer göra något jag inte skulle ha gjort nykter, som jag gjort bara på grund av alkoholens rus. Jag vill aldrig mer kräkas för att jag druckit för mycket, även om det inte hänt på väldigt, väldigt länge nu, inte på ett par år kanske? Jag vill inte vakna upp i en främlings säng, eller behöva gå en walk-of-shame, inte en gång till. 

Och ärligt talat så gör jag sällan saker jag ångrar, jag kan bara minnas en endast gång jag sårat någon annan/mig själv, på grund av att jag varit för full. Och det var en gång för mycket. Men grejen är inte att det bara är mig det handlar om, för även om jag inte bli för full särskilt ofta och är ganska likadan nykter som berusad så handlar det mer om att jag inte tänker tillåta mig själv att bli sårad av andra människor, på grund av alkohol. Partners som bråkar med varandra på grund av alkohol är bland det sorgligaste jag vet och vi ser det så ofta. Och tanken av alla barn som far illa på grund av alkohol går som en kniv genom mitt hjärta. Så egentligen är det kanske mer principmässigt jag inte vill bruka alkohol; jag klarar inte av att se människor som inte kan hantera alkoholen och därför vill jag ta avstånd ifrån det. För det är trots allt ett gift och varje gång jag tänker på till vilken utsträckning som alkoholen förstör, blir jag lite rädd. De flesta blundar, blundar för verkligheten och problemen. När någon blivit för full, alldeles för full, så skrattar vi och tycker det är ganska ballt. Och när någon väljer att vara nykter så tittar vi lite snett på dem och tänker, herregud vilken tråkig människa. OCH JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DET.

En fortsättning på det här inlägget kommer att följa så småningom… 


Söker du efter något?