Det stavas ångest.

Det regnar och här ligger vi i soffan, jag och min ångest. Jag vet knappt vilken dag det är och trots att att göra-listan är lång så gör jag ingenting. Jag vet inte om jag orkar, jag är för trött för att tänka på det. Min hy mår inte bra och min rygg gör ont. Nu var det över en vecka sedan jag tränade sist och innan det ytterligare en vecka. Jag behöver träna för att må bra och därför har jag ångest för att jag borde och det är inte det att jag inte har tid men om eftermiddagarna är jag så trött och när det regnar liksom spritter inte min kropp av träningslust. Men vad är en dålig karaktär att yttra sig om, jag får skylla mig själv. Ångesten kommer inte försvinna i takt med att jag fortsätter äta choklad och fokusera på allt jag inte gör och borde göra istället för att verkligen göra det. Alla mina vänner tränar och äter bra, överallt överöses jag av träningsinspiration och motivation men fortfarande ligger jag här och känner bara massor av ångest. Det är svårt att känna sig duglig dagar som dessa. Det är svårt att ta sig i kragen. Det är så lätt att bara ge upp. Tills en dag då man kanske får sova sina alla timmar man behöver och kanske inte sitter i skolan från åtta till fem och kanske lyser solen och kanske känner man sig pepp på livet och träningen igen. Men just nu vill jag bara gråta när jag möter min spegelbild och det är så jävla destruktivt och sorgligt och det är inte ofta så men det är så ibland och det kan man väl få säga. Det är lätt att titta på någon och tro att de alltid är starka och säkra i sig själva. Och jag önskar att det var så. Men någonstans påverkas man av allting fast man inte vill och det är svårt att vara nöjd med sig själv när så många andra är så mycket duktigare och vackrare. Det är det, svårt alltså, ibland, även om man inte vill erkänna sånt.

Som alltid är det värsta att det är obefogat. Jag har ingenting att känna såhär över, egentligen. Ändå gör man det. Hälften av er kanske förstår, känner så själva ibland, vad vet jag. Medan andra hälften häpnas och undrar, är det såhär man kan känna? Jag tror som jag sagt innan att det är bra att inte vara rädd för att prata om sånt här.

Och ångesten rinner av en tillslut och ibland hjälper det kanske lite med en promenad i regnet till tonerna av Winnerbäck som strömmar från hörlurarna in i öronen och fyller kroppen med ännu mer ångest och nedstämdhet tills man inte riktigt klarar mer och då når man helt enkelt en punkt där det räcker. Ångesten är aldrig konstant. Den är ett tillfälligt tillstånd, precis som allting i livet. Allt är tillfälligt. Så låt ångesten komma och försvinna och uppskatta lyckan när den infinner sig igen.

2 Kommentarer

  1. Jessika Rödin
    24 april, 2013 / 23:13

    Kram på dig Jennifer! Har en liknande svacka, då är det mer plugget än träningen som inte lockar för fem öre även fast man har massor att göra. Men som du säger går det över snart, man får sluta pressa sig så hårt på att man ska vara lika duktig som alla andra bara. :)

  2. Tess
    25 april, 2013 / 07:16

    Jag känner igen det mycket väl. Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?