PS.

Helgen öppnade upp mitt hjärta lite, samtidigt som det stängdes på ett annorlunda vis. Idag drömde jag nästan om min framtida man igen och igår grät jag inte över att någonting var hemskt. Jag har varit stabil i väldigt många timmar nu, flera dygn. Jösses vilka humörsvängningar jag hade under förra veckan. Man lär sig att stänga av, men inte för mycket och inte för fel saker. Att våga älska är bra, men att gråta för att världen är orättvis leder inte någon vart. Samma gäller när det kommer till en själv, att älska sig själv är bra och att känna sig hopplös och värdelös är meningslöst.

Jag har bara varit arg. På hälsohets och på annat. Pappa sa att jag var i en revolutions-fas och jag blev jättearg. När pappa säger så och jag skriker ”bara för att du inte bryr dig”, så känner man sig ungefär som sju år igen. Och det kan vara väldigt skönt att få känna sig så ibland, när man andra stunder känner sig närmare 30.

I övrigt så trivs jag och längtar bort på samma gång.
Drömmer om Nya Zeeland varje natt, men tror inte att jag egentligen vill lämna Sverige.

1 kommentar

  1. Göran
    19 februari, 2013 / 14:39

    Älskade Jennifer! Pappa bryr sig väldigt mycket, och har gjort sedan jag var mycket yngre än vad du är! Men du kanske varit för egofixerad för att märka det?
    Puss och kram
    Pappsen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?