• Ge mig sovmorgnar och pojkvänskramar

    Nej men okej, vi ska väl inte ge upp NU? Vi har ju faktiskt klarat oss såhär långt. 27 november. Känner ni? Vi fixar det!

    Jag gick starkt och optimistiskt in i november och nu börjar det lite kännas som om jag har slut på den där positiva energin. Det finns liksom inget kvar. Det är finito. Så gud så skönt att vi strax går in i december. Vet faktiskt inte om det kommer bli lättare, men julmys är alltid julmys! Min brist på energi kan förstås korrelera med pms, men jaja. Har varit trött som en elefant och ganska osugen att vakna när klockan ringt. Eller att öht gå utanför dörren.

    Det kanske finaste som hänt den senaste tiden var i alla fall mitt första besök på Svenska Teatern. Och så tjusigt det var där!

    Jag och Catti gick och såg Vi som är hundra. Som ni ser fick man ta med drycken in, men bara i pappersmugg, inga glas. Det var tydligen inte pga risken att någon skulle kasta glas och flaskor på skådespelarna (det KAN hända att någon i vårt sällskap frågade just detta), utan snarare för att det var jobbigt att städa upp eventuella olyckor. Nu vet ni också det.

    Föreställningen då, en timma och en kvart, spelad av tre personer, och väckte massor av känslor – och tankar som ännu snurrar i mitt huvud. De lekte liksom med ålder och minnen. Är det vi minns verkligen vad som hände? Och hur förändras vi i och med att vi blir äldre? Skulle även vilja varna känsliga tittare för starka bilder (och undrar varför jag inte fick den varningen).

    Det som så här i efterhand blev väldigt uppenbart och som jag tycker speglar mänskligheten, är det där starka behovet av att förändra/förbättra som finns hos ”ungdomen”. Göra revolt och övertygelsen om att vi KAN och MÅSTE göra något. Det är som att det dör ut när vi blir äldre. Som om vi hittar ett lugn, eller bara ger upp. Det är ingen idé.

    Jag tänker på det framför allt när det kommer till klimatet idag och hur de olika generationerna verkar ”deal with this”. Vilka är det som syns, hörs, engagerar och bryr sig? Hur tänker, känner och agerar våra föräldrar?

    Jag vet inte om vi kan skylla något på dem heller. Tänker att det kanske finns så djupt biologiskt i oss. Obs: tänker. Vet inte alls vad någon form av vetenskap faktiskt säger. Men visst låter det logiskt att det skulle vara så?

    Råkade hitta till den väldigt coola toalettavdelningen på teatern. Superlågt i tak och imponerande design. Så ja, missa inte om du är på besök här, hehe.


    Har också bestämt mig för att dessa bilder behöver ramar (som en del i att göra vårt sovrum mer ombonat som var ett mål för denna månad, trots att ingen av dessa kommer få hänga just där, men ändå, kategori: hem!) Hittade en fin i finskt trä på en julmarknad, en ram utan glas, och den andra ska få ett glas utan ram. Den första är hittad i farmors barndomshem och passade ju bra in hos oss. Den andra ett fynd från Uppsala och som jag älskar den! Mentaliteten där känns också ganska finsk.


    Det är ett shoppingcentrum där vi bor som expanderat (de har hållit på sen jag flyttade till Finland för 4 år sen). Och där har det öppnat en ganska nice food garden. Typ en ”food court”. Med olika restauranger. Så här åt vi kinesiskt en dag. Dumplings to die for och en vegetarisk wok på risnudlar som innehöll massor av god smak just så som kinesisk mat gör. Den asiatiska hemligheten är väl sockret, visst? Mmmmm.

    Idag var tanken att jag skulle åka till kontoret och jobba därifrån. Men ute var det tunga moln och inne var det skönt. Så här hamnade jag med mina ljus och nya kvistar. Och citat jag inte behöver just nu. Kanske behöver du det bättre? Varsågod i så fall.

    Som ni ser på bilden ovan lyckades jag också köpa blommor i alla fall två gånger denna månad. Det här var andra gången. Dessa eucalyptus luktar väldigt starkt. Men tror det är ganska trevligt. De ska i alla fall få förhöja dessa sista dagar av denna månad. Jag ska överleva årets sista finskalektion! Och julpynta!

    Och åtminstone till helgen få sovmorgnar och extra många pojkvänskramar.

    Följ:
    Jennifer Sandström
    Jennifer Sandström

    En personlig blogg om resor, företagande, marknadsföring, skrivande, böcker, foto och annat som rör vardagen i Helsingfors (ibland i Gällivare och Göteborg) och på resande fot.

    Dela

    6 Kommentarer

    1. 28 november, 2019 / 17:35

      Svenska Teatern är såååå fin <3

      • Jennifer Sandström
        Författare
        30 november, 2019 / 17:39

        Ja, var mycket imponerad! ☺️

    2. 28 november, 2019 / 23:09

      Heja, heja. SNART är det december!

      • Jennifer Sandström
        Författare
        30 november, 2019 / 17:39

        I morgon 😍👏

    3. 8 december, 2019 / 13:50

      Jag fnissade lite åt citatet, har stött på det förr och kände mig minst lika träffad av det som av det där med att vi tappar sugen att förändra världen lika passionerat som när vi var yngre… kanske blir man lite cynisk med åren tyvärr. Lite så där att jaha been there, done that. Och så hör jag till skamvägrarna bara för att jag inte tycker om moraliska pekpinnar. Eller kanske för att jag alltid tycker att helheten är så mycket mer än fokus på vissa detaljer.
      Men när jag börjar tänka på andra i min generation 50+ så är det ändå väldigt många som jobbar för allt från klimatfrågor till internationella organisationer och flyktingarbete.

      Så det finns hopp 😊

      • Jennifer Sandström
        Författare
        12 december, 2019 / 10:12

        Jaa, det är nog inte uteslutande så, förstås. Det där cyniska mår man nog bra av att hålla borta så länge som möjligt :)

    Lämna ett svar

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


    Söker du efter något?