Ett vykort från båten

Ja men hur var Stockholm? Stockholm var som Stockholm är mest, i modern tid. Polishästar, polisbilar och det enda jag hör handlar om en ganska mörk stad. Vi går in i en butik där ägaren i ett telefonsamtal förklarar att hon precis blivit av med sin dator. Han kom in och sen när han gick följde datorn med honom. I SvD skriver de om att tjuvarna som numera tar sig in i hemmen skiter fullständigt i om du är hemma eller inte. En pistol mot huvudet och så tar de klockan ifrån dig. Jahapp.

Det är måndag när vi kliver ut från TAKs lunchrestaurang och nere på gatan nästan promenerar in i Magdalena Andersson. De kommande dagarna följer ett politiskt kaos och det är kanske lite svårt att hänga med i svängarna. Blev hon Sveriges första kvinnliga statsminister? Jo. Men vad hände sen? Ja det är det ingen som vet.

Det är onsdag när vi under vår sista dag i huvudstaden promenerar förbi slottet på väg mot Gamla stan och plötsligt nästan omringas av polisbilar. Det gäller att vara på sin vakt, tänker man då. Men alltså ALLA de här polisbilarna? Som blockerar framfarten för andra bilar och liksom sprider ut sig, runt slottet. VAD ÄR PÅ GÅNG? Vi stannar upp, för att barnet i mig är alldeles för nyfiket. Och så passerar ett gäng svarta bilar med tonade rutor. Vem är det?! Jag går senare in på Expressen och läser att det är självaste kung Felipe och drottning Letizia av Spanien. Nu är jag ju ingen rojalist, men alltså lite häftigt känns det ju. Den här staden är så stor och så spännande.

I övrigt skaver svenskarnas KUL! lite i mina öron. När du en gång börjat lyssna till det fejkat entusiastiska ordet som slängs ut på ren automatik, så hör du inget annat. Jag träffar mest trevliga stockholmare, det gör jag faktiskt, men det är en trevlighet som känns obekväm. Det är nämligen vad som händer när man blir mer och mer finsk. De konstlade svenskarna blir liksom svåra att ta på allvar och en hemlängtan österut gör sig påmind.

Vi kan väl också konstatera att en maxad Stockholmsresa med så här mycket umgänge inte bör inträffa oftare än just efter en tvåårig pandemi. Nu har jag fyllt på allt jag förlorade under de här åren. Ungefär så känns det. Och efter vårt event i tisdag var jag inte säker på om jag skulle överleva. Rösten var borta, knivar i halsen och Kugge läste godnattsagor för mig medan jag mycket ynkligt vaggades till sömn. Jag var givetvis inte sjuk, min hals har bara glömt bort hur man PRATAR.

Men det var otroligt trevligt det där minglet och middagen. Så många ansikten som jag mest träffat online, och ett par som träffat innan också, och så ännu ett par som man är säker på att man måste ha träffat tidigare men inte gjort det.

Nej men Stockholm har känts som ett ganska långt äventyr. Ett roligt sådant. Ett välbehövligt sådant. Och precis på gränsen in till ökade restriktioner igen. Pjuh, tur! En och annan ny idé tar jag med mig hem.

Nu uppmanar man till munskydd igen i Finland, fast än alla som sagt knappt slutat använda det. Jag var däremot less, men kommer snällt ställa mig tillrätta i ledet och ta på den vita masken igen. Vi sitter här på frukosten på båten nu och när vi tog bröd tidigare så blev vi tillsagda av en dam att ställa oss lite längre bort. Ett besök i Sverige och man glömmer allt.

Båten förresten, jag hade glömt hur man åker båt också. Men det var lika trevligt som det var tryggt att flyga (i fredags somnade jag så fort planet började rulla och vaknade först när vi gick ner till landning). Kugge och jag unnade oss en lyxigare hytt med en flaska bubbel på rummet och finmiddag. Det är så vi är vana att resa. Och varför skulle man inte? Vi lägger hellre pengar på härliga små resor och lyxiga upplevelser, än skönhetsprodukter.

Vi skiter i om vi är överdrivet vackra, vi tycker att vi själva och livet är mer värt än så.

med viking line på östersjön

Hej från denna morgon ute på Östersjön.

FÖLJ:

2 svar

  1. Kul, kul, kul. Jag använder faktiskt kul ganska ofta liksom jätte. Däremot inte kiva som är finska för kul men som också många finlandssvenskar använder. I Sverige används också snälla i tid och otid. Tack, snälla! Vad då snälla? Jag tror rikssvenskarna är duktigare på kallprat och då blir det mera kul, snälla och ”vi ses” utan att man egentligen menar nåt. I Finland tar man det mera bokstavligt.

    Jag har konstruerat ett eget svensk-finskt ord, nämligen jättekiitos. Det tycks alla förstå, haha…

    Intressant detta med språk och språkbruk. Det kan skilja en hel del, inte minst mellan Österbotten och Nyland.

    Ack ja, detta med det överdrivna användandet av munskydd i Finland. Jag tror de flesta är less på munskyddet men vågar inte bryta normen. Själv har jag bara använt munskydd fyra gånger, två gånger när jag besökte gamla moster på hemmet och två gånger när jag fick mina två vaccinationer. Jag har liksom aldrig vant mig och det går bra det också. Ännu har ingen hackat på mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Subscribe