Det är enklare att beundra någon vars skavanker man aldrig tvingas möta

Livet, så fullt av tillfälligheter, sammanträffande. Möten som kanske aldrig skulle ha skett. Människor vi bara råkar träffa. Springer på någonstans. Sedan långt senare, i en annan del av världen. År som går, evigheter som passerar. Och så träffas vi igen.

Vi lämnar ett hej jag har vägarna förbi. Någon bjuder in oss på middag. Tillsammans delar vi en kväll. Bygger ett minne. Skapar något som kanske inte är mer än så men allt annat än betydelselöst.

Själsfränder, eller bara källor till inspiration. De tar sig uttryck i den märkligaste av former. Har sällan någon viss ålder. Är både män och kvinnor. Att få nästan lära känna någon, liksom bara skrapa på ytan, utan att komma under skinnet på varandra. Det lämnar mycket att undra över, bygger upp en mystik som djupa relationer tar död på. För de mest spännande vi möter längs vägen är de vi bara som hastigast byter en blick med. Kanske ett leende, ett ord, ett par meningar.

Det är enklare att beundra någon vars skavanker man aldrig tvingas möta. Någon att se upp till. På avstånd men ändå tätt sammankopplad med.

Det är först när vi får veta allt som vi inser att du är precis som jag. Lika mänsklig, liksom förutsägbar, och inte mer spännande än så.

Dela

4 Kommentarer

    • Jennifer Sandström
      Författare
      6 augusti, 2019 / 19:44

      Ja, kanske?

    • Jennifer Sandström
      Författare
      18 augusti, 2019 / 14:14

      Åh men tack Louise – vad fint av dig att lämna en kommentar!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?