Utmattande skräckfilm.

Igår kväll gick jag på bio med Victoria och Ida-Marie för att se Annabelle. Alltså fuck. Jag satt mest med händerna klistrade mot ansiktet för att hålla för ögonen och samtidigt hålla för öronen. Vid några tillfällen skrek jag ikapp tillsammans med resten av publiken i den lilla biosalongen men mestadels sa jag “GUD!” upprepande gånger. Gud, varför gör de sig inte av med dockjäveln? Men det var tydligen inte så enkelt.

Och att det är en MAMMA, som först är gravid och sen får sin ljuvliga lilla BEBIS – det gör allting så mycket värre. Skulle inte rekommendera en enda småbarnsmamma eller blivande mamma att se på Annabelle. Det var också något jag tänkte väldigt mycket på – vilken tur att jag är varken gravid eller mamma! Haha.

Insåg också att det är fruktansvärt utmattande att se på skräckfilm. Genom Annabelle sitter du på helspänn mest hela tiden, fanns ytterst få stunder där jag kunde slappna av och det kändes lite som ett intensivt och tungt träningspass. Varför jag väljer att se på en film jag egentligen inte riktigt njuter av? Även om det var väldigt underhållande att Victoria först skrek och sen fick skrattattacker. Ja, jag tycker det är bra att vidga sina vyer. Som jag sa, kliva utanför komfortzonen. Inte alltså se på romantiska komedier, thrillers eller menlösa tv-serier. Tycker om variationen. Och utmaningen. Överbevisa för mig själv att jag klarar en skräckfilm och jag klarar att gå hem ensam efteråt och förhoppningsvis vara ensam hemma fram över (det har jag ju problem med som det är…)

Somnade alldeles utmattad som en stock väl hemma i sängen, inte säker på om det var pga gårdagens löpning (5 kilometer i regn och lite sluttande uppförs), skräckfilmen eller en kombination av båda.