För ett år sedan skrev jag ganska vackert om någon som fyllde år. Denna någon fyller förvånansvärt år i år igen. Och denna någon är ingen mindre än min bror! Sådant, födelsedagar, nämns alltid mer eller mindre i bloggen min och jag hittade det här inlägget från 2009. Ni kan se hur mitt språk förändrats (förbättrats) med åren! Dock är även texten nedan skriven av mig 2009, så det handlade nog mer om ett visst ‘bloggspråk'.
Men nu var ju det här inte om mig…
Grattis Jesper, min älskade storebror!
Och dagen till ära vill jag dela en text som jag presenterade under ett svenska nationellt-prov på gymnasiet (4 år sen). Vi skulle välja två ‘verk', jag valde en text om syskonkärlek och den andra bilden på oss här nedan.
I krönikan ”Tre små syskon blir stora” beskriver Sara, hur hon börjar inse att både hon och hennes syskon nu sakta men säkert blir stora och går skilda vägar. Hon har vuxit upp tillsammans med både en lille- och storebror och har bland annat lärt sig under vägens gång att pojkar gör nästan vad som helst för att undvika att deras syster börjar grina. Det centrala i texten är att den yngsta brodern nu är sist ut att lämna hemmet. Krönikören menar att kanske har de alla tre tagit in klivet i vuxenvärlden men de kommer ändå alltid ha kvar sina roller som syskon, lillebror kommer alltid vara lillebror.
Mitt andra verk är en bild av mig och min storebror, fotad av vår mamma. Det var år 1996, jag hade nyligen fyllt fyra år och min bror var sex. Han hade just kommit hem från en resa utomlands och vi är glada att ses igen. Jag tycker bilden visar hur mycket vi tycker om varandra syskon emellan och att vi saknar den andre när vi är ifrån varandra.
Sara skriver i sin krönika att syskon kanske är den starkaste och tydligaste av alla ovalda kärlekar. Syskonkärlek som det så vackert beskrivs när syskonen bråkar om vem som ska få sitta i framsätet, få den största tårtbiten eller den ena bara retar den andre helt utan anledning. Alla de gångerna ni skrikit och slagit på varandra, eller bitits och nypts som jag och min bror gjorde. All frustration och hat man kan känna för att i lugnets stund inse den starka kärlek er emellan.
Det står inte skrivet i krönikan att dessa bråk skedde men som det syskon jag själv är så vet jag.När syskon sedan lämnar varandra, sin trygga familj som de är så vana vid, kanske inte bråken kommer vara desamma längre med taskiga ord och slag men principen kommer finnas kvar. De gånger ni träffas kommer ni uppföra er på det sätt som liknar det sättet ni var på som barn. Det är just det jag tänker mig att krönikören syftar på i sin berättelse, de kan växa och bli vuxna hur mycket som helst men ingenting kommer att förändra deras syskonrelation. Och det är vackert.
Ungefär samma mening finns i den här bilden, lillasyster och storebror kommer gå sina egna vägar en dag och lämna det trygga boet där de vuxit upp och aldrig varit utan varandra. Lillasystern kommer fortfarande ringa till sin broder när hon är i behov av hjälp och behöver höra den där trygga rösten som får henne att tro att allt som han säger är sant och att det inte finns något att oroa sig över. För hon kommer fortfarande leva med synen om att storebror vet bäst och kan mest.
Med de här verken vill jag förmedla att generellt så kommer alltid blod att vara tjockare än vatten. Det uttryck som betyder ungefär att familjen är viktigast eller åtminstone starkare än andra relationer. För man kommer aldrig ifrån det faktum att man är av samma blod och i de flesta fall så hur mycket hemskt som än händer så förlåter man oftast en familjemedlem. Men jag vill också poängtera att vi som människor är beroende av båda för att överleva, både blod och vatten.
Och precis som Sara Nygren avslutar sin krönika med att citat ”Och hur vi än gör med det här att bli vuxna eller ej, är han ändå alltid min lillebror”, så kommer jag alltid vara Jespers lillasyster. Och innerst inne kommer vi alltid vara såhär kärleksfulla mot varandra, som bilden visar.
– Jennifer, 17 år.
Ett svar