När två världar krockar

Under den senaste tiden har jag kommit fram till att det är ganska fint att bo på en och samma plats. Att låta Helsingfors bli lite mer hemma. Det finns nämligen något sorgligt och tomt över att ständigt flytta från plats till plats, som jag gjorde mellan 2012-2015. Man har liksom inget sammanhang som är på riktigt – särskilt inte när alla man möter också är halvt på resande fot, eller bara kommer bli någon man hängde med men aldrig riktigt lärde känna. I början är det mest kul, man träffar nytt folk, nya vänner, allting är ett äventyr. Men i längden är det tröttsamt.

Det var när jag kom till Finland som jag upptäckte att det måste få ta tid att komma in i en plats. Att det är nästan omöjligt att känna sig hemma efter ett halvår. För mig krävdes två år för att gå över den första tröskeln – efter två år kunde jag börja andas ut. Jag antar att det kommer kännas ännu bättre om ett par år till. Som jag nämnde i det här inlägget om våra framtidsplaner känns det också bra att få bo ännu ett tag i Finland. Det skulle vara så enormt häftigt om jag dessutom lyckades lära mig mer finska – mormor (som är född i Finland) är i alla fall redan världens stoltaste mormor.

Att bygga ett liv på en annan plats, än den där man är uppvuxen, innebär dock också att när man väl återvänder till det som var ens hem och allt man visste under arton års tid, så kan det kännas lite märkligt. När dessa två världar krockar. Jag går på välbekanta gator, möter upp barndomsvänner och plötsligt får jag ett sms av en kär vän hemma i Finland. Då blir allt så tydligt, hur olika dessa världar är. Det är ingen här som vet hur jag bor, som vet hur Finland är. De här två världarna känner inte varandra och jag är kanske inte ens samma person där och här – eller är jag det? Förmodligen är man mycket av sig själv var man än befinner sig, men ändå. Och ibland känner jag mig väldigt mycket som en kameleont, jag inte bara anpassar min dialekt efter sällskapet utan också frågorna jag ställer eller sakerna jag berättar.

Nästa vecka när jag kommer hem till Helsingfors igen, så kommer det kännas hemma. Kanske är det det som är märkligast, hur två platser kan kännas så himla mycket som hemma, fast på totalt olika sätt.

Månen lyste över Tjautjasvägen och jag gick ut framför bilen för att fånga den. Använde vägen som stativ och tackade den lätta sluttningen. Kanske skulle dock ett annorlunda objektiv vara behövligt för att få bättre nattfoton.

Har du flera platser som är hemma – och hur känns det? Eller har du alltid bott i en och samma stad?



En blogg om resor, att bo utomlands, företagande, bloggande och vardagen - alltid ärligt, med glimten i ögat. Svensk som pga. kärleken idag bor i Helsingfors.


2 kommentarer
  1. Jag har precis på riktigt flyttat tillbaka till Uppsala efter nästan 7 år på vift. Till största delen i Sverige (Bollnäs och Örebro) men ett halvår i Brasilien hann jag med också. Just nu känns det så himla skönt att ha hela mitt liv samlat i en stad igen. Det är väl möjligtvis mer tid i Brasilien som skulle locka men annars är jag väldigt nöjd över att ha kommit hem till Uppsala igen. :) Men jag kan verkligen relatera till hur flera ställen kan kännas som hemma samtidigt. Märklig känsla!

    1. Vad spännande! Och det låter som en härlig känsla att det känns så att ha kommit hem igen också. Hur tänkte du tidigare, var du inställd på att flytta tillbaka hem igen eller har det bara blivit så? :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.