Det kommer bli värre innan det blir bättre #klimatkrisen

I måndags bjöd Marthaförbundet in till “klimatlunch” tillsammans med Marcus Rosenlund som är vetenskapsredaktör och nu precis kommit ut med boken Väder som förändrade världen. Han är otroligt påläst om hur klimatet och världen förändrats genom årtusenden och berättar om detta i boken. Under den här lunchen fick vi ett smakprov – och det fascinerade mig.

Han visade bland annat den här bilden från finska vinterkriget.

En värld, ett klimat – i ständig förändring

Att världen förändrats är nog du också medveten om, men kanske har det inte varit lika tydligt att det är klimatet som legat till grund för många förändringar.

Det skifte som vi ser nu är dock att det inte längre är klimatet som förändrar vår värld, utan vår värld – som förändrar klimatet. Alltså vi människor som har en inverkan på klimatet, och stör dess naturliga gång. Och det är ju det här som är skrämmande.

Vad som dock är betryggande, och som Marcus Rosenlund också poängterar, är att förändringar har skett och förändringar kommer ske igen. Jag tycker det är betryggande i den mån att det inte första gången “vi är påväg mot jordens undergång”. Men samtidigt finns där en ovisshet.

Panikstadiet

Han sa några saker som fastnade hos mig. Bland annat att när kriser som den rådande klimatkrisen sker, så reagerar vi först i panik. Och det är lite här vi befinner oss nu, många är kvar i stadiet av förnekelse (som är det första och tänker mig att förnekelse är lite också att “inte orka eller bry sig om att göra något åt saken”). I panikstadiet springer vi runt som yra höns och vet inte vad vi ska göra. Sen kommer nästa steg, när vi lugnar ner oss, samlar oss, slår våra kloka huvuden ihop och hittar på sjukt smarta lösningar (vissa har redan börjat ta sig in på det området).

Det andra som Marcus säger är att, det kommer att bli värre och många kommer lida – innan det blir bättre. Och min känsla efter det här året är att vi kommer se fler och fler naturkatastrofer – och det kommer inte vara vackert.

Men återigen, han inger också hopp och avslutar med att han är försiktigt optimistisk, på lång sikt. 

Ansvar som individ?

Efteråt måste jag fråga honom om hur han ser på det personliga ansvaret, om man som individ bör göra något? Han svarar: världen är uppbyggd av individer. Vi är här tillsammans, som individer, och visst vore det ett drömscenario att vi alla kunde verka i en enad massa.

Men, du och jag, vi är en del i den här enade massan. Så jag tolkar det som att, det är upp till oss.