om alla vi som har fantastiska liv kunde börja se det själva

Brukar ni någonsin fundera över hur många människor det finns på vår jord? Lika ofta som jag fascineras över alla de individer som får plats i världen, lika ofta glömmer jag bort att inte allting kretsar kring den världsbild jag har. Jag har så svårt att förstå att det finns så otroligt många människor, med lika många unika världsbilder och miljontals tankar som kretsar i varje enskild individs huvud. Så många leenden och skratt men också krossade hjärtan. Någon som försöker klara dagen, som tvingas leta efter mat, en annan som kämpar för att hålla sig själv samman och inte låta det hjärta som gått i tusen bitar trilla isär. Någon tittar på sina knubbiga lår i spegeln och tänker att om hon bara äter lite bättre, tränar lite mer, så kommer hon att bli lycklig. En annan ligger i samma sekund på operationsbordet och får brösten hon drömt om i så många år. Medan massvis av barn inte får gå i skolan och de vuxna jobbar sju dagar i veckan för att just precis kunna överleva månaden.

Allting blir så litet och obetydligt när vi tittar på det från det stora hela. En värld, ett jordklot, med sju miljarder människor. Fattiga och rika, lyckliga och sorgsna. Varenda gång jag ser någon på gatan, uteliggare eller tiggare, så hugger det till inom mig. Här går jag och är så glad och har det så bra och så finns det så många andra som aldrig kommer få uppleva de fantastiska känslor som jag upplever dagligen. Och alla ni som inte är glada och lyckliga eller tacksamma över vad ni faktiskt har, er vill jag samla ihop och knyta fast i varandra, stänga in er i en bunker och låta er sitta där tills ni bestämmer er för att sluta klaga, sluta se allting svart, glömma era komplex och bestämmer er för att ta vara på livet varenda sekund! Men riktigt så enkelt är det ju inte, jag skulle förmodligen bli arresterad om jag överhuvudtaget lyckades. Så istället kan ni väl försöka vara tacksamma på egen hand? Tänk på allt det där du faktiskt har, tänk på hur bra du har det. Jämför dig inte med någon annan, inte ens med dem som har det sämre. För vi kan bara se till våra egna situationer, vi kan hjälpa andra, men någonstans måste vi uppskatta vad vi har och kunna njuta av det. Och om alla vi som har fantastiska liv kunde börja se det själva, då kommer vi kanske kunna skapa en bättre värld även för alla dem som inte har lika bra förutsättningar.

pretty damn good

Idag var en riktigt bra dag. Jag studsade upp ur sängen i morses, efter att jag legat och dragit mig i en halvtimma, men i alla fall. Åt min havregrynsgröt med banan och kanel samt en kopp kaffe till frukost. Sen slog jag på mina favoritlåtar för tillfället, satte igång med plugget och målade min naglar alldeles knallblåa. Tog även på mitt bästis-halsband, jag bär det ganska ofta och det ger mig massor av positiv energi och kraft från två av mina närmsta vänner hemma som har likadana halsband men med olika motiv. Jag älskar att ta på mig det halsbandet! Och jag älskar att måla mina naglar i en färg som får mig att le varje gång jag tittar på mina naglar!

Så idag var bättre än igår. Idag var jag tillbaka på banan kan man säga.
Berättar om min eftermiddag senare, nu ska jag ta en powerwalk med en vän ute i mörkret, underbart att få hoppa i träningskläderna, hoppas att jag blir av med min hosta snart så jag får komma tillbaka till träningsrutinerna mer ordentligt!

20120802-204428.jpg
I love my best friends necklace and colorful nailpolish!

Remember when getting high meant swinging on the playground?

Lollipops turns into cigarettes. The innocent ones turns into sluts. Homework goes in the trash. Mobile phones are being used in class. Detention becomes suspensions. Soda becomes vodka. Bikes becomes cars. Kisses turns into sex. Remember when getting high meant swinging on the playground? When protection meant wearing a helmet. When the worst thing you could get from boys where cooties? Dad’s shoulders were the highest place on earth and mum was your hero? Your worst enemies were your siblings. Race issues were about who ran the fastest. War was only a card game and the only drug you knew was cough medicine. When wearing a skirt didn’t make you a slut. The most pain you felt was when you skinned your knees and goodbyes only meant until tomorrow.
And we couldn’t wait to grow up…

– author unknown

 

ni kan hoppa över det här inlägget, tack

Idag har jag haft en sådan där dag jag inte riktigt vetat hur jag ska ta mig igenom. Tittat på klockan och suckat över att dagen inte är över än. Suckat mig igenom min 2 timmars lektion (och undrat hur jag ska överleva 120 minuter av den där Österrikiska brytningen samt den där starka doften av herrparfym som snubben framför mig osar) och suckat mig igenom min kvällslektion på 3 timmar (där jag fick genomlida nästa jobbiga brytning, indiska) som dessutom inkluderade ett test med 50 multiplechoice frågor. Och detta egentligen HELT UTAN ANLEDNING. Jag satt liksom och var lycklig och tacksam samtidigt som Melissa Horn sjöng för mig och jag bara ville dra täcket över huvudet. Jag hoppas inte jag är på väg in i ”depp-perioden” som enligt normen följer efter ”eufori-perioden” när man, typ, flyttar någonstans. Men det tror jag inte. Jag har inte hemlängtan och jag irriterar mig inte på kulturen här. Jag älskar livet här fortfarande, även om jag just idag vill säga fuck you åt allt lite grann. Idag var jag bara lite trött, när jag är trött blir hela min värld lite upp-och-ner och jag var så opepp på plugget. Allting blir tio gånger jobbigare när man (jag) är trött. Och kände mig lite stressad och jag och stress går verkligen inte ihop. Haha, jag har haft så lugna månader på senaste att jag helt glömt bort hur man hanterar stress. Jag är lugn som en filbunke och generellt ganska långsam och det är så jag är helt enkelt. Jag hade nog kunnat vara en enstöring och trivas väldigt bra för mig själv, pyssla med något halvskumt intresse och inte träffa folk mer än när jag verkligen behövde. Nej, okej, det var så jag kände IDAG ja, en ytterst tillfällig känsla. Ni vet som man har ibland. Idag var en sådan dag och när någon frågade ”hej hur är läget” tog det liksom några sekunder innan jag fick ur mig ”det är bra tack själv” för jag har ju så hemskt svårt för att ljuga men vid sådana tillfällen är det ju aldrig särskilt lägligt att berätta hur man egentligen mår. Det är något jag verkligen borde öva på, att bli bättre på att ljuga, jag är pinsamt dålig och det kan vara en bra talang att ha. Rolig talang om inte annat. Nästa kväll vi går ut ska jag ha som mission att prata med random person och ljuga ihop en fantastisk story om mitt liv.

Jösses, jag skriver aldrig sådana här uppsatser men jag kände att det var ungefär precis vad jag behövde innan jag strax ska stänga mina blå och somna så sött. I morgon blir en bättre dag. I morgon blir en fantastisk dag!

Och nu var Gaby precis förbi här och sa god natt, jag är så glad att jag har henne. Innan hon gick tittade hon på lappen ni ser på bilden här nedan, som hänger på min vägg. Så tittade hon på mig. Och vad kunde jag säga mer än, fuck that? Eh, ja, klockan är 00.30 just nu, i morse klev jag upp 10.30, jag läste min bok i måndagskväll i alla fall, nyttig mat vet jag knappt vad det är och jag är fortfarande för sjuk för att träna. Och så dog vi i skratt lite, nu ska jag sova. Puss på er!

Mål är bra, men ibland behöver man strunta totalt i dem…

för att det är en del av mig

En anonym liten kommentar räckte för att jag skulle ta mitt förnuft till fånga och inse att det är klart att jag ska skriva på svenska. Mitt älskade, vackra språk, hur skulle jag någonsin kunna svika dig? Jag menar, titta bara på alla å:n, ä:n och ö:n, hur kan man vilja vara utan dessa fina, små skapelser? De andra kommentarerna som trillade in fick mig dock att tänka lite och jag kommer nog blanda, mest svenska men lite engelska när det känns relevant. Tack för att ni tog er tiden att tala om vad ni tyckte, ni är så fina!

Apropå engelska så längtar jag till den dagen då min engelska flyter på i samma tempo och med samma lättsamhet som mitt modersmål. Jag har gått från drömmen om att skriva en bok, till drömmen om att skriva en bok på engelska. Mina drömmar kommer sluta i oändligheten en dag och jag älskar det, ingen dröm är för stor för att drömmas!

Så ja, nu är jag tillbaka på mitt svenska spår och jag ska göra mitt bästa för att skona er ifrån inslag av engelska ord och termer mitt i meningar (även om det kan bli svårt), för jag vet själv hur mycket jag kan irritera mig på sådant.

20120801-103746.jpg