Småstadsskvaller

Vi tar den vanliga promenaden. Det där stråket pappa skulle kunna gå i sömnen. Samma väg som jag själv alltid valde. Längs älven. Sen svänger vi av och går en annan väg jag inte gått på många år.

Alltid promenader längs med Vassaraälven, sommar som vinter.

Överallt finns en berättelse, som pappa berättar. Om husen som säljs, köps, rivs och byggs. Och om människorna som säljer, köper, river och bygger. En stad som förfaller, förflyttas och förnyas.

Och jag slukas upp av allt. För när man lever i en storstad i ett land som inte är ens hemland känns detta plötsligt så främmande. Det är en stad jag känner nästan utan och innan om man nu kan göra det med städer man vuxit upp i men inte bott i på 9 år. Världen här, den som är bekant men ändå så annorlunda.

Vi går förbi ett hus. Träffar senare han som just köpt tomten. Får veta vad han planerar att göra. Frågar någon annan varför en annan sålt och varför en tredje köpt. Och denna någon berättar om varför den andre antagligen sålt och så sprids skvallret.

Det finns alltid ett par, ofta ännu fler, diskussioner som cirkulerar på allas läppar. Och så finns det två läger. Någon älskar, en annan avskyr. Få går oengagerade.

Småstadsskvallret. Den oskyldiga sorten som jag kan tycka är ganska mysig. Det är sådant jag skulle tröttna på om jag tvingades bo här, men älskar att få svepas med i ett par gånger per år.

Gällivare centrum. En ganska trist historia just nu, kanske något tjusigare när alla byggen är klara? Även om Norrskensgallerian är Sveriges kanske gräsligaste galleria.

Kom hit till Gällivare med bil i veckan och snart går bilen hemåt igen.

Dela

4 Kommentarer

  1. 4 augusti, 2019 / 16:01

    Så fint beskrivet!
    Precis det där som kan kännas så charmigt och mysigt när man kommer tillbaka till det. Den där känslan av att alla ”känner” alla och alla har en åsikt. Jag kan sakna det och längta efter det.
    Och samtidigt var det ju det jag tröttnade så ofantligt mycket på och ville bort ifrån.
    Nu bor jag återigen i en by eller ett litet samhälle kanske det är. Förstår ju att det pågår även här, men som inflyttad blir det aldrig riktigt samma som där man växer upp….eller så tar det bara väldigt lång tid innan man blir en självklar del i det.
    PS, Så lik du är din pappa! :)

    • Jennifer Sandström
      Författare
      4 augusti, 2019 / 16:59

      Ja, det är lätt att romantisera allt – tills det blir ens vardag ;)

      Tror nog man som nyinflyttad kan komma lite in i det efter ett tag, kanske mer ju mindre byn är. Men samtidigt sådant som går way back, saker som hänt, människor alla vet vilka de är från längre tillbaka osv., sånt är väl svårt att snappa upp på samma sätt. Men då byggs det nya stories man är en del av om många år istället… :)

      Gillar i alla fall det där med att man hälsar på grannar och i byar är det säkert enklare (eller åtminstone i vissa?) att börja prata med folk än i storstäder.

      • 5 augusti, 2019 / 21:08

        Ja så är det ju. Sakta men säkert blir man en del av skvallret ;). På gott och på ont.
        Jag gillar också att alla hälsar och att barnen får växa upp i ett samhälle där de flesta vuxna vet vilka de är och vice versa. Känns tryggt på något sätt.

        • Jennifer Sandström
          Författare
          6 augusti, 2019 / 19:45

          Inte tänkt på det, men kan förstå det! :)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?