Det skulle kunna bli en bok.

Hur kunde jag falla så? Hur skulle det gå och hur skulle det sluta?
Jag vet inte och jag tänker på det jämt.

”Han kom till mig på måndagen igen under kvällen. Vi hade haft morgonen tillsammans och den hade varit vacker. I varandras armar och så brunch för att fira en viktig högtid med en kompis till honom och hans flickvän. Det fanns inget att klaga över, mitt hjärta kände lycka och det var bra.

Han var full när han kom och jag märkte det vid första kyssen. Han trodde inte jag märkte något men efter en stund frågade jag med en inte alls allvarlig ton ”how much have you been drinking?” och han skrattade. Han är söt när han är full, ärlig och go och kärleksfull. Men också allvarlig emellanåt och vi snubblade in på att prata om att ”live with someone life long”. Det är inget jag kan säga, men det är så han känner och helst vill jag inte diskutera det alls. Särskilt inte när han är full. Jag tycker inte om människor när de druckit alkohol, alla människor, ingen människa. Och det är inget man säger till någon just där och då, fulla människor är inga människor man bör försöka föra vettiga konversationer med, så mycket vet jag.

Så jag väntade. Och nästa dag, andra lediga dagen. Tisdagen. Den var så brutalt vacker och mysig att jag inte ville förstöra känslan med en allvarlig diskussion. Alkohol har enligt min erfarenhet alltid uppfattats som känsligt. Det är något med det, man tassar på tårna kring det. Eller är det bara jag? Jag har många gånger övervägt att bli nykterist, det skulle passa mig. Det är så det känns. 

Tisdagen var vi hela dagen i varandras närhet. Från måndag kväll till onsdag morgon släppte jag knappt ögonen från honom en enda gång. Och stundtals kände jag rädsla och jag-vet-inte-vad. Jag visade bilder från mina tidigare år, resor jag gjort och fester vi haft. ”Im jealous. I'm jealous on the lifestyle you people have. I haven't even been on a trip somewhere.” Och det var ord som högg rakt i hjärtat på mig. Jag kramade honom för det fanns egentligen inget jag kunde säga ”We live different lives, I guess thats how it is.” Men det hade aldrig varit mer påtagligt än nu.

Jag levde så nära inpå det här landet, och det började kväva mig.”

Följ:
0
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

Jag hjälper jag dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.

8 Kommentarer

  1. 13 oktober, 2015 / 19:41

    Fint skrivet Jennifer! Jag känner igen mig mycket i denna text :)

    • jennifer
      Författare
      14 oktober, 2015 / 20:10

      Åh men tack Jessica, vad fin du är!

  2. 13 oktober, 2015 / 20:37

    Vackert skrivet.

    • jennifer
      Författare
      14 oktober, 2015 / 20:10

      Tack Helena <3

  3. 14 oktober, 2015 / 07:09

    Men Jennifer, jättebra ju!!! Man (jag) blir nyfiken!

    Jobba vidare på detta. Ja, det skulle kunna bli en bok. Heja heja.

    Kram Rosita

    • jennifer
      Författare
      14 oktober, 2015 / 20:11

      Åh Rosita, vad glad jag blir! Det är ju snart National Novel Writing Month, kanske man skulle ge det ett försök – rivstart liksom ;)
      Tack så mycket för dina fina ord. Värmer ju extra när det kommer från en redan publicerad författare!
      Kram <3

  4. 14 oktober, 2015 / 21:17

    Du är jätteduktig på att skriva! Du borde verkligen ge det en chans :)

    • jennifer
      Författare
      15 oktober, 2015 / 11:17

      Men Rebecca, vad fin du är! Tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Looking for Something?