Irriterad på alla

Idag har jag känt mig sådär orimligt irriterad på mänskligheten. Så som man är ibland. Egentligen ska man inte skicka mejl sånna dagar, eller överhuvudtaget umgås med andra. Borde bara krypa ner under täcket igen. Om inte det finns andra som kan få en att skratta, då tror jag att de gör gott. Jag jobbade i alla fall en och en halvtimma i morse innan frukost och gjorde bland annat lite fakturor och bokföring. Det märktes att resten av världen vaknat till liv efter påsken också. Sen hoppade jag i bilen och körde ensam ut till Tjautjas. Att köra bil ensam när man är irriterad är kanske den bästa medicinen. Att dessutom få köra längs den mysiga Tjautjas-vägen i vinterlandskap, det kändes enormt lyxigt.

Hemma hos mormor höll jag henne sällskap och sen la jag mig i en solstol.

Pluggade i Emil Jensens vinterprat i öronen och stängde ute omvärlden för en stund. Det finns vissa personer där man vill sluka liksom allting de gör, Emil Jensen är en sådan person för mig. Älskar hans musik och när han pratar poetiskt och rimmande. Finner också någon sorts trygghet i allt det han pratar om. Även om det här vinterpratet får in en på existentiella tankar så gillar jag det.

Att ligga i en solstol vintertid på ett renskinn med den här utsikten är förvisso skönt, men idag var det inte skönt längre än en halvtimma. Det var nordanvind här idag och den är riktigt isande. Så tillslut gick jag in till mormor igen och vi drack kaffe och pratade om hennes liv och samhällsomvandlingen i Gällivare.

Efter en stund kom min moster med familj och ett gäng kusiner in från en skotertur och mormor bjöd på världens-godaste-palt. Och hemmagjord hjortronglass. Får så enormt mycket lyxig mat här. Renkött, älgkött, lammkött, rökt lax, gravad lax, torkat kött, tunga, palt och så vidare. Norrländsk mat är inte särskilt vegetarisk, som ni hör. Ett april-skämt som den här köttfrossar-matkassen hade liksom aldrig fungerat här uppe. Tur att jag har en kock som väntar hemma på mig och lagar 80% vegetariskt.

Sen gick solen ner och jag drog ut min moster på en promenad på isen.

Man vill bara skrika över hur vackert det är och pausa alltihop. Vi spelade in en slowmotion-film här på isen som finns på min insta-story.

Moster Helena ♥

Älskar promenaderna här uppe. Igår gick jag och pappa upp på Dundret, cirka 6 kilometer uppförsbacke och det känns i rumpan idag.

Körde sen hem igen, ensam i bilen. Lyssnade på pappas cd som är samma låtar som han alltid lyssnat på, Bob Dylan och company. Och beundrade den vackraste solnedgången någonsin. Lika vacker som den i Stora Sjöfallet i förra veckan.

Och efter en sån här dag är det ju faktiskt svårt att vara irriterad på alla.

4 Kommentarer

  1. 4 april, 2018 / 08:39

    Ja, länge kan man säkert inte vara arg eller sur i de där landskapen! <3

    • Jennifer Sandström
      Författare
      6 april, 2018 / 22:10

      Exakt! ;) <3

  2. 4 april, 2018 / 23:18

    Kan verkligen identifiera mig med att sätta mig ensam bakom ratten när irritationen är som värst.

    • Jennifer Sandström
      Författare
      6 april, 2018 / 22:12

      Det är himla skönt! Händer nästan aldrig hemma i Helsingfors dock pga där kan jag inte köra avslappnat och hittar typ ingenstans på bilvägarna, haha!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?