Jennifer sandström

Memory lane och bokdrömmar

Det finns de där låtarna som kastar tillbaka en direkt. Plötsligt känns hela kroppen precis som den gjorde då. Du minns det så jäkla tydligt. För mig finns det särskilt ett helt gäng låtar som alltid tar mig tillbaka till München. De där sex månaderna som innehöll så oerhört mycket kärlek, kärlek på alla sätt och vis. Det var brustna hjärtan, det var flirtiga män och det var något av en nyförälskelse som började som en sommarflirt men övergick i något betydligt mer än så. Mitt hjärta har aldrig pumpat så snabbt. Mina tårar har aldrig varit så många. Och mitt skratt, har nog aldrig varit mer äkta än det var då. Därför älskar jag München (och i mars ska jag för första gången åka tillbaka och hälsa på staden igen!). Kanske är låtarna jag minns extra tydliga för att musiken betydde så mycket under den här tiden. Varje dag jag gick till tunnelbanan pluggade jag i hörlurarna i mina öron och försvann in i min egna värld av förändring, spänning, ångest och tusentals känslor. Jag väntade alltid på ett sms, och skrev själv jättelånga sms. Jag gjorde saker jag ångrade och saker jag aldrig någonsin skulle ångra.

Minnen från München, 2014.

När livet känns lite allmänt dull och tvetydigt och grådassigt, som det kan göra några dagar i februari, då drömmer jag mig gärna tillbaka till alla gamla minnen. Det är lite därför jag vill skriva den där boken också (alltså en bok, vilken som helst), för att bland det bästa jag vet är att få drömma mig bort och jag tänker att det måste vara helt fantastiskt att få blanda verkligheten med påhittade historier, en blandning som verkligen skulle kunna få det att kännas. Den där boken som man vill läsa så snabbt för man vill veta vad som händer på nästa sida men som man samtidigt aldrig vill ska ta slut för det är så fint att vara mitt inne i den. Men att skriva en bok kräver så mycket mer än en världsbra idé och förmågan att formulera meningar och berätta en berättelse, det kräver ju framför allt att man skriver. Dag efter dag efter dag.

FÖLJ:

9 svar

  1. Men gud, är det så länge sen??? Det var ungefär då jag började följa dig på allvar och jag minns när man kunde börja läsa lite mellan raderna att det hänt nåt stort :)

    1. Nää är det sant Åsa? Så kul! Det är, ja, 3 år nu ;) Åh så kul att höra om hur det uppfattades mellan raderna, det är ju svårt att undanhålla sånt, haha!

  2. Jaaa jaaa jaaa skriv boken. Jag lovar testläsa! <3 Och visst är musik (och lukter) ett perfekt sätt att komma ihåg sånt som nästan redan försvunnit ur minnet. Kram på dig, så härligt inlägg!

    1. Men fina du, det hjälper att ha så inspirerande skrivar- och författarvänner ju ;) CAN’T WAIT tills jag får läsa DIN BOK! Kram!

  3. Skriv, skriv! Jag skrev en “bok” när vi var ute och reste och det var så himla skönt att få göra det. Men nu ligger den i datorn och känns för personlig, haha ;)

    1. Tack för peppen Helena! Men åh, bra jobbat – men det är väl lite så det ska vara, det är ju bara att säga att det är fiction så vet ingen ;) Du får skicka in den till ett förlag och se vad de säger! Fast ja, det kan nog kännas som att det bara skulle vara fint att få ner berättelsen även om det inte skulle bli en utgiven bok.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.