Att vara en miljömedveten kapitalist

Vi sprang, nästan bokstavligen, flera timmar på stan tills händerna var fulla av så många påsar att vi inte orkade bära några fler. Trötta landade vi i tågsätena på väg hem igen. Cirka 50 mil tur och retur över dagen, bara för att få shoppa. Samtidigt fanns en ständigt innestående onlinebeställning från H&M. Livet på landsbygden.

Och kanske var det så det var att växa upp under 2000-talet, eller att vara tonåring.

Jag vill tro att tonåringarna idag är bättre än så, smartare än så. Men en snabb titt omkring mig talar för motsatsen. Och det är i en egen bubbla jag lever där det snarare räknas som skamfyllt att visa upp sina senaste fynd från diverse menlösa klädkedjor (eller sin nya, tjusiga och kraftfulla bil för den delen), men desto coolare att shoppa secondhand.

Vi använder i genomsnitt ett plagg sju gånger.

Samtidigt försvaras mode med att vara ett intresse, ett sätt att uttrycka sig. Som om det skulle göra det legitimt att köpa billiga kläder i mängder, mängder vi inte behöver och mängder som skadar någon och inte minst miljön.

Det pratas samtidigt om hållbart mode. Vad nu exakt det betyder.

Gå in i vilken butik som helst. De vill inte att vi ska ägna oss åt hållbart mode. De vill en sak: att vi ska konsumera.

Jag vet att det kan tyckas motsägelsefullt enligt vissa att tro på kapitalismen och en hållbar värld. Men kapitalismen funkar bara så länge vi köper det den erbjuder oss. Någon stat kommer inte börja pumpa in pengar i företagen, om du och jag slutar handla från dem. Och utan kapitalismen skulle vi inte vara i närheten av den innovation vi nått idag som bidragit till så mycket annat gott i denna värld (there, I said it).

Kapitalismen låter dig välja och det finns val. Kapitalismen vilar på grundprincipen om den fria marknaden. Du och jag är marknaden, det är våra val som räknas.

Det är väl som med det mesta, att det handlar om kunskap. Att förstå exakt vad som händer när kläder produceras och varför det kan vara dåligt. Eller att förstå varför du gång på gång kommer hem med nya kläder men ändå aldrig har någonting att ha på dig?

Sen finns det dem som menar att vi behöver lagar och regler. Skatter och straffavgifter. Men studerar man det lite närmare förstår man att det inte är så enkelt. Det får tydligen inte alltid den effekt man önskar.

Vi kanske inte kan lägga stora ansvar på just varje enskild individs egna axlar. Men om vi tillsammans skulle bära det, ansvaret? Om vi tillsammans skulle försöka göra val som är bättre? Vi som kan, och har möjlighet.

Är det en utopi?

Ja kanske. För vi rika människor vi är också lata och bekväma. Vi vill ju se bra ut och vi vill ju unna oss och vi måste ju få leva. Apropå ett tidigare inlägg som satte igång diskussionerna: Lev hur jävla mycket du vill.

Året var 2009. Jag var 17 år. Och detta var resultatet efter en dag i NYC, innan både flygskam och klimatångest. Vi optimerade vår dag för att hinna se ett par sevärdheter och samtidigt ta oss igenom så många butiker som möjligt. Observera skorna: att shoppa effektivt gör man såklart bäst i foträta skor!

Ps. Jag har inte alla (eller ens några) svar eller lösningar, jag tror inte att det är svart eller vitt och tycker generellt vår värld är så oerhört komplicerad att jag mestadels blir alldeles matt. (Kapitalismen kanske skulle må bra av lite nya inslag, exempelvis.) Men jag har tankar och åsikter som jag tänker och agerar utifrån. Det här är en del av det.