För rädd för att bli sårad för att våga älska.

Jag vet hur jag sårade honom och jag vill inte riskera att vara den som blir så sårad, jag orkar inte det.

Så sa en av mina närmsta väninnor i helgen och jag förstod precis vad hon menade. Den där rädslan som egentligen alltid finns under ytan hos oss alla, rädslan av att bli lämnade, svikna. Hjärtekrossade. Även om båda kanske vet att det inte kommer fungera, att det är menat att ta slut, så gör det alltid ont när någon bestämmer sig för att gå eller när man måste skiljas åt. Och är det inte ett någorlunda gemensamt beslut är det förstås tusen gånger värre.

Alla dom som vaknat upp en dag och känt något annorlunda. Alla dom som förälskat sig i nya ögon och leenden och låtit sig dras med i förälskelsens rus. Alla dom som tröttnat, tappat suget och bara gett upp. Som en dag säger, jag måste gå, hejdå, och så är det plötsligt över. Någon man delat så mycket med, känner utan och innan. Jag har varit olyckligt kär många gånger, som den tonåring man var och det typiska tonårshjärta man hade, men jag har aldrig blivit lämnad. Det var jag som gjorde slut med mitt ex och det är nog det värsta jag har gjort. Vill inte såra någon så igen, vill inte uppleva det själv.

Och visst överlever man, det gör man ju. Men den outhärdliga smärtan, där och då, den önskar man inte ens sin värsta fiende. Olycklig kärlek, brustna hjärtan, krossade hjärtan. Löften som bryts när lögnerna tar över. Jag vet att jag skulle klara mig och kanske är det just det man måste påminna sig själv om. Att man säger till sig själv jag har funnit någon att dela livet med här och nu, och kanske kommer det inte alltid kunna vara så men det är så nu och för vad det är värt vågar jag tömma ut mitt hjärta i någon annans händer, dränka denne i min kärlek och vågar älska.

kärlek

Bilderna.

Värre än alla förhållanden och äktenskap som tar slut, värre är all den otrohet som sker bakom ryggen på den man sagt sig älska. Det här är ett ämne som berör mig på så många plan och jag har skrivit om det förut: ett öppet brev till alla otrogna. Var ärliga mot dem ni älskar. ♥

6 Kommentarer

  1. 11 december, 2014 / 02:55

    Att försöka överleva när man blivit bränd. Så oerhört svårt.

    • jennifer
      Författare
      15 december, 2014 / 17:16

      Ja, så kan det nog vara :( Usch! Kram!

  2. 11 december, 2014 / 09:09

    Jag är nog den som alltid blivit sarad i slutändan. Vet inte varför jag tenderar att attraheras av douchebags (… svengelska 2.0 ;-) ). En textrad som poppar upp i mitt huvud är:
    Allt gör mindre ont sen
    Inget är värre än första gången
    Tror du på det där själv
    att hjärtat lär sig av erfarenheter?

    Tycker den raden beskriver rätt bra hur jag tänker kring det här med obesvarad/olycklig kärlek.

    • jennifer
      Författare
      15 december, 2014 / 17:18

      Fin text. Jag har också attraherats av alldeles för många män som bara inte brytt sig… Men så en dag, händer det omöjliga!

  3. Johanna
    11 december, 2014 / 14:51

    Får mig att tänka på svartsjuka och hur jobbigt det är att själv slås av den känslan..fast man rationellt vet att det är en dum tanke. FAN. Trodde inte jag var ”sådan”. Vad har jag föt inneboende osäkerhet..?

    • jennifer
      Författare
      15 december, 2014 / 17:18

      Eller hur. Ibland förstår man inte. Menar du att du upplever det nu?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?