Min kärlek, min prins.

När klockan slog över tolv i Indien ringde han och önskade mig en glad alla hjärtans dag. Förra året, på den här dagen, var mitt hjärta alldeles svart. Och jag tillät mig själv att vara sjukt bitter. I år är det annorlunda. Just nu lyssnar jag på, how long will I love you med Ellie Goulding och i år, just nu, är mitt hjärta mer levande än det någonsin varit. Jag har någon att kalla för min. Och jag älskar honom så jävla mycket.

Varje morgon som jag vaknar intill honom är magisk. Nu när jag inte får vakna nära honom vaknar jag istället till hans meddelande i min telefon. Varje morgon skickar han en kaffekopp, mitt morgonkaffe. Varje kväll när han somnat fortsätter jag skicka meddelande, och det är alltid det sista jag gör innan jag somnar. Jag avslutar med ett god morgon och jag älskar dig, ibland på fyra olika språk. Och att få höra hans röst, höra honom skratta, det betyder så himla mycket. Det råkar vara billigare att ringa till Indien än inom Tyskland, det tycker jag är väldigt bra.

Det är inte optimalt. Det är komplicerat. Men det känns som om det är värt allt. Sen jag mötte honom känns mening med alltihop plötsligt så självklar, vad är det för mening med någonting om vi inte får känna såhär? Om vi inte fick uppleva kärlek som tog oss bortom våra drömmar, skulle vi inte lika gärna kunna vara döda då?

FÖLJ:

3 svar

  1. Hej Indien är så vackert ❤ lycka till med din kärlek vilken fin indisk pojkvän ❤♥♥♥ kram Lovisa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.