Underbar jävla dag.

Postat 16 maj, 2013 av jennifer

Vad ser ni när ni ser de här bilderna?

Jag ser en dag som var väldigt fin och fylld med sommar, skratt, vänner och kärlek. En dag i ett Jönköping som om somrarna förvandlas och blir ett otroligt vackert litet paradis.

Och livet just nu? Att få ett par dagar ledigt alltså, jag njuter så fruktansvärt av det. När man får tid att promenera i flera timmar om man vill, skriva texter från hjärtat, umgås med dom som gör en glad, vara vaken tills det är nästan morgon igen, sova så länge man önskar. Åh, vad jag älskar det!

I morse började vi dagen på stranden, fortsatte med mat och soffhäng innan vi tog oss ut på härligaste promenaden som ni ser fångades på bild här ovan.

Vilken vacker dag. Vilka fina vänner jag har. Uppskattar även en vän som Lisa, fyra år äldre och fyra år klokare – hon har alltid ett svar på vilket bekymmer man än kan tänkas ha, det gillar jag. Men alla vänner är såklart bra på sina unika sätt, ÄLSKADE NI VAD JAG FUCKING KOMMER SAKNA ER!

Hur som helst, ska återgå till min semester och skriva på en annan sorts text nu.

Puss från Jennifer som bubblar sådär extremt av lycka i varenda liten kroppsdel.

Jag och solnedgången.

Postat 15 maj, 2013 av jennifer

Svara

Just nu sitter jag på en sandstrand. Jag har beskådat hur solen så vackert tagit sig ner bakom kullarna i väster. Den slutar aldrig förundra mig, solnedgången. Eller jag slutar aldrig förundras den snarare. Och en strand har jag inte suttit på sen jag var i Melbourne i december. Det gör inget att det är vid Vättern och att det är lite kallt, det är en strand med vågor och det räcker, just nu.

Ny vana som jag kommer att sakna, kvällspromenaderna i solnedgången längs Vätterstranden. Nedan följer fyra bilder, fyra solnedgångar, från fyra kvällar på senaste tiden. Det är helt magiskt. Jag hoppas alla som bor här tar vara på denna vackra miljö!

Vi har en speciell relation, jag och solnedgången. Jag är extremt fäst vid den och när jag är mitt uppe i det, vill jag aldrig att det ska ta slut. Jag hoppas att jag någon dag blir en man lika känslomässigt-frälst så som jag är solnedgången. Det finns förresten en rimlig anledning till vårt förhållande. I Gällivare, där jag vuxit upp, ser man sällan solnedgångar. På vintern ser man inte solen alls och på sommaren ser man den hela tiden. Därav, tror jag, att jag tycker den är särskilt magisk.

Operfektheter.

Postat 23 april, 2013 av jennifer

Svara

Det jag tycker är det absolut vackraste med människor, är de unika delar var och en av oss har. Såväl ytligt som personlighetsmässigt. Små drag i ansiktet, födelsemärken, ärr – alla attribut som gör oss unika, de tycker jag är som vackrast. För att inte tala om rynkor, tecken som visar på att vi levt, som bär våra erfarenheter och historier.

Ett snett leende
Osymmetriska ögon
En något speciell gångstil
Ett ord som vi alltid uttalar lite fel
Fräknar och födelsemärken

Är det bara jag som tycker det är det vackraste?

Art.

Postat 19 mars, 2013 av jennifer

Snöflingorna virvlar utanför fönstret. Min själsfrände och jag dricker kaffe ur antika koppar som gamla tanter medan vi paradoxalt nog knapprar på våra Macs. Det får vara vinter utomhus bäst det vill, så länge jag får vara inomhus och dela skratten med någon. Och när jag tittade på snön som dansade där ute så tänkte jag ‘det är nog dags att göra en vårlista på Spotify’ och så fick det bli. Nu lyssnar vi till dessa toner och drömmer om den vår som så snart kommer och knackar på vår (hehe) dörr.

Livet just nu.

Postat 12 mars, 2013 av jennifer

Det skär lite i mig att jag, som är fylld med så många ord, just nu inte prioriterar att skriva ned dessa i bloggen. Vad gör jag i stället kanske man undrar? Jag läser och skriver och letar och skriver och läser tills ögonen går i kors och huvudet börjar strejka, ja, eller pluggar som det kallas i vardagligt tal och ännu mer specifikt, skriver c-uppsats. Jag skypar och pratar i telefon tills kvällen blir till natt och gör jag inte det så läser jag en bok eller spelar candy crush tills klockan blivit alldeles för mycket. Jag tränar lite, kämpar med att komma tillbaka till mina fyrtiofem armhävningar i rad och har upplevt spinning-lyckan för första gången på mycket, mycket länge. Och emellan allt det här söker jag jobb och praktikplatser, hänger med mina vänner, lagar enklaste möjligaste maten eller ligger och stirrar upp i taket av trötthet och funderar på hur livet ser ut nästa vecka och veckan efter det och om två månader.

Det är livet just nu mina vänner. Jag vet inte om det kan bli mycket bättre än såhär.

Minnena från då cirkulerar som små söta fåglar i mitt huvud. Framtiden är som ett stort, rosa och fluffigt, underbart moln runt omkring mig. Nutiden, precis just idag, den är helt fucking fabulous.

Kram från Jennifer a.k.a. Grodan.

I Stockholm.

Postat 6 mars, 2013 av jennifer

På snabbvisit i Stockholm idag. Okristligt tidigt upp med tåget och nu på väg ner igen med bil. Jag kände något idag, som inte varit lika tydligt innan. Kärleken till och längtan efter stortstadspuls. Något jag insett efter att ha rest världen över är också hur fantastiskt jävla vackert Stockholm är. Det är en stad som absolut slåss uppe i toppen bland världens vackraste städer. Och det har jag inte kunnat se förrän nu. Stockholm har alltid bara varit Stockholm liksom.

Jag tror det jag älskar mest med stora städer är att alla är välkomna. Med olika frisyrer och olika etniciteter. Med olika drömmar och yrken, bakgrunder och historier. Det är en mötesplats, med individer från olika platser med öden man vill höra mer om.

Det är en mångfald man inte hittar vare sig i Gällivare eller Jönköping mina vänner. Och det är den mångfald jag är halvt beroende av.

Om varje dag var såhär, skulle jag kunna leva i tusen år.

Postat 26 februari, 2013 av jennifer

God kväll mina vänner och bloggläsare. Här kommer ett litet kvällsinlägg från sängen i det Lilla Krypinet. Bubblar lite smått av lycka just i denna stund och känner ett välbehag och lugn inför, allt. Två saker som ger mig styrka i vardagen och livet är dels inspiration från förebilder och vänner i min omgivning, och dels från de fantastiska komplimanger som man får ibland. Varje gång jag blir påmind om att se på sig själv genom andras ögon, är det som att hoppet inom mig förstärks ytterligare.

Att inse vad vi är och vad vi kan, är något av det viktigaste vi kan lära oss. Vi måste våga se hur värdefulla vi är och även våga öppna upp ögonen för allt det vackra i livet.

Jag har grubblat en del och jag fäller tårar var och varannan dag för all möjlig olycka i världen. Men om vi slutar hoppas och inte längre ser den vackra jord vi lever på, vad finns det då för mening med någonting? Människor dör, svälter, krigar, blir sjuka och misshandlade. Men någonstans mitt bland allt elände och all orättvisa måste vi våga och vilja tro. Om vi som har styrkan och förutsättningarna ger upp, vad lämnar det oss i då?

Jag är ung, men jag är inte naiv. Jag har bara insett vad många inte inser förrän de ligger på dödsbädden. Världen är vacker och världen är vår. Livet är inte alltid så där gravallvarligt som vi gör det till, men det är skört och kan vara över på en liten sekund. Ett liv på denna jord tilldelas vi mina vänner, gör något bra av det.

I kväll spelades ett vackert skådespel upp utanför mitt fönster. Fåglar som flög över den färgsprakande himlen och en fullmåne i andra riktningen. Jag blir alltid fångad av dessa ögonblick.

the perks of being a wallflower

Postat 9 januari, 2013 av jennifer

03.29 am.

Jag borde verkligen sova just nu men det är som vanligt svårt om natten. Jag och mina tankar, vi tycks inte vilja låta drömmarnas värld ta över. Antingen så är jag i Nya Zeeland igen, eller i Australien, på resande fot och stressad över något. I drömmarna alltså, de har inte hängt med mig i min förflyttning till Sverige ännu.

Just nu ligger jag i min säng med kinderna våta av saltiga tårar. Har precis sett filmen med titeln i rubriken. Jävla kliché film, men också helt jäkla genius! Måste läsa boken. NU. Filmen var helt i min smak, exakt, allting. Replikerna. Musiken. ALLT. Nu sjunger tonerna till soundtracket i mina öron och det är dags för mig att säga god natt.

P.S Allting känns plötsligt väldigt fulländat och jag vet att allting kommer bli så fantastiskt bra. I morgon åker jag hem, hem till södern och vidare mot livets alla äventyr.

hemma i winter wonderland

Postat 22 december, 2012 av jennifer

Hej vänner. alltså det är helt jäkla fantastiskt att vara hemma i detta vinterlandskap! Snön som fanns i Göteborg var knappt märkbar, mellanlandade i Stockholm och där fanns det mer, men här hemma i Gällivare är det så mycket snö som det ska vara. Även om det var -28 grader när vi landade och man knappast vill vara utomhus längre än nödvändigt. Att kunna beundra skönheten genom fönstret är sjukt mysigt.

Kolla bilderna från flyget…

Träffade redan på Arlanda min fina vän Viktoria så vi satt bredvid varandra flygresan upp och tjattrade om allt som hänt osv. På flygplatsen möttes jag av en liten välkomst-kommitté! Hur underbart… Mamma, mormor och underbara Ronja.

Det var vi tre Ronken, Vixan och jag (bilden) som hängde på gymnasiet och sedan dess har vi gått väldigt olika vägar. Men de betyder fortfarande mycket för mig och jag är glad att de finns kvar vid min sida!

Hade en sjukt fin dag igår. Det var en sjukt fin dag. Solen som knappt orkade upp på himlen var helt magisk tillsammans med den vita, fluffiga snön och det alldeles för många minusgraderna. Träffade familjen och ett gäng vänner. Det mesta är sig likt här. Folk kilar stadigt med sina partners, några har börjat plugga, andra jobbar och festar om vart annat, de som är lite äldre är gravida och ja, ingenting nytt eller superspännande. Det är så som Gällivare är helt enkelt. Platsen jag älskar att komma hem till si sådär ibland. Särskilt om vintern när det är obeskrivligt vackert och även på sommaren när midnattssolen hägrar!

Sunset in St Kilda

Postat 16 december, 2012 av jennifer

Svara

Har haft en dag med mig själv, prommat och utforskat St Kildas shoppingutbud. Ett par fina butiker i stil med Melbourne-stilen. Haft uns av hemlängtan (eller mer än uns, mer om det i morgon kanske). Fick i alla fall sällskap av min frenchie Clement i kväll. Martin och Marjolein åkte igår, men en Auckland-vän är kvar :)

Vi gick ner till stranden och tittade på solnedgången. Fantastiskt. Längs östkusten kunde man aldrig se en så fin solnedgång, soluppgången hade nog varit fin men så sent/tidigt var jag aldrig uppe!

Och såklart även min klassiska fot-bild!