När jag pluggade i Kanada

Saker som hände för över sex år sedan, är de preskriberade nu?

Jag gillar att se tillbaka på mina olika utlandsvistelser, ingen av dem har varit en mardröm, långt ifrån. Kanske till och med tvärtom. Men de har kanske inte heller bara varit rosaskimrande och magiska. Den där terminen i Kanada till exempel, jag var 19 fyllde 20, och jobbiga saker hände. Samtidigt var livet så himla spännande. Jag var så fantastiskt ung och osäker. Blev orimligt nervös när jag behövde prata engelska med någon som var native. Vi åkte på äventyr till Seattle och Vancouver, och Kuba. Hade slutit ett gemensamt nyårslöfte med min vän Freddie om att vi skulle testa så många nya cocktails vi bara kunde. Utekvällar inne i Victoria. En resa till Tofino ute på Vancouver Island. Jag önskade mig en enda sak innan jag fyllde 20 och det har jag aldrig testat igen. En morgon vaknade jag till nyheten om att de som älskar mig högst på denna jord inte längre skulle leva tillsammans och vad gör man ens med sån information? Jag minns att jag satt på en trappa med min bror i telefonen och grät. Sen minns jag inte så mycket kring vad jag kände eller tänkte om det här. Det är ju trots allt livet. Sådant som stärker oss. Och sånt vi förtränger. Och allting blir bra tillslut.

Ingenting har någonsin gjort såhär ont.

Så skrev jag i anteckningarna på telefonen. Och jag undrade, hur kommer framtiden att se ut? Löser sig verkligen allting? Och ja, det gör ju det. Framtiden blev bra.

Vi pluggade mycket. Tränade mycket. Kollade på kanadensiska studenter som spelade quidditch. Såg mycket på film. Hängde inte så mycket med de andra utbytesstudenterna. Åt frukost och middag på samma ställe. Jag promenerade bland stora villor och drömde mig bort till en framtid i ett sånt hus. Såg en späckhuggare en kväll när jag alldeles ensam gick ned för den långa backen till havet.

Okej.

Jag har en crush på någon. For real alltså. Någon som får det att pirra till lite när smssignalen vibbar. Någon som så enkelt framkallar ett leende på mina läppar när jag läser hans sms.

20 år och fem månader i ett annat land.

Skulle göra om det tusen gånger om.

4 Kommentarer

  1. Lennart Johansson
    21 september, 2018 / 14:16

    Hej!
    Intressant läsning🌟

    Hälsn. Lelle

    • Jennifer Sandström
      Författare
      25 september, 2018 / 05:22

      Tack! ☺️

  2. 22 september, 2018 / 18:36

    Hög igenkänningsfaktor, hehe. Jag var förvisso 24 år när jag flyttade utomlands första gången, men det var ungefär så för mig med. Och jisses vad ung jag var, trots att jag kände mig så vuxen och “visste allt”. Brukar fnissa inombords åt hur tjejer i den åldern tycker sig ha full koll på läget och tänka “om några år kommer du inse att du trots allt INTE hade full koll på läget när du var 22-24 år” ;)

    • Jennifer Sandström
      Författare
      25 september, 2018 / 05:23

      Haha kanske kommer man alltid att känna så om när man var yngre??

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?