Saknar något men egentligen inte alls.

När helgerna kommer så saknar jag. Jag saknar mysiga barer och restauranger. Saknar att kunna ta en promenad genom staden. Vilken stad som helst, annan än den här. Jag saknar att samla mina närmsta tjejkompisar och titta på ett program som går varje fredagkväll eller se på en film tillsammans. Saknar att laga en god middag tillsammans och prata om livet, sådant som är jobbigt och behövs pratas om eller sådant som inspirerar.

Jag saknar de där vännerna som alltid finns där, som betyder så himla mycket för mig. För ingen och inget kan mäta sig med det.

Det är just nu, en fredagskväll som det blir så jävla påtagligt. Jag ligger ensam i min säng och mina roomies gör inte desto mer heller. Jag vill inte gå ut och festa för jag ser ingen som helst mening i det. Vill inte sitta på ett café här, eller gå på bio. Utomhus kan man inte promenera ensam och även om man är två är det aldrig särskilt trivsamt att gå igenom de indiska kvarteren. Och egentligen vet jag inte vad som gör allt så annorlunda men det känns så himla meningslöst.

Det är då jag börjar fundera över livets mening och alltihop. Jag har nästan gett upp att försöka knyta riktiga vänskapsband här, för det känns som att ingen ger mig eller skulle kunna ge mig det som mina vänner som redan finns i mitt hjärta ger mig. Jag har hittat mina själsfränder och när jag säger att de är oersättliga så menar jag det. Det var inte som när man var femton och trodde att man hade hittat de bästa vännerna på denna jord. Nej, vi är nästan vuxna nu och det är annorlunda. Trots tusentals mil emellan oss så är ni varje dag i mina tankar och ständigt närvarande inom mig. Det är vänner jag pratar ofta med och vänner jag ytterst sällan hör av, men de finns där och gör sig påminda. De är vad jag behöver och vill ha.

När veckodagarna och vardagen snurrar på så som de gör så glömmer jag bort hur det kan kännas, när det känns såhär. Jag glömmer bort, hinner inte, sakna eller fundera. Men när den lugna stunden kommer och jag lämnas ensam med mitt innersta så är det ofrånkomligt. Jag tänker att jag måste skaffa mig någon sorts sysselsättning. Tänker att jag borde skriva en bok. Skriva något. Och just nu skriver jag. Jag lyssnar på Melissa Horn och Veronica Maggios nya skivor och bara det är obeskrivligt fint. Och så grubblar jag alldeles för mycket. Saknar något, men vet inte riktigt vad. Skulle inte vilja byta ut det jag har och vart jag är, avundas inte någon annans liv. Allting känns bara lite tomt. Som jag sa, meningslöst.

1 kommentar

  1. 5 oktober, 2013 / 12:16

    Därför tycker jag det är så viktigt med ” tjejmiddagarna” lufta tankar och funderingar och inser varje gång hur viktiga dessa ” tantelutter” är :)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?