Tre veckor utan pojkvän

Om nätterna drömmer jag massor och ibland lite konstiga saker. En natt var jag på en fest och tog emot en hink i rostfritt stål fylld med flytande kokain (vad är det ens?). Och var kommer allt ifrån? Och så längtar jag varje natt efter att krama någon. När man är van att sova bredvid någon annan, fastklamrande som en liten koalabjörn, så är tre veckor en himla lång tid. Tre veckor med sms, längtan, undran över hur hans Göteborgs-resa var, och viljan att få berätta allt om mina händelser i norr, samtidigt som vi planerat vår Milano-weekend. Det är alltid samma sak, jag vill boka boende så fort som möjligt, han gör det gärna i sista minuten efter att ha researchat allt som finns att researcha. Jag vill bo med Airbnb, han föredrar hotell. Dessa små skillnader som kräver kompromisser, kompromisser som är nödvändiga för ett förhållandes välmående och överlevnad. Är ni bra på att kompromissa och komma överens i ert förhållande?

Annars så är det fint att vara ifrån varandra. Fint att få sakna. Fint att få känna vad som verkligen betyder något. Och få ta tillvara lite på den där egentiden som annars faller i glömska bland Netflix-serier, caféhäng, cykelturer och middagar, tillsammans.

Igår kväll kom jag hem till Helsingfors, hem till honom, tacos och fredagsmys.

Han väljer en pizza från menyn, på uteservering i Kitzbühel där vi var i mars. 

Följ:
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

En personlig blogg om resor, företagande, marknadsföring, skrivande, böcker, foto och annat som rör vardagen i Helsingfors (ibland i Gällivare och Göteborg) och på resande fot.

Dela

12 Kommentarer

  1. 22 april, 2017 / 09:17

    Åh tre veckor är lång tid så jag förstår dig verkligen! Skönt att få vara tillsammans igen :)

    • jennifer
      Författare
      23 april, 2017 / 08:36

      Ja, man blir ju så bortskämd när man bor ihop… ;)

  2. Johanna
    22 april, 2017 / 19:30

    Så härligt att ses igen! Tre veckor är en lång tid, som en STS-resa typ ;)

    (Jag är bra på att argumentera, så jag är inte så van vid att kompromissa… inte i frågor som känns viktiga…)

    • jennifer
      Författare
      23 april, 2017 / 08:37

      Haha ja, exakt! Min resa var inte riktigt lika intensiv, men nästan ;)
      Oh – kan inte vara helt lätt att behöva vara den som diskuterar med dig, hehe.

  3. 23 april, 2017 / 08:52

    Även om tid isär är jobbigt med saknad så gör den iaf vårt förhållande starkare. Vi får tid att göra det som passar oss bäst på egen hand och sedan ses och dela de upplevelserna genom den andras ögon.

    Vi kompromissar massor för vi är väldigt olika. Grundvärderingarna har vi gemensamt och de skulle jag ha svårt att kompromissa med. Men annars är det kompromisser för det mesta. Vi är båda rätt bestämda men inom olika områden. Jag inom vad vi äter (ekologiskt!) och V med heminredning (han har renoverat hela hallen och trappan medan jag varit borta och låtsas att han kollat av allt med mig ????). Som två exempel.

    • jennifer
      Författare
      26 april, 2017 / 20:57

      Väldigt bra och fina poänger – värt att påminna sig själv om! Och bra att kunna dela upp områdena där man får styra och ställa ;)

  4. 23 april, 2017 / 19:06

    Jag tycker inte vårt förhållande har varit så här spännande på länge som det nu är då jag oftast är borta halva veckan på arbetsresa. Det gör tiden man är tillsammans så värdefull! <3 Ser på samma sätt på olikheterna – det gör allt intressant och spännande, så som man vill ha det. KRAM

    • jennifer
      Författare
      26 april, 2017 / 20:58

      Jaaa, så himla bra upplägg att bara vara borta några dagar – tillräckligt för att hinna börja sakna varandra! :)
      Kram <3

  5. 23 april, 2017 / 21:21

    Jag tror också att det är bra att få sakna varandra ibland. Då uppskattar man varandra så mycket mera när man väl träffas igen. <3

    • jennifer
      Författare
      26 april, 2017 / 20:58

      Jaa precis, och lär sig att inte ta allt för givet! Tack för din kommentar! <3

  6. 24 april, 2017 / 20:35

    Tre veckor är lång tid! Tur att det finns så många sätt att kommunicera på numera. Minns när jag pluggade i Brighton 3 månader -98 och det var svindyrt med sms, telefon och internet, som bara fanns på caféer. Jag och min pojkvän ringdes såklart, typ en gång i veckan, och så skrev vi brev. Riktiga brev alltså. Himla kul ändå att ha kvar :)
    Numera är jag ju singel, men jag gillar nog upplägget med särboskap och en hel del egentid. Trivs så bra med att få vara själv rätt mycket! Men det ställer krav på relationen såklart.

    När drar ni till Milano? Låter härligt, har aldrig varit där!

    • jennifer
      Författare
      25 april, 2017 / 05:35

      Wow, jag älskar att höra om tiden då man skickade brev. På min första resa ensam (språkresa USA, 17 år gammal 2009), hade jag liksom med mig en liten laptop och kopplade upp på campingarnas wifi och Skypade med familjen… Det verkar så mysigt och speciellt att inte kunna prata med varandra jämt ju – och att sen ha kvar breven!
      Och jo, egentiden är viktig för mig också emellanåt :)
      Milano blir det om drygt två veckor, ska bli spännande att få bli introducerad till Italien :)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?