I staden där tonårsminnena finns överallt

Tisdag. Tjugo minuter innan tåget ska gå, jag lägger ner det sista i väskan, tar på mig skorna och går runt ett varv i huset för ett sista hejdå. Ett sista för den här gången. Åker genom stan och ser de slitna fasaderna blandas med de nybyggda och väldigt enkla fasaderna. En stad som vill så mycket, men som inte riktigt lyckas. Det känns lite märkligt som det alltid gör. Hur en plats kan kännas så hemma och så självklar, så trygg men också klaustrofobisk (det var här jag inte kunde andas, det var härifrån jag alltid hade längtat bort, alltid). I vartenda hörn av den här staden gömmer sig minnen, mestadels från tonåren. En av de där sista nätterna när vi tog studenten och alla ramlade runt på en helikopterplatta i midnattssolen. När vi snurrade runt i en bil och åt chips den där kvällen som han skulle lämna staden för alltid och ta mitt hjärta med sig. Hur bra vänner vi var och nu när jag ser dig på ett café så hälsar vi knappt, vi säger knappt hej. Jag går snabbt genom mataffären och undviker att möta blickar som jag inte vet hur jag ska besvara.

En vy mot det där berget, Dundret, i Gällivare. En mobilbild som togs en sommar för några år sedan.

Istället låter jag naturen ta hand om mig. Vandrar genom skogar och upp på berg, åker ut med en skoter, gömmer mig bakom skidglasögonen och svischar ner för backarna. Backarna vars ekonomiska situation avslöjar att de kanske inte alltid kommer finnas kvar. Backar som ropar på hjälp till ett samhälle som lyssnar men inte kan agera. Medan minnena från en tid som nu är glömd passerar i någon sorts periferi. Jag älskar att tänka tillbaka på det, men jag saknar ingenting av det.

Och egentligen spelar ingenting någon roll. För det är inte jag som bor här, jag hälsar på och sen säger jag hejdå, igen och igen.

Ännu en mobilbild. Samma sommar. Från bergets topp, i den magiska midnattsolen. 



En blogg om resor, att bo utomlands, företagande, bloggande och vardagen - alltid ärligt, med glimten i ögat. Svensk som pga. kärleken idag bor i Helsingfors.


25 kommentarer
  1. Vad fint skrivet! Känns så annorlunda men spännande att komma från en småstad jämfört med som jag från Västerås och nu bo i Sthlm där de flesta från min uppväxt bor numera och helt seriöst dyker det upp ex. Västeråsare överallt. Senast för ett par dagar sedan uppenbarade det sig att en arbetskamrat ett år yngre än mig och jag känner samma Västeråsfolk och kommer från samma område.

    1. Tack Pernilla! Oj det är verkligen så att många flyttat till Stockholm? Kul! Eller är det kanske på gott och ont? ;)

  2. Åh! Har varit så fint att läsa om din hemvändarresa. Jag har förresten en fråga som nog kommer låta lite knäpp, men hur gör du för att INTE googla sönder ett resemål innan du ska dit?! För jag tycker att jag haft läst dig skriva flera gånger att du gillar att upptäcka själv och inte kolla upp för mycket på internet innan, medans jag är raka motsatsen! Ska dra ned till Nya Zeeland på ett Working holiday visum i september & även fast jag har förbjudit mig själv från att kolla upp ännu mer fakta, olika städer, aktiviteter, jämföra bussbolag, hostels osv (efter att redan ha gjort det i evigheter) så kommer jag ändå på mig med att göra just det!! Men ändå tycker ja det låter så fint med det där att upptäcka själv och försöka släppa lite på kontrollbehovet & så kanske ja är liite rädd att det ska kännas som att ja redan vart där när ja väl anländer genom att sett massa bilder o videos. Haha det jag undrar egentligen är om du inte blir nervös över att inte veta saker om platsen, eller rädd för att missa något jättehäftigt/vackert? Och hur är det när du väl är på plats, googlar du någonting då & bestämmer dagsaktivitet efter det? Haha längsta frågan men hoppas du förstår vart jag försöker komma! Kramkram

    1. Åh hej Ida, vilken himla fin fråga du ställer. Tack! Jag blev genast sugen på att skriva ett helt blogginlägg till svars på ämnet, kanske jag får göra det och återkomma med svaret då, låter det OK? ;)

      Och vad kul att du gillade att läsa om resan hem till Gällivare och upplevelserna där, tack!

      Kram!

      1. Haha du får du hemskt gärna göra – det var faktiskt det jag hoppades på hahah! ;) Såg nu att jag lyckats få till ett par härliga felstavningar och konstiga formuleringar haha, ja skyller på kombinationen trötthet + iver ;) Hoppas du får en fin helg, kram!

        1. Haha ingen fara, härlig energi i dina kommentarer i alla fall!! :) Vad go du är – ska försöka få ihop ett inlägg så småningom. Och alltså, research kan vara bra ibland – men ”the fear of missing out” är bara jobbig! Och när du åker till NZ så kommer du se vackra saker överallt, så du kommer liksom inte kunna ”miss out” för mycket ;) Jag tyckte dessutom tex Milford Sounds som sägs vara världens åttonde underverk var rätt lame. Kram!

  3. Kanner igen mig med att komma hem till barndomsstaden. Jag visste ocksa da jag lamnade att det var for en valdigt lang tid, om inte for alltid. Under manga ar var jag inte dit alls utan prioriterade att spendera mina pengar och ledighet pa att resa annanstans. Men sa fick vi barn och att resa ”hem” blev igen prioritet. Under alla dessa ar jag dock behallit vanskpen med mina vanner hemifran. Och i helgen traffas vi i Spanien for att fira att vi fyller jamt i ar :)

    1. Ja jag kan tänka mig, jag har inte prioriterat hemresor oftare än en gång per år, vi får väl se om det håller i sig eller hur det utvecklas… :) Men gud så fint att ni behållt kontakten och åker på resor ihop. Spanien för att fira låter grymt!

  4. Så himla fint och starkt skrivet, och även magiska bilder. Känner igen mig mycket i känslan över staden och folket som varit en del av ens ungdom – men för mig utspelar det sig Borås.

    1. Tack tack tack Rania <3 Jag kan tänka mig, du funderar inte på att återvända till Borås någon dag heller va...? ;)

  5. Ååå, jag känner så väl igen mig! Samma längtan, samma klaustrofobiska känsla, samma rädsla för att ”fastna”, bli kvar för alltid, bli en i mängden.
    Du satte verkligen ord på mina känslor. Jag hade inga berg att gå upp på, däremot havet, vildsint, kallt, skummande eller helt stilla.

    Men jag tror också att det är just den känslan som skiljer oss från andra. Självkärleken som viskar ”du kan mer”. Var stolt över dig själv, du gjorde det! Du fann den andra vägen!

    Hälsningar Maria

    1. Åh men tack Maria för dina fina ord. Trevligt när man lyckas formulera sina känslor och någon känner igen sig. Vilken är staden det handlar om för dig?
      Kram!

  6. Så bra och fint skrivet! Även jag som bor kvar här känner jag så igen mig! Jag längtade också härifrån så länge, ville bara bort, göra annat, resa iväg, inte bli en del av det jag tyckte så illa om. Men efter många resor och långa perioder borta bestämde jag mig för att försöka se vad folk gillade här. Och jag upptäckte naturen. Och blev kär. Både i min sambo och i platsen. Och så bestämde jag mig för att platsen och alla negativa känslor jag hade med mig härifrån inte skulle få bestämma vilken upplevelse jag skulle ha av den i framtiden. Att jag inte skulle låta alla förutfattade meningar om Gällivare, mina egna så väl som andras, få bestämma vilket liv jag kunde leva här. Nu när internet finns och världen är så tillgänglig är möjligheterna också oändliga och idag trivs jag! Visst längtar man bort ibland och jag kan tänka mig att flytta också, men jag trivs. Trots att det fortfarande finns mycket att önska. ;) :D

    1. Amanda, så fantastiskt beskrivet. Och jag beundrar dig för det! Du tar verkligen tillvara på livet där uppe och sprider energi runt dig – keep up the good work!
      Och tack för fin kommentar och snälla ord <3

  7. Fint skrivet, men om man kommer därifrån kanske det stinger lite att läsa om man bor kvar. det där med att folk som flyttar iväg lätt kan ses som lite märkvärdiga, om du förstår hur jag menar? :)

    1. Tack Johanna! Och jo, förvisso, jag har mött kritik tidigare när jag uttryckt känslor över Gällivare och att inte bo kvar. Men någonstans anser jag mig ha rätt till mina känslor liksom, och tycker ju inte människor är konstiga som väljer att ”bo kvar” :) Vi alla är ju olika – mitt liv i andra städer är absolut inte bättre än någon annans och det hoppas jag ingen tror. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.