Det känns dystert

Förut grät jag ofta. Jag vet inte varför. Kanske fanns det orsaker. Kanske var det bara ett sätt att få utlopp för känslor. Nu gråter jag mer sällan. Nästan uteslutande pga pms. Kanske har jag inte anledning att vara ledsen längre? Är inte ensam. Inte heartbroken. Kanske försvinner sånt när man blir, vuxen?

Men just nu känns allting lite dystert. Och det måste ju vara hösten. Det kan upplevas som mysigt, ja visst absolut. Men vemodet finns liksom ändå där. Kanske måste det bara få vara så. Löv som dör, faller ner, flyger om kring, förmultnar, förvandlas till något nytt. Samma process sker kanske inombords.

Kroppen blir liksom tröttare. Redo att släppa taget, falla ner i en mjuk säng. En hel vinter. Uppstå på nytt i början på februari.

Så vi åker ut på landet, till Ts föräldrar, ända till måndagen och låtsas att det är söndag istället. Han lagar mat, jag bakar äppelpajkladdkaka. Jag pluggar finska, skriver dikter till min skrivkurs och jobbar lite. Tar bilen till en skog där det finns ett torn och där klättrar vi upp och ser hela vägen till Åbo.

Vi bastar och kollar på friidrott som om det inte fanns något annat att bekymra sig om alls.

Sen drömmer jag om vargar som biter i mina fötter (det brukar oftast vara katter), hostel i Indien, en helt vanlig middag med vänner och om en tröja som ska lämnas tillbaka pga klimatångest. Just då ringer klockan. Mitt i klimatångesten.

Det dystra går förstås också att överleva med hjälp av skratt, pojkvänner (eller alltså en pojkvän), vänner, choklad(!) och att fokusera allt man kan på de två kommande resorna till Sverige. Tänker att både Uppsala och Göteborg kommer innehålla höstens skönhet och bra häng.

Dessutom ska jag 1. köra en 30-dagars utmaning med planka OCH armhävningar varje dag i oktober (fixar just nu 21 armhävningar i rad, på tårna, och 1.40 min i planka – spännande att se vad en månad kan ge!). Tack för den peppen Kugge!

Och så ska jag 2. köpa en wake-up light. Man ångrar sig varje år man inte äger en sån, nu är det dags.

12 Kommentarer

  1. 1 oktober, 2019 / 14:11

    Ok, let me just say: I’ve got a feeling that you have some unresolved karma with cats going on! We need to heal that :D

    • Jennifer Sandström
      Författare
      1 oktober, 2019 / 15:34

      Det kommer krävas många healing-sessioner 🙈

  2. 1 oktober, 2019 / 15:33

    Usch ja, också haft värsta deppen idag. Botade snabbt genom att bestämma ännu en resa söderut mot Blekinge om några veckor… vemodet ska inte få vinna!

    • Jennifer Sandström
      Författare
      1 oktober, 2019 / 15:36

      Åh! Efter din helg kan jag förstå det också. Låter helt rätt att spendera mer tid där i höst!

  3. 2 oktober, 2019 / 07:23

    Nu älskar ju jag hösten, men har länge funderat på köpa en wake-up light! Vore kul med en recension om den, om det är så att du köper den :)

    • Jennifer Sandström
      Författare
      2 oktober, 2019 / 15:56

      Har spanat runt på några olika, men det verkar som om Philips har de bästa modellerna… Återkommer med vilken den blir! :)

  4. 2 oktober, 2019 / 08:58

    Haha åh, skrattade högt åt förtydligen ”alltså, en pojkvän” underbara du! Håller med om vemodet, men kan ändå tycka att det känns lite skönt. Låter iallfall som att ni hade en fantastisk helg 😘

    • Jennifer Sandström
      Författare
      2 oktober, 2019 / 16:00

      Haha <3 Ja, och det är ju skönt att bara få mysa ner sig?! Nog dags att aktivera en Netflix-prenumeration igen... ;)

  5. Johanna
    2 oktober, 2019 / 11:31

    ”Kanske försvinner sånt när man blir vuxen”… tänk, det trodde jag med. För allt blir ju alltid bara bättre. Man kan bara gå framåt i livet.

    Trodde jag.

    Så helvetes tufft år och just när jag pustar ut att allt blir bättre och snällare… så stormar det igen. Jag vet ju att en viss aspekt i mitt liv aldrig kommer kännas 100% trygg eller bra vad jag än gör (eftersom det handlar om en nära anhörig), men ja… jag ville väl mest… uh vad negativ, men typ. Allt blir inte alltid bättre. Och nu svamlar jag, men jag blev bara så ledsen för att det inte får vara så för mig, att allt bara blir tryggare när man är vuxen.

    Men åh, låter som en ljuvlig helg!

    • Jennifer Sandström
      Författare
      2 oktober, 2019 / 16:03

      Men, du är kanske inte helt vuxen än!! Eller när blir man det? Nej men jag förstår vad du menar, och så är nog livet också. Vissa saker blir aldrig 100% bra. Man lär sig kanske leva med dem?

      Verkligen trist att höra att det varit så tufft.

      Kram <3

  6. 3 oktober, 2019 / 15:00

    Åh mysen. Blir ledsen i hjärtat att det känns dystert. Hoppas resorna och skratten får dig att känna att allt är lite lättare! <3 Häftigt också med träningsmålen! Ser fram emot att höra hur de går :)

    • Jennifer Sandström
      Författare
      7 oktober, 2019 / 12:25

      ❤️ Är nu inne på dag 7 och idag gäller 21 armhävningar och 45 sek planka. Det börjar bli svårt att göra armhävningarna på raken nu 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?