Allt som är kvar av det som en gång var min hemstad

Det ligger ett tungt mörker över hela samhället trots att det är början på april och vårsolen äntligen återvänt. Jag promenerar genom centrum, förbi tomma lokaler som en gång hyste rum för klädbutiker, banker och frisörsalonger. Ett par frisörer finns ännu kvar, tydligen slutar inte folk att bry sig om hur de ser ut i håret trots allt som hänt. Jag tar av till höger, förbi kyrkan som inte längre är upplyst och skulle behöva målas om. Bestämmer mig för att ta en längre promenad och fortsätter upp till Dundret. Där sträcker sig höga lägenhetshus upp bredvid vägen, minnesbilderna fladdrar förbi från när de var alldeles nya och ståtliga och lyckliga par och familjer flyttade in så fort de var klara. Bara ett par minuter till skidspåren och skidbackarna.

Just som jag ska fortsätta längs vägen ser jag att den är avstängd en bit längre fram. Vinterns häftiga storm har slitit ner gamla granar som ligger utspridda över det som under snön varit vägen. Ingen har brytt sig om att röja undan det utan istället hängt upp ett gult och rött band i plast på två klena pinnar. Så jag vänder om och går tillbaka, förbi ett stillsamt centrum och mot platsen där en ny och fin ishall byggdes det där året när det byggdes som aldrig förr, 2019. Gruvan skulle framåt och det var dags att flytta på allt från Malmberget. Man gjorde det ordentligt, med fina visioner om en lovande framtid. Nya bostäder, skolor och anläggningar. Hyrorna sköt i höjden men vad gjorde väl det? Folket skulle trivas och ha det bra. Och visst hade de gjort det.

Solen har försvunnit ner bakom horisonten, temperaturen har plötsligt sjunkit och det går ett rys av obehag genom mig när jag passerar ishallen som är full av klotter och har sönderslagna fönster. Vinden viner genom den stora byggnaden och där inne spelas inte längre några hockeymatcher. Intill den ligger den gamla skolan, där gardinerna fortfarande hänger kvar och fladdrar ut genom fönstren som även de blivit offer för stenarna som flugit genom luften. Kanske i ren ilska, kanske bara i tristess.

Uppe i backen lyser det knappt i varannan villa, resten har tömts och i slutet av vägen ser jag ett hus vars möbler bärs ut och packas in i en av de flyttbilarna som kommit att bli allt för bekanta för de som ännu finns kvar här. Och för varje bil som kommer in och lämnar lika snabbt är det som om de tar lite av den glädje som en gång funnits med sig.

I tidningarna skrivs fortfarande insändare och samma morgon löd en av rubrikerna till en något mer poetisk sådan Hur kunde de låta det ske?

Alla tjänade bra, här fanns allting man ville ha.
Det var byggt på en grund av malm, nu återstår bara berg och halm.
Det bådade gott för alla som blev kvar, men när vi nu frågar får vi inga svar.
Alla som har styrt och ställt, var de snabbaste att fly detta fält.
Visste man inte redan då, att det var precis såhär det skulle gå?

Disclaimer: detta är en dystopi, alltså “Genom att överdriva negativa fenomen och framkalla skräckvisioner av vad vårt levnadssätt kan ha för konsekvenser får man folk att reagera på saker som de kanske tog för givna eller inte tycker är så farliga vid första anblicken.”