Hur får man distansförhållande att fungera?

Notis: Eftersom det här handlar om mitt ex och förhållandet inte höll känns (every happy story ends) inlägget lite utdaterat. En uppdaterad version, när jag “tvingades” inleda ett förhållande på distans igen, finns här: 10 tips på hur man får distansförhållande att fungera. 

→ Läs 10 tips för distansförhållande ←

Jag tror ingen som står inför att behöva inleda ett distansförhållande direkt jublar över det. När vi är kära vill vi ju vara nära och att vara i ett förhållande handlar ju till en stor del om att man vill dela otroligt mycket tid med varandra. Så egentligen är det väl dömt att misslyckas, distansförhållanden? Nej, såklart inte, inte nödvändigtvis.

Ibland tvingas vi göra något som inte är helt optimalt. Det är inte optimalt att bo jättelångt ifrån någon man älskar, ifrån någon som ger en så mycket pirr i hjärtat att man inte vet vart man ska ta vägen. DET ÄR INTE OPTIMALT, MEN DET ÄR ÖVERKOMLIGT.

För det första, vi är individer så olika varann att man måste se till sina egna specifika situation och behov som par. Det finns alltså inte ett rätt sätt. För det andra har jag haft distansförhållande i cirka sex veckor och är alltså inte helt legitim att yttra mig om förhållandetips. MEN det finns något som visat sig vara gemensamt för många och jag skulle även vilja dela med mig om VÅR syn på det hela och hur vi får det att fungera.

Man faller pladask, förälskelsen kickar in, alltihop växer till enorm kärlek och någonstans mitt bland alltihop börjar man fantisera om en framtid tillsammans. Det är förmodligen också vad som gör att människan trots värkande hjärtan och längtan orkar stå ut dagarna, månaderna och åren – genom att fokusera på framtiden. Vi måste veta att vi kommer få vara tillsammans i framtiden, vi måste veta att vi kommer få leva ihop på riktigt. Kan man inte se det hända, ja då kan det vara svårt att överleva ett distansförhållande – för vad är poängen? Allt vi vill är att vara tillsammans, att vara nära, och ibland måste man kanske offra något för att kunna ta steget och vara det. Eller så befinner vi oss i en situation där det inte är möjligt och då får man, tyvärr, överlägga att överge kärleken.

Det är något som är en gemensam faktor för alla distansförhållande.

Till det hör också att man bör ha mål om när vi kommer att ses igen. Hypotetiskt, om vi vet att om tre år kommer vi få bo tillsammans, men innan det – hur ofta och när kommer vi att ses? Då kan man fokusera på de kortare etapperna och det blir plötsligt betydligt mer lättsmält.

Och såhär är det för mig och min N…

Vi är alltid hos varandra, alltid. Jag tänker på honom exakt hela tiden och är lika närvarande i hans tankar. Jag känner att han är här, han är i mitt hjärta och det är svårt att beskriva hur tydligt det känns. Det kanske låter helt sjukt? Eller så är det full normalt, ni med erfarenhet, hur är/var det för er?  Vi upprepar det dagligen för varandra, I'm there da, let me hold you. Come and lay in my lap. Let me hug you. Come to my arms. Sleep now, I'm holding you tight tight. Vi är en del av varandras liv trots att våra liv just nu är så olika.

Jag tror också det är viktigt att ta tid för varandra och inte blir alldeles för upptagen med allt man har att göra bara för att ens partner inte är där fysiskt. Det är så viktigt att man fortfarande finns där. Ord i skrift blir viktigare än någonsin, särskilt när det är förhållande på distans. Jag skriver sms till honom när han sover, han läser dem när han vaknar och svarar medan jag sover.

Kanske självklart men: skicka bilder och hinner/kan ni inte skypa så skicka videos där ni pratar. Kan ni inte det och hinner ni inte prata i telefon så skicka ljudklipp.

Osjälvisk kärlek. Det här är otroligt svårt, men lyckas man har man så himla mycket att få tillbaka på det. Min N han somnar ibland, rätt ofta, ibland när vi sagt att vi ska prata och ibland när vi pratar i telefon (på grund av tidsskillnaden givetvis). Men eftersom jag känner honom så vet jag ju också vilken tröttmössa han är och det sista han vill är att göra mig ledsen. Pojk- och flickvänner blir generellt upprörda över otroliga struntsaker (inklusive jag själv). Men jag jobbar på det. Första gången blev jag ledsen och arg när han somnade, nu lyssnar jag till hans sovande andetag och när han vaknar till igen säger jag, jag vet älskling, det är ok. Jag älskar uttrycket: välj din strider! Är det värt att bli upprörd? Och varför blir du det? Något som berör osjälvisk kärlek ännu mer är kanske att kunna ge utan att förvänta sig något tillbaka. Om jag skickar milslånga sms en kväll, förväntar jag mig då att få ett milslångt svar på morgonen? Jag har lärt mig att, nej det gör jag inte, de där många, fina orden kommer från hjärtat och det som betyder något är att veta hur fint de landar i hans hjärta, det vet jag utan att han behöver tala om det. Men det är något man får jobba på, tro mig. Och ha tålamod med varandra. Svarar han inte på sms? Han kanske är upptagen för stunden, han har inte slutat älska dig.

Skratta ihop, gråt ihop. Prata om oviktiga och viktiga saker. Prata i någon i minut och i flera timmar när ni kan. Och framför allt: prata om saker. Upplever du att något är ett problem så TA UPP DET och gör det lugnt och sansat (vilket är ett helt annat ämne). Var noga med att säga till exempel, jag vet att du inte gör det medvetet men det är så jag upplever det. Berätta hur ni känner och berätta när det känns bra. Jag säger ibland, I love when you ask that question. Eller, I love when you tell me these things, then I feel so close to you.

Sjutton, det kanske absolut viktigaste hamnade sist bara för att det känns så självklart för mig (ja, faktiskt) och är väl egentligen inte grundsubstansen i ett distansförhållande utan i vilket förhållande som helst: förtroende. Jag litar på min N mer än någon annan och vi är öppna om allt. Vi litar blint på varandra och det känns väldigt skönt, och viktigt.

Har ni några fler tips?

→ Läs 10 tips för distansförhållande ←

Notis: Det här inlägget publicerades 23 februari 2014, men förhållandet på distans höll inte. Every happy story ends.