Skype-poesi på jobbet en onsdagseftermiddag.

A i den här konversationen nedan är Ari min bästa finska kollega. Han är helt underbar och vi alla älskar honom väldigt mycket av en rad olika anledningar. Han är även kanske världshistoriens sämsta roomie (inte självupplevt) men har än så länge inte blivit utkastad (det är nog egentligen bara en tidsfråga). Jag tror också att han har ett hjärta av guld, bakom den finska, karga och kyliga fasaden (han är visserligen varken särskilt karg och kylig).

Han sa till mig idag att jag alltid är så glad, misstänksamt glad i hans mening. (Tydligen har min ledsna dagar inte varit särskilt uppenbara överhuvudtaget). Och jag började predika om diverse övningar för att vara glad slash lycklig. Jag fortsatte sedan att spamma honom med citat om lycka, varpå denna konversation utspelade sig – och jag tyckte den var så vacker att jag måste dela med mig…

A: I want to know the whole spectrum of feelings. I want to be sad, mad, tired, glad, confused, unsure, confident, excited, and scared.
J: yes yes yes, me too and I am. all the time. sometimes too much
A: good
A: and I want to be drunk

20140409-182610.jpg

Och här är han, Ari. På en strand i München, med vinflaskan i hand.

När man hittat sina själsfränder.

Ju längre man är borta hemifrån, desto tydligare blir det. Det här med att vara utan sina bästa vänner, eller inte utan, men alldeles för långt ifrån. Ibland slår det mig hur meningslöst det är. Jag har träffat många fina människor, jag har många många fina vänner, men jag hittade mina själsfränder på högskolan. Och livet är lite tråkigare när man inte kan hänga med dem så fort man känner för det. Vi kallar oss själva för Roligaste Gänget. Göteborgaren som kläckte det en gång, att vi är så jäkla roliga. Haha, ja, det är vi. Älskar oss. Och saknar oss ännu mer.

20140321-081901.jpg20140321-081911.jpg20140321-081936.jpg

Saknar även Sanna-bönan! Jag skrev min uppsats med Emma och henne som ni ser på bilden nedan. Det var ett Dream Team alltså.

20140321-082044.jpgHär hade vi precis haft opponering. Och ja ni ser ju, lyckan var total.

Och några fler Jönköpingsvänner saknar jag också. + Freddie som jag gärna skulle vara rumskompis med igen :-)

20140321-082107.jpg

Fan alltså, är glad för våra minnen och att vi fortfarande har kontakt osv (hehe ett halvår senare liksom). Men jag skulle må så bra av att få bo med er alla i samma stad!

Gillar dock de små updatesen som vi ger varandra vi Facebook, snapchat, whatsapp och så vidare. Och förhoppningsvis ses vi i sommar. ❤️

Lasagne, vin och fotboll.

Vaknade strax innan tolv idag. Rätt trött men det var superljust, som vanligt, i mitt rum. Lyckades sedan transportera mig själv till mina finska kollegor som bjöd på lasagnelunch idag. JIPPI! Hemlagad mat! Och trevligt sällskap. Är rätt nöjd med söndagen, förutom att de glömde tala om den lilla detaljen att det var inte bara en utan TVÅ fotbollsmatcher som skulle tittas på. Jag passade på att ta en nap.

20140316-184737.jpg20140316-184746.jpg
Galet gott med lasagne. Och mys att ha vänner att hänga med, haha. Poor Jenny.

Är nu återigen placerad i min säng. Med Pretty Little Liars i knät. Så fortsätter kvällen. Nöjd med helgen också, nästan redo för en ny vecka. Hur var er helg?

En ny kompis och det fortsatta tunnelbaneäventyret.

Det är alltid lika spännande att fly sin trygga komfortzon och kasta sig ut på ett äventyr någon annanstans, i en ny stad eller ett nytt land. Hur kommer vardagen bli? VEM kommer jag hänga med? Hur kommer jag trivas? På plats scannar man omgivningen och människorna, vem ska jag hugga mina vampyrtänder i och suga mig fast vid? Haha gud vad groteskt det lät, men ni hajar poängen?

Som student har det alltid var väldigt enkelt. Alla är nya, alla vill ha vänner. 1+1=2. Det är däremot lite annorlunda att komma till ett ställe där någon sorts sammanhållning redan existerar. Och det gör det hela ännu lite mer utmanande och intressant. I veckan har jag försökt läsa av läget på kontoret litegrann. Alla verkar väldigt öppna och härliga, faktiskt, vilket känns skönt. Samtidigt måste det såklart finnas grupperingar och små intriger människorna emellan.

HUR SOM HELST. En svensk tjej tog emot mig med öppen famn och bjöd över mig på middag ikväll. Vilket kändes betydligt mer hjärtligt än hen som knappt ville säga godmorgon till mig i veckan *djupt sårad* Hehe. En brasiliansk köttgryta bjöds det på.

20140208-230614.jpg
Och det var himla trevligt att få socialt umgänge efter 20 timmars isolering i lägenheten. Vi diskuterade mest kärlek och politik. Två ämnen man kan önska var mer relaterade till varandra… Italienarna i kollektivet lät mig även provsmaka deras spenatpaj-liknande maträtt.

Påväg hem lärde jag mig dagens tunnelbaneläxa: när du hör något på tyska i högtalarna och alla i din vagn plötsligt rör sig framåt i tåget och går av – då har de förmodligen just meddelat att vagnen DU sitter i kommer bli kvarlämnad på stationen. Den informationen fick jag några minuter senare när chauffören raskt traskade förbi och häpet stannade upp, tittade på mig, yttrade några ord på tyska, hänvisade mig ut ur tåget och jag såg hur de främre vagnar rullade i väg. Jag skrattade upp mot himlen och kände mig så hopplös.

20140208-231158.jpgMen en lär väl sig så småningom. Har ju aldrig behövt navigera genom tunnelbanor på eget bevåg tidigare. Nya platser, nya erfarenheter.

Så ligger här mätt och belåten just nu. Jättetrött också trots massor av sömn? I morgon planerar jag att packa ihop mina väskor och flytta till det nya rummet, lite närmare stan i ett väldigt trevligt område. To be continued.

Dagen när jag lämnade Indien.

Det var en vacker dag, så skulle jag vilja beskriva det. Efter en skön sovmorgon åt vi frukost, det som vi ätit så många gånger tillsammans, mjölk och Kelloggs.

Det var något jag ville köpa innan jag åkte hem, en liten ko från butiken i hotellet Casino. Det är en liten bit att köra dit men det kändes som den perfekta saken att göra, åka bakom N på hans scooter och bara njuta och ta farväl av Kochi.

På vägen stannade vi och drack någon juice som var helt perfekt. Var så törstig efter kvällen innan…

20140117-073741.jpg20140117-073807.jpg20140117-073822.jpgÄlskar att de har små stånd längs vägarna där de säljer juice och kokosnötter. Det var någon mix med lime, Green Apple (någon konstgjord smak) och frön som svällde i vätskan.

Efter vi köpt den lilla kossan åkte vi till Cocoa Tree, caféet i Panampilly Nagar som nyligen flyttat och blivit toppenfint med en asbra meny. Vi delade på en tallrik med massor av grillade köttiga saker och pratade om fina saker.

På eftermiddagen så försvann N en stund. Sen kom han tillbaka med ett litet paket i tidningspapper. En indisk flagga! Det enda jag inte hittat som jag ville ha. Jag behöver ju en flagga från alla de länder jag bor i, så är det bara.

20140117-073837.jpg

Och så fick jag krama några fina vänner hejdå. Sådant är ju aldrig särskilt trevligt, men man får ju vara glad för vilka fina stunder man haft ihop.

20140117-073932.jpg

Vårt rum blev rätt tomt när jag packat ihop mina saker och det är ju inte jättesvårt att säga hejdå till rum, om man inte tänker på alla minnen som kommer från det där rummet förstås.

20140117-073947.jpg

Det fanns ett ställe i matväg som jag ännu inte hunnit testa, Pai Dosa. Dosa var det första jag åt när jag kom till Indien och det skulle även bli det jag åt innan jag åkte hem. Det finns en vanlig sorts dosa men här har de cirka 50 olika och även en söt med choklad! Wow. Vi delade på den med choklad och en med tomat, lök och något mer.

20140117-073958.jpg

Innan vi åkte hem svängde N plötsligt åt ett annat håll och vi hamnade där allting en gång började. Vi stannade utanför Link Heights och tittade upp mot 16D. Lägenheten jag bodde i juli-oktober. Där skedde vår första kyss och många stunder hade vi spenderat där tillsammans. Blev så fruktansvärt sentimental och såklart rann tårarna. Vi åkte vidare och stannade till vid restaurangen där vi åt middag tillsammans första gången, hans kompis jobbar där så vi sa hej och hejdå och drack en apelsinjuice.

20140117-074226.jpg

Sen hade vi knappt en timma att kramas så mycket som möjligt innan taxin kom. Och tårarna fanns alltid väldigt nära men jag var också så glad, glad över allt jag fått uppleva och så. Pepp inför framtiden. Visst vill man titta upp mot himlen och säga åt vilka krafter som nu än finns där ute, låt mig alltid vara såhär kär.

Hejdå 2013 ❤️

Tack, tack 2013 för allt du har gett mig och låtit mig uppleva. Tack för en fantastisk familj, som ställer upp och älskar mig. Tack för den vackra skara vänner jag fått ta del av och alla nya människor jag fått möta under året. Särskilt tack för att jag hittade min indiska prins, det har gett mig många sagolika ögonblick under senare halvan av året. Tack för äventyret i Indien, att jag fick och att jag faktiskt tog möjligheten och åkte hit. Tack för att min kropp varit frisk och stark och blivit starkare på slutet. Och tack för att mina nära och kära fått vara friska, även om de stundtals funnits jobbiga stunder. Tack för lyckan, denna enorma lycka, som jag fått känna under året. Jag vet att livet inte alltid kommer flyta på felfritt, jag vet att vi kommer behöva tacklas med motgångar – men man behöver inte oroa sig utan bör istället njuta av vad som är nu. Och det gör jag, det gör jag, det gör jag.

Jag älskar N. Jag älskar min mamma. Jag älskar min pappa. Jag älskar min bror. Jag älskar mina vänner, i norr och söder och i väster och öster. Och mer än någonsin älskar jag mig själv. Det är så fantastiskt att vara så trygg i sig själv som jag är nu! Tack och hejdå 2013, du kommer för mig alltid vara ett klart och underbart minne.

20131229-215234.jpg
2013 var ett, överlag, mycket lyckligt år!

Vin och vänner framför vågorna.

I kväll var en så vacker kväll. Mötte vänner jag inte sett på länge, tittade människor jag tycker om i ögonen, smuttade på vin första gången sedan jag lämnade Sverige och fick dessutom beundra vågorna från den restaurang där vi satt.

Puss

red lipstick
Vi var på Old Lighthouse Bristow i Fort Kochi och jag åt seafood soup. Mums. Det var perfekt.

Dygnet har bara tjugofyra timmar.

Jag orkar inte det här med att man får ångest för att man inte hinner/orkar/vill umgås med människor. Det är så lätt att skaffa vänner här och det finns så många jag vill hinna umgås med. Men att gå till gymmet, äta och sova tar liksom upp nog mycket av mitt dygn. Och sen råkar jag älska min ensamtid. Jag vill få tid till att skriva, läsa och fundera för mig själv. Jag älskar att bara ta det lugnt. Men ändå finns det något sorts krav att man borde, borde umgås med folk, vara med när det händer något. Och jag pallar inte det, den pressen det skapar i mig.

20130904-000505.jpg

Något annat som jag varit måttligt less på under en längre tid är att jämt umgås i alkoholsammanhang.

Sen så saknar jag nog lite att umgås i kravlösa sammanhang. Ni vet de där vännerna som bara sitter tysta och förstår. Eller de inspirerande vännerna som ger en så mycket energi att man inte kan få nog av det.

Äh jag vet inte, jag har kanske mest egentligen bara en trött kväll. Mycket i huvudet just nu, då blir det lätt så.

God natt önskar jag och flugan som snurrar runt här och förmodligen inte kommer låta mig sova..

Midsommar i Hindås.

Känner spontant efter många lyckade midsomrar på västkusten att midsommar med fördel bör firas just på västkusten. Människorna är härliga, stämningen är alltid på topp, snapsen är obligatorisk, midsommarkransarna och stången lika så. Samt alla andra återkommande traditioner som dans, sång, lekar, avsaknaden av middag, regn och nattbad.

Nåja, det var traditionerna som följde med från förra året. Ungefär samma fina gäng och ungefär samma upplägg. Tack vänner. Och tack Hindås för femte midsommarfirandet i mitt lilla liv.

20130622-133916.jpg20130622-134410.jpg20130622-134541.jpg20130622-134753.jpg20130622-134913.jpg20130622-135016.jpg20130622-135119.jpg

En av mina favoritsaker med midsommar är att man firar hela dagen och natten tillsammans och sen även somnar och vaknar ihop. Det är så mysigt att dagen-efter-hänga, titta på Disneyfilm och grilla det som var tänkt att grillas på midsommaraftonen. Det är extra fint.

Bästa vänner och konstiga vänner.

Den här damen är en av mina första vänner i livet och en av de vänner som jag fortfarande håller kär. Det är häftigt hur man kan knyta vänskapsband redan på dagis som visat sig hålla så här länge och förmodligen livet ut. Elin och jag känner väldigt lika inför många saker, samtidigt som vi skiljer oss enormt som personer. Hon är en tuff brud (med hur mycket skinn på näsan som helst) men när man kommer nära upptäcker man vilken kärleksfull insida hon har. När jag flyttade var det hon som lämnade mig med ett brev som rörde mig till tårar och jag är väldigt tacksam över henne, min Elin.

Igår förenades vi igen, efter ett år på skilda håll. Men avstånd och olika skeenden i livet är inte avgörande för vår vänskap, sedan dagis har vi inte gått på samma skola och sedan 6 år tillbaka har vi inte bott i samma stad. Det är så med vissa vänner, man vet liksom att de alltid kommer finnas där.

20130612-125116.jpg

Apropå vänner så kom jag och tänka på något som fascinerar mig. Det finns de där vännerna man träffar efter en lång tid och min spontana reaktion är då att ställa cirka tusen frågor om allt som hunnit hända i deras liv. Och jag vet inte om det är jag som är konstig, men man börjar undra när man från vissa vänner inte får en enda fråga tillbaka. Vad har jag gjort under de fem senaste månaderna? Vem har jag kysst under våren? Hur känner jag inför att åka till Indien? 

Det fascinerar mig för jag undrar vad det är som gör att man inte undrar detta om sin vän? Bryr man sig inte? Tänker man inte på det? Jag vet inte.

Människor är i naturen självupptagna och egocentriska, det är inget nytt under solen. Det får man gärna vara, om man vill, men jag lär mig med tiden att detta är vänner som kommer falla bort ganska naturligt.