What if money were no object.

 Har ni sett det här videoklippet där Alan Watts pratar om “what if money were no object”? Om inte, se på den nu. Jag skrattar lite åt inledning av “writers and ride horses” då det är något som finns i mina tankar, men blir samtidigt så himla inspirerad.

Alan Watts quote citat

Typiskt klyschigt och så vidare. Men i slutändan exakt så som jag vill leva och exakt så som många glömmer att leva. Jag vet inte ännu what I desire men det ska vi nog kunna lista ut så småingom. Tills dess försöker jag göra sådant som får mig att må bra, ta beslut efter hjärta och magkänsla.

How to have a beautiful day.

Idag är en dag för sånna här ord.

a beautiful day quote

Och sån här musik.

En dag för att låta kroppen känna harmoni och hur den sakta, sakta läker och blir hel igen. För precis som citat ovan, faan vilket privilegium det är att kunna fylla lungorna med luft och känna hjärtat pumpa innanför bröstkorgen. Och jag är så himla, himla tacksam för att jag vaknar med trötta ögon på morgonen och inte egentligen vill somna om kvällarna. Jag är tacksam för att jag vet att det är många som tänker på mig, och älskar mig. Jag har så mycket fint runt omkring mig, man får inte sluta se det.

Idag läste jag ett utdrag från Kristians bok i tunnelbanan på väg till jobbet. Jag måste läsa mer, eller jag måste inte, men jag vill. Mer viktigt och vackert. Sådant som berör på djupet, som påminner mig om hur skört livet är och som får oss att fånga varje sekund. Och det känns bättre att gråta i tunnelbanan när det är tårar med tyngd och inte ett hjärta som värker.

Livet är vackert och fruktansvärt, så himla fint och så himla orättvist. Alla får inte chansen, möjligheten, att leva fullt ut. Vi vet aldrig när vår chans tar slut. Ta vara på allt som är nu. Dröm, dröm, dröm och följ era drömmar.

Lite som en påminnelse till mig själv. Livet är mer än det här och samtidigt är det här allt som livet är. Livet är de små sakerna som en kyss i pannan från någon man tycker om, ett samtal från en bästa vän och en cappuccino på ett café någonstans – vartsomhelst. Hur solen går upp varje dag, fastän den ibland skyms av molnen. Hur tårarna faktiskt tar slut, tillslut. Och att det är onsdag idag, torsdag i morgon och en helg som ska vara hur solig som helst.

Som sockervadd i hela kroppen.

Jag är lite tillbaka på det där rosa molnet nu ikväll. Tackolov. När jag skuttade nedför trapporna till tunnelbanan samtidigt som endorfinerna från träningen sprudlade i kroppen kände jag bara, åh vad skönt att vara i tillbaka i sig själv.

Spenderar kvällen med mig själv och mina tankar. Minnena från Indien flyger ständigt förbi, hur skulle de inte kunna göra? Men de börjar kännas betydligt mindre. Jag raderar sakta bild efter bild i min iPhone och tänker på den halvårsresumé från hela Indien-tiden som jag ännu inte skrivit ihop. Indien var en saga, en fin sådan, men den tog slut. Och istället tänker jag nyfiket över framtiden. Vart är jag påväg om tre månader? Jag ser fram emot den här helgen, juni och juli och augusti, jag ser fram emot allt det där underbara som är framför oss. Och jag längtar tills de dagarna då jag kan berätta allt för er, hela historien.

När jag stannar upp i dessa dagar känns livet lite smått overkligt. Och jag njuter av det här nuet. Jag kan tänka mig att det är såhär det känns, som jag känner precis nu, om vi skulle vara fyllda med fluffig och söt sockervadd – en rätt mysig känsla liksom.

20140527-230325-83005490.jpg

“I want to live like you..”

Jenny, he said,
In next life I wanna live like you…

Idag fick jag höra det här orden och jag smältan nästan till en pöl på trottoaren där vi stod. Det kändes liksom som den finaste komplimangen jag fått på länge. Någon sorts bekräftelse på hur fint livet är och som en påminnelse över hur tacksam man borde vara. Och det är jag, det är jag. Visst finns det sådant som smärtar, såklart att det gör. Men när man tänker på det, alltså livet, så är det himla fint ändå. Det kommer kanske inte alltid vara så, men det är så just nu i denna stund – och det är jag glad för.

20140513-212000.jpg

Varje dag räknas.

“How we spend our days is, of course, how we spend our lives.”

― Annie Dillard 

Trots att den här videon handlar om sport så är det huvudsakliga meddelandet fortfarande väsentligt för oss alla. Känner alltid hur gåshuden reser sig till videos som dessa. Och tänker att, I’m on the track, I’m on the track, I am - för att nå drömmar och göra underverk som jag värderar som underverk i mitt liv. :)

Nu klättrar vi uppåt.

Idag har jag, på riktigt, mått väldigt bra. Ingenting har gjort ont, nästan i alla fall, och jag har gått runt och nynnat på mina favorit-vårlåtar. När jag sjunger för mig själv, då är det som att mitt inte uttrycker sin lycka. För jag vet att saker kommer ordna sig. För att jag trots allt är stolt över vem jag är. För att livet är VACKERT. För att det är så många som älskar mig. Och livet är för kort för att inte njuta mer än man deppar.

Min franska väninna kom fram till mig idag. Hon frågade om allt var ok, och lät sig inte övertygas av mitt jaa. Så sa hon “But I love you, and you can always come to me”. Alla borde få ha franska vänner.

Det var en lång men bra dag på jobbet. Och så gick jag till gymmet och skypade samtidigt med min bästa Göteborgsvän Sofia samtidigt som jag cyklade!! Nu är klockan kvart över tio och jag bloggar påväg hem från tunnelbanan. Lite som en sport att samtidigt försöka att inte gå in något…. :-)

Hur mår ni? Fick precis ett mail från en bloggvän som också haft det väldigt tungt. Kom ihåg det, vi är aldrig ensamma! Aldrig. ❤️

I’m extraordinary.

Extraordinary people survive under the most terrible circumstances and they become more extraordinary because of it.

—Robertson Davies

Hur känner ni er idag? Känner ni er extraordinära? Jag har väl känt mig mer fantastisk i mina dar, men denna veckan är toppar i alla fall förra veckan som var sådär. Djupa dalar och höga toppar mina vänner. Och när man mår “sådär” älskar jag att tänka, nu kan det bara bli bättre. Livet har varit underbart och kommer vara underbart igen, men kanske inte tjugofyra timmar om dygnet, 365 dagar om året, livet ut.

*Kastar inspiration på er*

Jag älskar sånna här små påminnelser om att vända på tanken, tänka tvärtom. Istället för vad läskigt, vad modig jag är. Istället för är jag bra nog för min dejt, är hen bra nog för mig? Istället för att vara orolig ifall människor tycker om en eller inte, fokusera på vem man själv faktiskt tycker om. Uppenbarligen fungerar ju inte alla människor ihop och det behöver inte betyda att det är fel på dig eller den, bara att vi är olika. Anyway, ville dela med mig av det här tänkvärda citatet till er, och även det lilla citatet nedanför bilden som precis trillade in på min mail (älska inspirationsmailen jag subscribat!)

inspirationscitat

Men kom också ihåg:

When you judge another, you do not define them, you define yourself.     - Wayne Dyer

Första dagen!

Igår vaknade jag på kanske världens sämsta humör. Grät och kände för att stanna i sängen. Men precis innan jag skulle gå till jobbet, första dagen, hittade jag mitt läppstift och dagen blev kanon! Drama Queen.

20140204-082342.jpg20140204-082310.jpg

Alla är så snälla och jag känner mig taggad på att få hugga in i allt vad nu jobbet kommer att innebära. Får man kalla ett internship för jobb förresten? Jag har ju gjort det tidigare och det har gått bra.

Sitter på kontoret nu och väntar på vår training. Vi ska ha training i två veckor. Det var en hel drös av oss, eller ja några åtminstone, som började igår.

Och vet ni vad? Jag blev alldeles lycklig av att få träffa massor av indier OCH vi gick till en indisk restaurang och åt lunch igår. Kände mig som i himlen litegrann.

Eh annars så har jag inte åkt vilse i tunnelbanan och klarat mig rätt bra i övrigt. Ska svara på era kommentarer senare idag, igår var jag så himla slut. Puss på er!

Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

Det händer ibland att en känsla kommer över mig som en våg. Eller det händer ofta att känslorna bara attackerar mig sådär, ibland av lycka (magiska små lyckorus) och ibland av motsatsen. Men just nu syftade jag på en känsla som är lite svår att beskriva. Det är en känsla av att livet är så himla surrealistiskt där jag befinner mig precis just då.

20140202-141842.jpg

Vet ni vad som gör att jag vågar drömma lite stort och lite galet? Men varför jag ändå inte har en utstakad plan framför mig?
Det är för att jag upplevt det så många gånger, att plötsligt befinner vi oss på en plats i livet vi tidigare bara kunnat drömma om. Och jösses vad läskig den drömmen kunde kännas till en början och inte sjutton visste vi hur vi skulle ta oss dit. Men trots det, så tog vi oss dit, steg för steg.

Det är så jag tänker nämligen. Saker löser ju sig alltid. En gång i tiden drömde jag om att prata engelska flytande, det då stora målet är idag en, för mig, självklarhet. Efter högskolan var min dröm att få jobba utomlands, jag visste inte hur det skulle gå till – men det blev ju som det blev, precis som det skulle.

Jag tänker att jag ska skriva en bok. Folk undrar om vad, som om det vore väsentligt? Folk undrar vad jag ska göra efter Tyskland, åh säger jag och skrattar, det får vi se. Jag tänker att jag vill bo med min kärlek. Jag vill se fler länder. Bo någonstans där jag trivs. Jobba med något jag tycker är kul. Jag tänker att det kommer gå bra för mig. Om några veckor har jag inget boende, men sånt löser ju sig, jag hade ju någonstans att bo när jag kom hit (som min önskan var)! Och jag orkar helt enkelt inte planera så mycket, för vi vet ju ändå inte exakt hur det kommer bli.

Jag trodde nog aldrig att jag i februari 2014 skulle sitta ensam på ett Starbucks i München och mentalt förbereda mig inför mitt nya jobb. Samtidigt som jag var alldeles störtkär i min pojkvän som bodde i Indien. Alltså det är ju ett väldigt uppenbart exempel på varför det är lite meningslöst att planera. Jag tar mig dit vindarna för mig, med hjälp av mina drömmar och önskningar.

Och det jag egentligen ville säga var att den där känslan av att livet är surrealistiskt dök upp alldeles nyss. Det kändes så, här där jag sitter i min orangea halsduk och dricker te (vanilla rooibos, godaste rooibos trots att jag inte gillar det egentligen), i München med min kärlek långt borta.