Vårsolen.

Har depressionen gått över, frågar hon över telefon. Mamma det var ångest som varade i typ en timma, svarar jag. Det du skrev igår, jag känner igen mig så mycket, säger en väninna. En annan skickar ett långt sms. Allihopa är jättefina, medan en själv rycker på axlarna lite som att, vadå, det är glömt nu. Idag har jag glömt hur jag mådde för någon kväll sedan och vad spelar en ångestattack för roll när man mestadels är så himla glad och mår så bra. Och det är då jag mår som bäst, när jag får rycka på axlarna åt livet. Och utmana mig själv och känna att jag strävar efter något. Samt variation, jag tröttnar så snabbt ni vet. Jag shufflar låt när bara halva hunnit spelas. Jag känner mig rastlös i denna stad som alltid bara varit någon sorts mellanlandning. Jag ville lämna Gällivare så snart jag upptäckte att det fanns något annat. Jag behöver hela tiden något nytt. Sånt mår jag bra av. Och av solen och vattnet. Vättern känns som havet ibland och just då känns det bra och jag längtar redan till stränderna. Snart, snart. Snart iväg på äventyr. Lämna tryggheten och kasta mig ut. Känna att man lever, jag måste få känna att jag lever. Som idag när vi skrattade så vi inte fick luft och tårarna rann. Ungefär så, det är fint. Det är det som gör livet värt att leva.

20130429-195859.jpg

1 kommentar

  1. 30 april, 2013 / 08:08

    Jag kände typ samma sak med Jkpg, att vara där någon längre tid blev panik – man ser ju hela stan på en kvart typ!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?