Vad en 67-åring kan lära oss om storytelling

Att berätta sin story, att överhuvudtaget ha en story. Vara konsekvent. Att veta vem man är, vad man ska säga. Storytelling. För att andra ska kunna uppfatta en, följa en, gilla en.

Storytelling må vara ett modernt begrepp (inom marknadsföring), men att berätta en berättelse är uråldrigt. Och när Maaret Koskinen som är svensk professor i filmvetenskap (och “Bergmanprofessor”) sätter ord på detta blir allting plötsligt tydligt.

Berättelser kommer egentligen från det fiktiva. Om vi tänker på berättelsen och hur den innehåller en dramaturgi (för att vara bra). Även om det bygger på sanning så har vi gjort ett urval, plockat russinen ur kakan, och vi väljer vad vi vill berätta. Få självbiografier och dokumentärer hade varit bra om allt berättades. Vi plockar bitarna som gör det spännande och berörande.

Idag ska alla bygga sitt egna varumärke, berätta sin berättelse. Du ska vara konsekvent, din LinkedIn-profil ska vara tydlig, enhetlig. Det ska finnas en röd tråd och det finns inte utrymme att vara spretig. Vem är du? Varför ska vi jobba med dig? Eller följa dig? Nisch. Klart. Tydligt. Allt som krävs.

Men vad händer när ett varumärke inte längre är fristående, inte bara tillhör till exempel ett företag, utan sitter ihop med en verklig och levande människa?

Problemet är nämligen att människan sällan är enhetlig, snarare mångfacetterad. Men från våra liv plockar vi bitarna som är spännande, som berör andra.

Frågan är vad som händer med oss och vår självbild när vi hela tiden är koncentrerade på att bygga och jobba på vårt brand? När allting kretsar runt att vara spännande, intressanta och ständigt leverera uppslag som helst ska gå i linje med en beroendeframkallande tv-serie?

Jag tänker förstås på influencers. Vi är vårt brand. Och vi måste lära oss att det inte är allt vi är. Vi är mer än så. Vi är människor, som växer, förändras och ångrar oss.

Maaret Koskinen pratade idag på ett event under Svenska Dagen på Hanaholmen här i Helsingfors. Jag älskade allt kvinnan sa, hennes självdistans och humor. En klok dam som jag gärna skulle sitta ner en hel kväll tillsammans med. Och hon väckte mitt intresse för Ingmar Bergman, dags att se åtminstone en av hans filmer.

2 Kommentarer

  1. 7 november, 2018 / 07:44

    Intressant och då också ur en bloggares synvinkel. Jag tänker på meningen “Det ska finnas en röd tråd och det finns inte utrymme att vara spretig”. Jag upplever att min blogg inte har en röd tråd utan jag skriver vad som faller mig in och det kan vara de mest vitt skilda saker. Så gillar jag att skriva blogg men det kan samtidigt innebära att jag inte får de stora skaror följare som en specialiserad blogg har, t.ex. en klar och tydlig reseblogg. Eller en blogg om trädgårdstomtar, hi hi

    Samtidigt vet jag att det finns läsare som gillar min typ av blogg; problemet är att nå ut till alla de som vill läsa vardagsblogg blandat med lite allt möjligt. Troligen borde det finnas minst en aha-upplevelse eller rolig poäng per inlägg som gör att läsare återvänder.

    • Jennifer Sandström
      Författare
      7 november, 2018 / 08:17

      Tack för dina tankar! :) Jag tror också att om man skriver om flera ämnen så kan man fånga upp människor som är intresserad av olika saker, men att inte alla inlägg tilltalar alla. Så då kan man alltid tänka på att åtminstone försöka ha en kontinuitet inom de olika områdena ;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?