Fantastiskt opepp trots ljuset i tunneln.

Goder afton. Då var vi tillbaka i vanlig ordning igen. Sitter på ett café för att plugga och känner ett plötsligt sug efter att skriva ett blogginlägg – det är nog mitt största problem med bloggandet, om jag känner för att skriva något vill jag skriva det nu nu nu och kan liksom inte vänta och “spara det till senare”. Det är väldigt få inlägg som påbörjas och sparas som utkast för att göras klart senare.

Har i alla fall slagit mig ner på Tiirikkala med en latte och gjort mig redo för första av de två sista uppgifterna. Har smuttat på halva latten i en timma nu. Gäller att ta det lugnt när man inte är sådär van vid koffeinet längre, haha…

IMG_2085.JPG

Annars då? Jo det ska jag berätta… Var lite tungt att vara tillbaka efter semestern. Samma lägenhet, samma få kvadratmetrar. Samma jobb hemifrån utan någon social kontakt med andra människovarelser. Samma plugg och det lika isolerat. Var så äckligt trött igår och hade knappt någon mat hemma. Tackolov vågar jag väl omnämna Mumin som världens bästa pojkvän. Kände mig dock fett opepp idag. På “det här livet”, på VINTERN, på att söka jobb – “hej tack för ditt intresse och din tid men du har inte gått vidare” och så vidare. Grejen är att om 1.5 vecka är mitt plugg över och jag kommer ta tag i det här med att söka jobb mer på riktigt – och kanske bosätta mig i Sverige under en liten tid i hopp om att hitta något där. Mitt vänskapshjärta slår volter av tanken på att bo ännu närmare mina älsklingar! Kärlekshjärtat däremot, det värker såklart lite av tanken. Det här livet hörni – inte alltid jätteskönt. Var ska man bo? Vad ska man jobba med? Vem ska man prioritera?

Jag skulle kunna tänka mig att bo i södra Tyskland/Schweiz/Österrike ett tag, fast lite mer permanent. Ha en schysst lägenhet, en schysst inkomst. Åka på roadtrips till Italien, Frankrike och Slovenien. Vandra och åka skidor i Alperna. *entering the land of dreams*

Äh hörni, jag ser nog trots allt det där ljuset i tunneln. Jag ska bita ihop. Så fort jag är frisk ska jag ta i allt vad jag kan på gymmet, springa allt vad benen bär, yoga tills jag kan gå ner i spagat, laga soppor och smoothies, och kramas med min pojkvän som jag aldrig kramats förut! Och nästa vecka ska jag på en resemässa i Helsingfors, ska försöka boka in lite dejter med de vänner jag har där! Ska sluta dra på mig offerkoftan och sluta tycka så synd om mig själv… :-)

Hur mår ni? Vad händer i era liv just nu?

21 Kommentarer

  1. 8 januari, 2015 / 17:26

    Jag har någon snedvriden opepp, trots att Manchester väntar i helgen. Känner mig inte otaggad men generellt sett på ganska dåligt humör. Som vanligt vill jag hinna tusen saker innan jag drar. Varför merparten av dem inte lika gärna kan vänta vet jag inte men det är så varje gång jag ska ut. Och så blir jag opepp när jag inte hinner.

    Värdekasst.

    • jennifer
      Författare
      19 januari, 2015 / 08:37

      Nu kommer väldigt sena svar på kommentarer…. *skäms* HAR DET VÄNT? Såg ju dock inte ut som att Manchester gjorde dig mer pepp… Men snart, vår!

      • 19 januari, 2015 / 09:11

        Jaja, det har vänt. Det är ju måndag. ;)

  2. Johanna
    8 januari, 2015 / 17:39

    Det finns en tid när jag skulle avundats den friheten att kunna ta sig vart man vill, men just nu har jag en ganska stabil grund att stå på och det är skönt – däremot har jag märkt att självkänslan inte längre är på topp. Stressen har gjort att jag glömt bort mig själv.

    Jag har precis börjat mitt nya jobb. Det som jag pluggat till i nästan fem år. Roligt, men lite läskigt. I lärarlivet finns ju ingen klar mall att följa…

    Jobbar fulla dagar och utöver det pluggar jag. Dels engelska ord. man blir ju aldriiig klar!! Har gjort en jävla 1hp tenta tusen gånger. Pluggar så jävla mycket ord så hjärnan snurrar. Håll tummarna att jag klarar det på lördag!! Sedan opponering som väntar nästa vecka. Fy fan vad jag vill vara färdig med studierna. Älskar att plugga, men inte engelska ord som jag aldrig lär mig och den där känslan av att alltid kunna göra mer…

    Jag vet faktiskt inte vem jag är om jag inte definieras av mitt jobb eller mina studier längre. Jag är bara en trött, stressad och framförallt ledsen person. Gråter överallt, hela tiden. Vet inte hur jag ska ta mig ur det.

    Känner mig även som världens tråkigaste flickvän. Det är så orättvist när jag har världens bästa pojkvän… Han är iväg i helgen och känner hur osjälvständig jag blivit. Hur fan gick det till när jag tappade bort mig själv?

    • jennifer
      Författare
      19 januari, 2015 / 08:40

      Johanna, förlåt för mitt sena svar… <3
      Du alltså jobbar 100% och har kvar det sista på studierna - men de är du klara med snart? Och vad för typ av lärare? Jag tror att det är ett yrke jag hade gillat...

      Du påverkas säkert som alla oss andra av mörkret.... Och nu blir det ljusare! Men jag förstår om det känns tungt. Men jobbar man och pluggar så finns det inte mycket energi till att orka hitta på annat ju. Det där med att vara självständig, ja det är fan svårt när man vänjer sig vid att alltid ha någon där.

      Kram <333

  3. Emma
    8 januari, 2015 / 17:52

    Är ganska opepp på allt nu. Nyss hemkommen efter tre veckor med mina fina pojkvän som bor i USA, så bara det gör en ju deprimerad att det förmodligen dröjer ytterligare 5 månader innan vi kan träffas igen. Väntar på att se om jag kan få jobba fler timmar i vår (på ett jobb jag HATAR, men jag vill ju ha pengarna) får jag det hoppas jag av engelska kursen jag kommit in på (behöver den inte, mest något att göra) och bokar in ett lönemöte så jag kan öka min lön något då den är alldeles för låg. Längtar till sommaren och hösten.

    • jennifer
      Författare
      19 januari, 2015 / 08:41

      Alltså fuck distance… Vi kommer snart behöva ha distans under våren och jag är allt annat än pepp på det. Tidsskillnaden för er underlättar ju inte heller. När kommer ni få vara tillsammans igen på “heltid”??
      Och har du fått fler timmar/högre lön?

      KRAM!

      • Emma
        19 januari, 2015 / 10:50

        Som tur (?) är är han en nattuggla så ofta när jag vaknar på morgonen är han fortfarande uppe och vi kan skypa lite :) Han har två år kvar på sin utbildning sen måste han göra ett internship, så nästan 3 år innan iaf han kan flytta (och han vill helst flytta till europa), men vill man det tillräckligt får man väl det till att funka :) Ska ta min kurs ändå, och försöka jobba så mycket som möjligt, kan ta natt/helg pass (då jag sover där när jag jobbar kväll/natt, så kan jobba natt sen skola på dagen). Tyvärr gick VD’n för företaget bort förra veckan, så något lönemöte har inte blivit av, men det kommer väl snart :)

        • jennifer
          Författare
          19 januari, 2015 / 11:01

          Åh okej. Hur ofta skypar ni?? Smsar ni annars mycket under dagarna eller hur fungerar det? Och may I ask, hur träffades ni?

          Vad är det för kurs du ska läsa? Nu när jag pluggat engelska A så känner jag att en 100% kurs inte tar riktigt 100% tid, du kanske känner samma? :) Tråkigt med VDn, vad olägligt. Men hoppas du får jobba mycket i alla fall!

          • Emma
            19 januari, 2015 / 11:08

            Det brukar bli en två-tre gånger i veckan, och oftast nått litet på facebook varje dag. Jag behöver lite mer “kontakt” än honom, så försöker hitta en balans typ :) Först började vi prata på nätet faktiskt, efter ca 4 månader åkte jag till Holland där han var utbytesstudent förra året, nu är det snart 1,5 år sen, det tror jag ingen av oss tänkte när vi började prata, att det skulle bli så seriöst liksom :) Detta är också en engelska A, och jag tror inte det kommer ta upp så mycket tid, och inte för att skryta (hehe) men så är min engelska redan väldigt bra, gick IB på gymnasiet och har bott i USA, när jag pratade med hans föräldrar om att jag skulle ta en engelska kurs förstod de ingenting för de tyckte min engelska var så bra haha, men tror jag ska läsa ett kandidat program i english studies i malmö till hösten, så då tänkte jag att jag kan “förbereda” med detta :)

            • jennifer
              Författare
              19 januari, 2015 / 15:10

              Oj vad häftigt Emma! Guud kärleken, man vet aldrig var den kan dyka upp :)
              Haha men alltså samma här, “utan att skryta” ;-) då kommer du också ha lätt för engelskan, är du bra på grammatik? Det var vad jag tyckte var svårast. Spännade med studierna till hösten också!

  4. 8 januari, 2015 / 20:51

    E faktiskt ganska pepp *skäms* Tro mig, jag har haft min beskärda del av nedåt och äter fortfarande “happy pills” för att flyta, men just nu e jag pepp! Hoppas det vänder för er andra, det e jag helt säker på! *puff*

    • jennifer
      Författare
      19 januari, 2015 / 08:42

      Glad för din skull i alla fall. “Alla är värda allt” som Hannah och Amanda sa i fredagspodden ;)

  5. 8 januari, 2015 / 22:08

    Jag är SUPERPEPP pga jag o maken har bestämt att flytta hem i mars-apr 2016. Har redan börjat förbereda mitt jobb på att jag vill arbeta på Sverigekontoret, och ja.. efter 13 år utomlands känns det underbart. Tänker njuta av detta året i Dublin och bara ha noll ålderskris! Du det är alltid tungt när man inte riktigt vet hur framtiden ska bli, samtidigt som spännande men det tär också på psyket. Även om äventyr är underbara behöver man nån slags trygghet att “det kommer ordna sig”.

    • jennifer
      Författare
      19 januari, 2015 / 08:43

      Åhhh, vilken fin nyhet – så kul att det känns så bra! Är det samma jobb du kommer få fortsätta med i Sverige alltså?

      Kram!

  6. 8 januari, 2015 / 22:52

    Uush, om jag känner igen mig eller om jag känner igen mig. Denna press vi sätter på oss själva. Vi kan ju inte göra mer än vårt bästa, eller hur?

    • jennifer
      Författare
      19 januari, 2015 / 08:43

      Precis så… Var kommer den ifrån, den där jäkla pressen??

  7. 10 januari, 2015 / 01:35

    Fattar precis, är ute och reser och efter en månads semester är den nu dags att ta tag i jobbsökande och “verkligheten” igen. Konstigt. Måste nu fatta beslut och sånt, och jobbar varje dag med att njuta av allt som händer och inte händer istället för att försvinna ner i oro och ångest. Hittills går det ganska bra :) Ska göra som du och lägga bort offerkoftan ;)

    • jennifer
      Författare
      19 januari, 2015 / 08:47

      Var in på din blogg och läste att du förmodligen fått jobb? Se så bra det gick! :)

  8. 10 januari, 2015 / 22:22

    haha. Entertaining inlägg. Ja du. Du lär hitta något när du ser så där mycket möjligheter!

    • jennifer
      Författare
      19 januari, 2015 / 08:47

      Tack för uppmuntrande ord Katarina :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?