Stockholm över helgen & tankar på flygplatsen.

Jag älskar dessa stunder på flygplatsen när man har en dryg halvtimma eller så i väntan på flyget. Det är som en stund i vakuum. Man sätter sig på något halvbra café och äter något som alltid känns överprisat men ändå liksom är värt det eftersom det inte finns några alternativ annat än alternativet att gå hungrig (ett alternativ jag aldrig väljer). Samtidigt tjuvlyssnar jag på telefonsamtalet som affärsmannen bredvid mig tar emot där han sitter framför sin laptop och gör dagens jobb han inte hann med under dagen (tydligen 2 dagar kom det fram nu) med långa ”viktiga” möten. Något handlar om en konflikt med en kollega och sedan mynnar konversationen ut i något mer personligt. Han säger jag borde vara hemma mer och jag tänker vilken jäkla värld vi (de?) lever i. Jag tänker på hans småbarn där hemma som växer upp medan han är borta på affärsresor, en tid som försvinner och aldrig kommer åter. Men vem är jag att döma, egentligen? Businessvärlden gör mig bara så himla trött, ibland.


Jag skrollar också igenom min facebook-konversationer från senaste året och funderar på vem jag ska försöka luncha med i morgon – vilka av mina bekanta är det nu som bor i Stockholm? Råkar snubbla över konversationer från förr, sånna man egentligen inte borde läsa. Slungas tillbaka till ett så mycket yngre och så mycket naivare jag. Och här och nu, lite mer kött på benen, så himla skönt det känns.

Samtidigt hör jag svenskar överallt runt omkring mig. Påminns om att just det, Sverige, mitt hemland, där alla pratar svenska. Något som alltid träffar mig lika plötsligt och som jag aldrig riktigt vet hur jag ska reagera på. Fantastiskt? Tryggt? Otroligt boring och väldigt tröttsamt? Ungefär så.

Ser i alla fall extremt mycket fram emot en helg med fina vänner som jag inte sett på väldigt länge, stadsmys, tjejprat och många djupa samtal.



Svensk resebloggare, expert på att flytta och bo utomlands. Skriver även om egetföretagande och vardagen. Alltid ärligt, med glimten i ögat. Bloggen är mitt jobb och min passion.



14 kommentarer
  1. Jag vet precis vad du menar. Älskar flygplatser överhuvudtaget. Min pappa reste för övrigt mycket när jag var liten. Ibland var han borta i flera veckor (stackars mamma!) när han åkte till Afrika, USA eller Sydamerika och på den tiden fanns ju inte skype, Facebook, whatsapp eller facetime. Jag minns när han ringde hem och vi syskon stod och skrek i bakgrunden ”nu är det miiin tur att prata med pappa”, haha. Sen flög vi ut så fort taxin rullade fram utanför huset och frågade vad han hade köpt med för presenter ;) Jag tror att någon resa då och då är okej, men jag kan inte förstå hur en person med över 100 resdagar per år får det att gå ihop där hemma…

    Sorry, lång kommentar! :-P

    Ha en fin helg i Stockholm!

    1. Jag har exakt samma minnen från uppväxten! Och när pappa kom hem, resväskans innehåll var så galet spännande. Mamma’s kommentar ”vi måste vara hemma vid XX för då ska pappa ringa”.

      Hade velat luncha med dig Jenn, hade varit jättekul att träffa folk utanför bloggen!

    2. Oj, jaa. Vilka resor! Har han någon sagt att han skulle ångra det eller så? Jag vet att även om min pappa inte reste så var det mycket övertid – jag skrev bl.a. i en skolbok där vi skulle beskriva vår familj att ”pappa är inte hemma så ofta”. Man får ta igen det idag med kvalitetstid ;)
      Och tack! Långa kommentarer är alltid trevligt <3

      1. Nej det tror jag inte, men min pappa har iofs aldrig varit den där gulligull-föräldern heller. Sedan jobbade inte mamma större delen av min uppväxt så det var ju pappa som drog in familjekassan. Jag tror att det såg annorlunda ut i samhället då. Nu är det mer jämlikt i förhållanden och föräldrar får dåligt samvete om de är bort för mycket från sina barn. Sedan kan det ju diskuteras om allt det här med mobiler, datorer och sociala medier. Många föräldrar är inte närvarande när de är med sina barn medan min pappa var där när han väl var hemma.

  2. Min far reste också mycket när jag var liten (och gör fortfarande). Japanska grejerna han kom hem med ibland, fint. :)

    Däremot har jag svårt för svenska inrikesterminaler, där det på något sätt känns som att ”världens viktigaste människor” har tagit sin plats och pratar om sina förbannade styrelsemöten och ”viktiga blaha-blaha”-grejer hela vägen in på planet. Alltså. Orka.

  3. Min ex-man hade ca 300 resdagar per år. Det blir ju inget Svensson-liv varken för fru eller barn men det går ändå. Ofta kunde jag följa med men det beror ju sp klart på jobbet. Med hans jobb behövde jag inte jobba utan frilansade med lite allt möjligt.

    Varje gång jag landar på Arlanda är jag helt förvirrad över sorlet och förstår inget innan hjärnan ställt in sig på svenska.

      1. Ja men det var inte vad som fick oss att gå isär.
        På något sätt såg vi det som en ynnest att få besöka en ny plats varje vecka och tänkte oss att det inte är för alltid. Men det var sjukt att bo i en resväska och vakna upp på ett nytt hotell på en ny plats varje måndag.

  4. Förstår precis vad du menar, älskar atmosfären på flygplatser! Alla dessa människor från över hela världen på väg till nya ställen :) Sen rycker man ju till varje gång man hör någon prata svenska, särskilt när man varit utomlands ett tag haha, men det är nog lite mindre kul när alla runt omkring en pratar svenska, jag tycker man känner sig mindre äventyrlig då för det är tråkigt på ett sätt.
    Ha en fin resa!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Namn *