• Mormor och vinterfjället

    Det här dova, tunga ljuset som skiftar i lila toner är konstant här uppe i Gällivare under december–januari. Men snön, alltså snön.

    Vad är en vinter söder om polcirkeln? Eller söder om säg Umeå/Åre/Vasa. Ja, inte jättekul. Jag tänker alltid att det är inte KONSTIGT att folk avskyr vintern. Ingen kan väl gilla den bottenlösa gråheten och allt slask?

    Nå väl, kolla lite närmare på bilden ovan. Just ovanför snökanten, där träden börjar, lite till vänster om mitten. Där skymtar ett par renar. Det kryllar av dem uppe på vägarna nu. Det här är på väg ut till Tjautjas och hem till mormor.

    Mormor, alltid lika tjusig, här dagen innan på julafton <3

    Det tar ungefär en halvtimma med bil ut till Tjautjas. En by som växer. Och när man kommer ut hit förstår man varför. Men allt det här har jag ju skrivit om tidigare.

    Inne i stugan hos mormor är det varmt och mysigt, men varmt och mysigt är aldrig så varmt och mysigt som efter ett par timmar ute i snö och kyla.

    Så först klär vi på oss våra varmaste kläder och beger oss ut trots att molnen ligger lågt och är fyllda av snöflingor som seglar ner över oss. Men vi går med bestämda steg i målmedveten riktning mot fjället – och uppför fjället. Eller fjäll och fjäll, den lilla bergskulle Påtsåive som vi besteg senast i höstas.

    Att det snöar gör ingenting. Det är ändå en fin tur. Det ska dock visa sig att vi har lite för varma kläder för att gå någon kilometer i uppförsbacke i djupsnö. Men better safe than sorry ni vet.

    Och alltid samma lycka att till slut äntligen nå toppen.

    Mycket till utsikt hade vi däremot inte. Såhär såg det ut i höstas.

    Det går snabbt nedför och ett par timmar efter att vi lämnat värmen är vi inne igen.

    Dricker glögg, äter tunnbrödsrullar med rökt renstek och varmrökt lax till förrätt och väntar på att maten ska bli klar. I grytorna puttrar renkok.

    Renkok är ingenting för den kräsne, så kan man väl beskriva det. Och kanske möjligen lite svårt för den som inte är van vid sådan mat. Det som serveras på tallrikarna är: renkött, rentunga, blodpalt och blodkorv. De två sista äter man med smör och lingonsylt till. Och så en kopp buljong på sidan om.

    Ingen lagar mat så som mormor gör. Till efterrätt blir det hennes hemmagjord hjortronglass, eller parfait, med en kräm på hjortronlikör och hjortron till.

    Välkommen till Lappland kan man också kalla måltiden. Borde kanske bjuda mina södervänner på renkok någon gång? Ska bara se till att min kock till pojkvän lär sig laga detta först, om inte mormor kan tänka sig att komma på besök förstås.

    Mer vinterinspiration från de senaste dagarna:
    Landet norr om polcirkeln
    Dundret Lapland – nya hopp om fjällanläggningen

    Följ:
    Jennifer Sandström
    Jennifer Sandström

    En personlig blogg om resor, företagande, marknadsföring, skrivande, böcker, foto och annat som rör vardagen i Helsingfors (ibland i Gällivare och Göteborg) och på resande fot.

    2 Kommentarer

    1. 5 januari, 2020 / 18:36

      Jag har svårt för mat som innehåller blod så som blodpalt och blodkorv. Får lite obehag.

      • Jennifer Sandström
        Författare
        7 januari, 2020 / 07:29

        Kan tänka mig det om man inte är van. I Sverige äter vi ju också blodpudding (det namnet är ju obehagligt bara det haha) men det är väl inte lika vanligt här? Eller finns det ens?

    Lämna ett svar

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


    Söker du efter något?