FÖLJ:
Jennifer Sandström
Jag hjälper dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.
Hur har man råd att resa eller flytta utomlands?
Att flytta inom sitt egna land är normalt mindre kostsamt än att flytta utomlands. Så ja, du kommer behöva lite extra pengar för resa, visum, vaccinationer och allt vad det nu kan vara. För att resa behöver man givetvis också pengar. En del använder sparpengar antingen som de sparat ihop själva genom att jobba eller som de ärvt, andra har föräldrar som har möjligheten och lusten att hjälpa. Sanningen är vi alla har olika förutsättningar. Har du inga sparpengar eller föräldrar som kan hjälpa, då rekommenderar jag att du jobbar hemma ett tag och börjar spara. Det är i och för sig ett helt eget kapitel, men det handlar om prioriteringar. Om du inte har pengar just nu kommer det förstås krävas lite mer tid och planering innan du kan ge dig iväg, men det är inte omöjligt.
Att bo och leva i Auckland var inte superbilligt. Jag betalade mindre för boende OCH mat för fyra månader i Kanada än vad jag betalde enbart för boendet på NZ.
Jag tycker att det alltid är så himla känsligt att prata om just pengar, eller hur? Kanske inte om man jobbat ihärdigt och sparat ihop sina egna pengar. Men så fort man har generösa föräldrar eller far- och morföräldrar så är det liksom alltid någon som tittar lite snett. Därför pratar jag ogärna om det. Men med tanke på att jag hade mitt första jobb när jag var 18, började plugga direkt efter gymnasiet och har gjort två internships efter varandra med kass lön så kan ni nog räkna ut ekvationen själva. Sen lämnar jag det upp till er hur dömande ni vill vara.
Jag hör dock gärna era funderingar och åsikter, vad ni tänker om detta – pengafrågan – och om ni har några tips! Stipendier till exempel? Det kan vara värt att kolla upp om man kan få beroende på vad det är man ska göra.
28 svar
Den här pengafrågan alltså… Gillar inte den alls, har så många gånger fått kommentarer om att mina föräldrar finansierat mina resor, utlandsflyttar, lägenhet etc men nej det har de inte gjort för jag har vägrat att de ska bidra
Detta tycker jag är jätteintressant – att många vägrar bidrag från sina föräldrar. Varför?? :) Såklart jobbigt att folk bara antar det dock!
Alltsa… en del av mig tanker “men fan, vad pinsamt om jag som vuxen inte kan betala for mig sjalv.” MEN… OM mina foraldrar hade haft mojligheten att betala for mig: saklart hade jag tagit den. Tyvarr har jag inte det – men det har aldrig heller begransat mig. Har foljt mina drommar anda (tur att mina drommar varit realistiska da). Och du verkar ju inte ha anvant dina foraldrars godhet till massa strunt, utan du har ju dessutom gjort nagot bra… sa jag tycker inte det ar nagot fel. Livet ar orattivst, sa ar det bara. Man far gora det basta med det man har! Harligt att du fatt mojligheten att fa det stodet – och det maste vara harligt for din familj att kunna ha gett dig det :)
Jag känner mig inte särskilt vuxen ännu, faktiskt ;) Ung vuxen kanske. Och jag tror många känner just att de vill stå på egna ben och visa att de klarar sig själva. Men jag har aldrig känt mycket stolthet i någonting alls. Jag är som du säger tacksam för möjligheten och vet att min föräldrar också är väldigt glada och stolta att kunna göra det för sina barn. Jag menar, det hade kunnat välja att göra annat för pengarna och det är fine om man som förälder gör det. Men det bör vara upp till var och en och jag tycker inte man ska vara, som sagt, så dömande :)
Jag tycker verkligen inte att det finns någon skam i att föräldrar hjälper sitt barn med pengar till resor/plugg/boende/whatever – så länge barnen GÖR nåt så klart! Som förälder vill man ju göra så gott man kan för sina barn, och vad det innebär måste ju varje familj avgöra för sig själva! Sen så har ju olika familjer olika ekonomiska möjligheter förstås.
Däremot kan jag, som kommer från ett väldigt fattigt hem och som själv har väldigt låg inkomst, bli så himla avis på alla som åker på långsemestrar med hela familjen, lånar pengar av sina föräldrar istället för av banken, har föräldrar som kan hjälpa till vid lägenhetsköp eller som vet med 100 % säkerhet att deras föräldrar alltid kan hjälpa till ekonomiskt om något skulle hända, eftersom jag inte har – och aldrig kommer ha det så – själv. MEN istället för att bli sur över att en kompis eller en bloggare har det så inser jag att det är mina känslor som jag måste ansvara för själv, och att ingen bär skulden för att vi har olika möjligheter. Precis som Johanna säger så finns det ju inte så mycket annat man kan göra än att göra det bästa av sin egen situation :)
Och nu går jag lite off-topic men jag tycker att det är synd att det är så hush-hush i samhället kring löner och arvoden. Som frilans tycker jag att det är skitsvårt att veta vad man ska betalt för en tjänst när man inte har något att jämföra med, och det är också omöjligt att veta när man söker jobb om företaget tänker sig lönen runt 18 000 eller 25 000 kr. Har sett på flera jobbannonser i England att de skriver ut vad lönen ligger på när man söker jobb. Det är väl ändå ganska rimligt med ett riktmärke? Sen kan jag tycka att det vore skönt om vi hade ett lite plattare lönesystem i Sverige där folk (framförallt i den offentliga sektorn) med samma arbete, kompetens och engagemang faktiskt tjänade lika mycket, inte att det beror på kön, tur och hur skicklig löneförhandlare man är som det ofta verkar i dag.
Jag förstår vad du menar. Och jag tycker det är bra det du skriver att det är dina egna känslor och att man inte kan anklaga någon för våra olika förutsättningar. Jag kan känna mig avundsjuk för att jag inte har de där långa och smala benen, men det är inte så mycket att göra åt det ;) (Om man får lov att göra den jämförelsen…)
Jajajaa, väldigt mycket hysh-hysh!! Jag är med dig där – varför är det så hemlighetsfullt? Jag är själv rätt nervös inför att behöva ha mitt första lönesamtal – särskilt då man hör att ens första grundlön sätter ribban för hela ens löneutveckling… Oh well.
Kram Sandra!
Jag känner igen mig i det du skriver, jag förundras över att man ska behöva förklara sig, skämmas eller på något sätt känna sig dum. Jag är ensambarn och mina föräldrar har alltid stöttat mig, när det behövs. Jag har haft vänner som ifrågasatt detta många gånger och kallat mig för bortskämd. Det tycker jag är märkligt, i och med att bortskämd i mina öron klingar väldigt dåligt, så jag brukar säga att det inte är i min personlighet det sitter, utan att mina föräldrar är generösa. Jag har inte tagit mina föräldrars ekonomiska stöd för givet och tackat nej till det, då jag ansett att jag klarar det själv. Jag skulle göra precis det samma för min barn, om jag har råd så känns det väl fantastiskt att kunna ge sina barn så mycket stöd man kan. Skulle kännas märkligare att ha pengar och inte hjälpa till. :) /Louise
Tack för din kommentar Louise – tycker du resonerar väldigt klokt och jag är med på din bana :) Hoppas allt är bra med dig, kram!
Jag tycker inte att man ska skämmas, att man har turen att kunna få hjälp är ju bara positiv :) Däremot tycker jag att man ska ha en ENORM ödmjukhet för det faktum att alla inte har samma möjligheter. Har man föräldrar som pröjsar är det ju givetvis jättelätt att dra i väg (särskilt eftersom man har en helt annan back up även i ‘vanliga livet’ så att säga, inte bara för resan) men har man inte det ser ju läget helt annat ut. Då om man är ung vuxen och låter sina föräldrar pröjsa är det ju klart att det sticker i ögonen om man uttrycker sig i termer att man är själv är så modig som drar i väg, jag är så äventyrlig etc. Det blir ju bara tramsigt, kan jag tycka.
Själv har jag föräldrar som alltid gärna hjälpt till men jag har ändå stått för alla mina resor själv. Jag känner mig mer vuxen om jag vet att det jag är självständig helt enkelt, att nästa afrikaresa inte står och faller med mammas pengar liksom. Jag har gjort många längre resor, oftast ensam, sedan jag var 19 och det är skönt att veta att fan vad jag kan! jag kan klara mig själv så himla bra, dra ihop pengar, dra i väg helt utan säkerhetslinor som skolor eller praktiker el dyl. Bara jag. För mig är det värt mycket :) (och jag har aldrig behövt avstå från nån resa – vill jag något så ordnar jag det liksom :))
Intressant det du skriver. Man har nog lite olika syn på frågan beroende på vilka referensramar man har.
Nu är ju inte pengar det enda man behöver för att åka iväg. Och om man har 50 000 kr som man själv tjänat ihop eller 50 000 kr som ens föräldrar sponsrar med är det ju fortfarande samma summa. Däremot om man drar iväg väldigt knapert på någon sorts hippie-äventyrs-leva-billigt-resa är det ju en helt annan sak. Måste nog säga att jag är lite mer med på vad Teres skriver. Men du kanske har varit med om något konkret exempel som faktiskt sticker i ögonen pga attityden och avsaknaden av ödmjukhet :)
Trots det ekonomiska stödet vet jag att jag är självständig, modig och fan vad jag kan! Även om jag inte reser för självändamålet att vara modig eller äventyrlig ;)
Ps. Hoppas inte du tar min kommentar negativt på något sätt, jag ber om ursäkt om det uppfattas så. Jag tycker det är jättekul att du skriver och delar med dig av dina tankar och åsikter!
Intressant diskussion, jag har fortfarande pengangest varje dag. For aven om man lanar av sina foraldrar kanner man standigt den dar angesten for att unna sig nagot, eftersom de pengarna egentligen borde betalas tillbaka istallet for att spenderas pa en weekendtrip eller middag pa stan. Men sedan gor ju upplevelsen att bo utomlands en mycket rikare an pengar. Sa det ar en val vard investering om man ar beredd att rannsaka sina vanor och omprioritera sin livsstil. Kanner verkligen att det ar nyttigt att borja ditt yrkesliv med snav budget o lara sig leva snalt, da kan ju allt bara bli battre sen!
Jag är helt med dig på vad du menar! Det dåliga samvetet kickar in ibland såklart. Kram <3
“Då om man är ung vuxen och låter sina föräldrar pröjsa är det ju klart att det sticker i ögonen om man uttrycker sig i termer att man är själv är så modig som drar i väg, jag är så äventyrlig etc. Det blir ju bara tramsigt, kan jag tycka.”
Tänkte på kommentaren ovan, varför är man mindre modig som drar iväg, mindre äventyrlig bara för att man har en ekonomisk back up om det skulle behövas? Måste man ha ont om pengar för att kunna vara med om äventyr?
Håller med många andra kommentarer, förstår inte varför resor och sånt är “mer värt” om man kan finansiera det helt själv. Alla har olika ekonomiska möjligheter, och som någon skrev så är en del föräldrar glada över möjligheten att få ge sina barn lite extra pengar ibland. Det betyder inte att man njuter mindre av resan eller att man är mindre äventyrlig, bara att man har tur som har generösa föräldrar.
Jag funderar också över det Teres. Hoppas på svar från Jo! :)
Kraaaam!
Jag tror att det beror på från fall till fall.
Många verkar tacksamma över resor, men inte alla.
Nästan alla som jobbat för det själva är riktigt tacksamma, som jag märkt. De har jobbat för det, annars hade de väl stannat hemma.
Andra, som däremot är vana sedan barnsben att dra iväg på resor… det kanske inte är lika speciellt för dem. De kanske är glada, men inte på samma sätt som de som jobbat själva för det.
(Jag menar… ett annat exempel; jag är glad att jag har mat på bordet varje dag, men det förväntar jag ju mig att få. Ett svältande afrikabarn är nog mer glatt än mig, därför att maten kommer som en överraskning eller för att de jobbat hårt för den. Hänger ni med?)
MEN – ödmjuka individer finns överallt. Bortskämdhet är inget fult; det är ett privilegie föräldrar har att skämma bort sina barn… däremot, att lära dem tacksamhet och ödmjukhet, det är nog a och o för att inte vända denna bortskämdhet till något fult. Man behöver inte heller vara särskilt rik för att se detta. Jag har nära familjemedlemmar som aldrig uppskattar vad det får, därför att de tar saker förgivna. Trist inställning, tycker jag. Livet blir ju så mycket vackrare när man är tacksam för vad man får! Oavsett om man fått jobba lite för det eller inte :)
Tänkvärda ord! Handlar nog också lite om vilken typ av resor man pratar om :)
Jag är jättetacksam för att jag kunde resa 5 veckor i australien, och åka på diverse resor från de städerna där jag pluggade utomlands. Eller att jag kunde åka på en språkresa under 3 veckor genom USA när jag var 17. Det har väl å andra sidan varit mer självklart för mig att kunna resa – men jag tror inte det faktum, i mitt personliga fall, har gjort mig mindre ödmjuk. Det skulle vara intressant att höra om någon annan upplever en annan attityd från mitt hål. Ska fråga pappsen när han kommer nu på fredag om han ser någon potential för förbättring ;)
I din blogg tycker jag du utstrålar klokhet och ödmjukhet… och din familjs generositet hade nog fått ett stopp om de inte upplevt detta samt tacksamhet. :) du kanske ska fråga hur de lyckades forma dig sådan istället? ;)
Det värmer att höra – och yes, ska försöka ta reda på det, haha!
Jag är benägen att hålla med min svärfar, han sa alltid att pengarna är ett “förskott” på arvet, det är ju ändå barnen som kommer att få pengarna förr eller senare. Min man och hans syster har alltid fått ekonomisk hjälp av sina föräldrar vid tex studier och resor och nu ska svärmor betala min mans körkort också. Själv så har jag och mina bröder inte fått ett öre tyvärr, våra föräldrar var stenhårda när det gällde pengar, dom var oroliga att vi skulle bli bortskämda. Min man är så glad och tacksam över att hans föräldrar är så omtänksamma och föräldrarna är glada och tacksamma över att han fortfarande tackar och tar emot pengar fast han egentligen inte behöver det längre. Men jag märker att vissa människor tycker att jag är duktigare eftersom jag klarade allt utan hjälp när jag var ung, löjligt!
Jag tror att det är viktigt, om man som förälder väljer att “sponsra sina barn”, tänker på HUR man gör det och vad man samtidigt lär dem. Jag hade strikta order om att lämna in en budget varje månad under mitt första 1-2 år på högskolan :)
Så sant! Och att lämna in en budget låter utmärkt, tror inte så många föräldrar överhuvudtaget tänk den tanken.
Intressant Jennifer!
Och jag tycker inte alls det är fel eller skamligt. Har också fått mycket av mina föräldrar. Men nu har jag börjat analysera och tänka lite… Som Hope skriver ovanför att hon klarade allting själv. Egentligen tror jag att jag är en sådan person som klarar allting själv. Men om jag blir frustrerad att inte få jobb osv så sticker min mamma till med pengar och det är ju inte alltid bra. För då blir man ju lite lat. Man tänker ”Äsch jag kan lägg dessa pengarna på en Miu miu plånbok för jag får alltid mer!” och behöver inte jobba för det. Jag vill jobba för det men när pengarna kommer så enkelt från så motverkar det min drivkraft lite grand. Och sedan när man inte har den där standarden som man är van vid blir man chockad. Min största rädsla är att sitta i ett slumområde i en lägenhet ensam och tappa min drivkraft liksom. Nu tror jag inte det kommer att hända men det skär sig lite där ibland kan jag känna.
Karin – tack för din kommentar!
När jag läser dina tankar inser jag att jag nog ändå har en ganska sund inställning till pengar. Men en pappa som ekonom tror jag han lyckats uppfostra mig enligt den ekonomiska andan. Jag har nog alltid haft inställningen att det jag gör just nu är investeringar och snart kommer jag skaffa ett riktigt jobb och bygga min egen buffert. Har nog också en tanke om att jag kommer ha ett mer attraktivt cv efter dessa investeringar och att det därför kommer bli värt det.
Jag har visserligen en iphone och en macbook air – men inga dyra designerplagg, skor eller väskor. :-)
Det låter som om du har en sund inställning till dina pengar. Men frågan är om du hade klarat dig utan dina föräldrars hjälp? Visst kommer det ge sig slutändan med de meriter du byggt upp men för att komma dit har du ju tagit hjälp av dina föräldrar.
Ja alltså, utan mina föräldrars hjälp hade jag absolut “klarat mig”. Men kanske hade jag jobbat ett år innan jag började plugga. Kanske hade jag inte heller kunnat göra två utlandsterminer utan “bara” en, eller helt enkelt prioritera på andra sätt. Hade definitivt sett färre länder vid samma ålder.
Alla människor har olika förutsättningar, så är det bara. Just pengar är väldigt känsligt, åtminstone i Sverige. Om man har föräldrar som kan/vill hjälpa en är det väl utmärkt! Däremot ska man inte låta sig hindras om man inte har det. Man ska inte gå och vara avundsjuk heller, det är ju ganska onödigt när man ändå (globalt sett) tillhör den rikaste delen av världen. Dvs om man verkligen vill så finns det olika möjligheter här i världen. Så är det ju inte riktigt för alla. Men om man föds i Sverige och är frisk och ingen katastrof inträffar kan man förverkliga allt möjligt. Själva reser vi förresten mycket, och det finansierar vi på alla möjliga sätt. Ofta genom att spara och genom att välja budgetalternativ, men senast fick vi ju en gratisresa till Marocko. Det var inte så pjåkigt ;)
Jag tycker alltid att det är intressant när folk helt chockerat frågar hur man har råd att resa så ofta som man gör. Det handlar ju i första hand om prioriteringar och i andra hand om HUR man reser. Många som förutsätter att man måste vara rik för att åka någonstans VET ofta inte ens att det faktiskt går att boka en returbiljett någonstans inom Europa för några enstaka hundringar (ja, jag är en av få som älskar Ryanair :D)
Det är inte ouppnåeligt dyrt att resa! Man kan bo i en hostel-dorm, man behöver betala extra för att ta med gigantiskt bagage, en flygbiljett kostar INTE flera tusen som förvånande många verkar tro (i alla fall inom Europa) osv. Det är ju bara att dra in på någon annan utgift, shopping exempelvis. Letar man taktiskt och ofta efter biljetter så går det :)
Fair point well made Anna! Kikade snabbt in på din blogg men ska ta och läsa mer, verkar intressant :)