Things that make my heart stop

Förutom sånna här überfina instagraminlägg eller när man får en galet rolig inbjudan/eller besked på mejlen så finns det något annat som kan få mitt hjärta att liksom stanna upp en liten sekund. Det känns i alla fall så. Jag vet inte om det är fysiskt det som faktiskt händer? Men det spelar kanske mindre roll.

Till exempel när jag råkar gå in på ett gammalt blogginlägg från 2012, som det här. Det var bara en simpel uppdatering från Nya Zeeland, med bilder på studentrummet jag bodde i under min termin där. Men, de bilderna. Oh my. Plötsligt rusar de där månaderna och alla minnena genom mig. Jag minns tankarna, smakerna, dofterna – känslorna. Allt. Jag brukar tänka att det var en av mina drömmigaste tider, typ någonsin. Jag var ensam på äventyr för första gången, träffade underbara människor, festade jämt och dejtade spännande killar. Det var som en ganska typisk tonårsroman. Och jag var så ung, och careless.

Auckland. 20 år gammal. På äventyr långt långt hemifrån.

Min svenska Gaby, min partner in crime.

Här fyllde någon år. 

Och här skulle vi på rugby och se All Blacks.

Love is all you need. Och min elefantring som var väldigt symbolisk under den här tiden.

Min bästa utklädnad ever. Vi var en hel smurfarmé. Jag var en trädgårdsmurf(?)… Älskar den här bilden också, efter en lång kväll precis innan hemgång.

Wellington.

Det var såklart inte 100% drömmigt, såklart inte. Baksidan? Förutom ett hjärta som förmodligen gjorde ont till och från, och är sånt som hör livet till (särskilt när man är just fyllda tjugo), så hade jag extremt mycket kroppsångest. Studentlivet var ingen hälsosam livsstil och det hade sina konsekvenser – och det var jättejättejättejobbigt. Jag önskar bara att man inte skulle ha brytt sig så mycket.

Men det är väl det som är livet – aldrig riktigt svart eller vitt.



Svensk resebloggare, expert på att flytta och bo utomlands. Skriver även om egetföretagande och vardagen. Alltid ärligt, med glimten i ögat. Bloggen är mitt jobb och min passion.



8 kommentarer
  1. Vilken fin bild på dig med din blonda kompis! Du ser så glad och lycklig ut :)
    Det där är det bästa med att ha en blogg, eller att spara alla femtioelva bilder som tas. Att kunna gå tillbaka i arkivet och minnas gamla resor och händelser. Min gamla blogg går tillbaka till våren 2009, när jag först flyttade till Paris så den tiden var ju så minnesvärd. Och jisses vad jag var naiv och omogen, haha!

    1. Men tack – ja kanske lyste det igenom lite av all den där euforin ;) Åhh fint att du också har kvar både bilder och blogginlägg! Det där med naiv ja – gudja, haha!

  2. Oh my, vad jag känner igen mig. Min termin på universitetet i Málaga var prick sådär – otroligt rolig med fester och vänner från hela världen, stranden och staden, men också väldigt jobbig med tjugonåntingkänslor, vilsen i vuxenvärlden och de där kroppskomplexen.

    1. Älskar att du kan känna igen dig i så mycket – och visst är det skönt att man kanske blivit lite äldre och mer stabil <3

  3. Alltså, känner så igen mig. Har filat länge på ett utkast om alla mina flyttar – och de tillhörande känslorna på varje ställe. Varje geografisk plats har med sig så många minnen, som att jag rent fysiskt kan känna hur jag mådde på varje plats jag bodde.

    Kul med gamla bilder!

  4. Resminnen är dom bästa! Min första utlandsresa på egen hand gick till Irland där jag jobbade några månader – dom minnena kan ingen ta ifrån mig – och det var nog där jag upptäckte hur fantastiskt det är att vara på resande fot=)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *