Jennifer sandström

Att få känna de där fjärilarna som sträcker sig upp mot hjärtat

Det är en lördagsnatt i maj. Vilken lördagsnatt som helst faktiskt.
Och livet är egentligen himla fint och värdefullt.

Men jag saknar en särskild känsla. Den där känslan som brukar infinna sig en gång om året, ungefär. Oftast på våren. Tidiga våren ibland, men aldrig senare än i mitten av maj. Det behöver inte alls vara på våren heller, men det har bara råkat bli så tidigare. Det har ingen som helst roll vilken tid på året det är, vilken hårfärg jag har eller vilka tankar som kretsar i mitt huvud. Det enda som räknas är du och jag. Han.
Euforin är oövervinnlig och att fokusera på någonting annat är omöjligt.
Du och jag – ingenting annat. Så många nyfikna funderingar och frågor med spännande svar. Vad äter du till frukost varje morgon? Vad gör dina föräldrar för något? Vilka länder har du rest till?

Och innan vi hunnit märka det, har det blivit eftermiddag och vi ligger fortfarande kvar under det skrynkliga täcket. Armar tryggt runt varandra, inte för att vi brukar, utan för att vi vill. Kanske tjugo kyssar i timmen, mellan våra berättelser. Berättelser om allt vi upplevt, men ännu fler om allt det vi vill uppleva.

Jag skrattar med livet och svävar fram i en dimma av lycka och förälskelse.
Måsten existerar inte just nu och aptiten är bortglömd.

Dagar blir till veckor. Förälskelsen ligger kvar.
Och det hade varit en fin början på en vacker kärleks-historia.

 

En text som blev till för drygt ett år sedan och legat och skräpat i min “kärleks-mapp” sedan dess. Ibland måste dem få komma ut lite, de där små texterna jag skriver ibland!

FÖLJ:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.