Nu klättrar vi uppåt.

Idag har jag, på riktigt, mått väldigt bra. Ingenting har gjort ont, nästan i alla fall, och jag har gått runt och nynnat på mina favorit-vårlåtar. När jag sjunger för mig själv, då är det som att mitt inte uttrycker sin lycka. För jag vet att saker kommer ordna sig. För att jag trots allt är stolt över vem jag är. För att livet är VACKERT. För att det är så många som älskar mig. Och livet är för kort för att inte njuta mer än man deppar.

Min franska väninna kom fram till mig idag. Hon frågade om allt var ok, och lät sig inte övertygas av mitt jaa. Så sa hon “But I love you, and you can always come to me”. Alla borde få ha franska vänner.

Det var en lång men bra dag på jobbet. Och så gick jag till gymmet och skypade samtidigt med min bästa Göteborgsvän Sofia samtidigt som jag cyklade!! Nu är klockan kvart över tio och jag bloggar påväg hem från tunnelbanan. Lite som en sport att samtidigt försöka att inte gå in något…. :-)

Hur mår ni? Fick precis ett mail från en bloggvän som också haft det väldigt tungt. Kom ihåg det, vi är aldrig ensamma! Aldrig. ❤️

I’m extraordinary.

Extraordinary people survive under the most terrible circumstances and they become more extraordinary because of it.

—Robertson Davies

Hur känner ni er idag? Känner ni er extraordinära? Jag har väl känt mig mer fantastisk i mina dar, men denna veckan är toppar i alla fall förra veckan som var sådär. Djupa dalar och höga toppar mina vänner. Och när man mår “sådär” älskar jag att tänka, nu kan det bara bli bättre. Livet har varit underbart och kommer vara underbart igen, men kanske inte tjugofyra timmar om dygnet, 365 dagar om året, livet ut.

*Kastar inspiration på er*

Jag älskar sånna här små påminnelser om att vända på tanken, tänka tvärtom. Istället för vad läskigt, vad modig jag är. Istället för är jag bra nog för min dejt, är hen bra nog för mig? Istället för att vara orolig ifall människor tycker om en eller inte, fokusera på vem man själv faktiskt tycker om. Uppenbarligen fungerar ju inte alla människor ihop och det behöver inte betyda att det är fel på dig eller den, bara att vi är olika. Anyway, ville dela med mig av det här tänkvärda citatet till er, och även det lilla citatet nedanför bilden som precis trillade in på min mail (älska inspirationsmailen jag subscribat!)

inspirationscitat

Men kom också ihåg:

When you judge another, you do not define them, you define yourself.     - Wayne Dyer

Första dagen!

Igår vaknade jag på kanske världens sämsta humör. Grät och kände för att stanna i sängen. Men precis innan jag skulle gå till jobbet, första dagen, hittade jag mitt läppstift och dagen blev kanon! Drama Queen.

20140204-082342.jpg20140204-082310.jpg

Alla är så snälla och jag känner mig taggad på att få hugga in i allt vad nu jobbet kommer att innebära. Får man kalla ett internship för jobb förresten? Jag har ju gjort det tidigare och det har gått bra.

Sitter på kontoret nu och väntar på vår training. Vi ska ha training i två veckor. Det var en hel drös av oss, eller ja några åtminstone, som började igår.

Och vet ni vad? Jag blev alldeles lycklig av att få träffa massor av indier OCH vi gick till en indisk restaurang och åt lunch igår. Kände mig som i himlen litegrann.

Eh annars så har jag inte åkt vilse i tunnelbanan och klarat mig rätt bra i övrigt. Ska svara på era kommentarer senare idag, igår var jag så himla slut. Puss på er!

Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

Det händer ibland att en känsla kommer över mig som en våg. Eller det händer ofta att känslorna bara attackerar mig sådär, ibland av lycka (magiska små lyckorus) och ibland av motsatsen. Men just nu syftade jag på en känsla som är lite svår att beskriva. Det är en känsla av att livet är så himla surrealistiskt där jag befinner mig precis just då.

20140202-141842.jpg

Vet ni vad som gör att jag vågar drömma lite stort och lite galet? Men varför jag ändå inte har en utstakad plan framför mig?
Det är för att jag upplevt det så många gånger, att plötsligt befinner vi oss på en plats i livet vi tidigare bara kunnat drömma om. Och jösses vad läskig den drömmen kunde kännas till en början och inte sjutton visste vi hur vi skulle ta oss dit. Men trots det, så tog vi oss dit, steg för steg.

Det är så jag tänker nämligen. Saker löser ju sig alltid. En gång i tiden drömde jag om att prata engelska flytande, det då stora målet är idag en, för mig, självklarhet. Efter högskolan var min dröm att få jobba utomlands, jag visste inte hur det skulle gå till – men det blev ju som det blev, precis som det skulle.

Jag tänker att jag ska skriva en bok. Folk undrar om vad, som om det vore väsentligt? Folk undrar vad jag ska göra efter Tyskland, åh säger jag och skrattar, det får vi se. Jag tänker att jag vill bo med min kärlek. Jag vill se fler länder. Bo någonstans där jag trivs. Jobba med något jag tycker är kul. Jag tänker att det kommer gå bra för mig. Om några veckor har jag inget boende, men sånt löser ju sig, jag hade ju någonstans att bo när jag kom hit (som min önskan var)! Och jag orkar helt enkelt inte planera så mycket, för vi vet ju ändå inte exakt hur det kommer bli.

Jag trodde nog aldrig att jag i februari 2014 skulle sitta ensam på ett Starbucks i München och mentalt förbereda mig inför mitt nya jobb. Samtidigt som jag var alldeles störtkär i min pojkvän som bodde i Indien. Alltså det är ju ett väldigt uppenbart exempel på varför det är lite meningslöst att planera. Jag tar mig dit vindarna för mig, med hjälp av mina drömmar och önskningar.

Och det jag egentligen ville säga var att den där känslan av att livet är surrealistiskt dök upp alldeles nyss. Det kändes så, här där jag sitter i min orangea halsduk och dricker te (vanilla rooibos, godaste rooibos trots att jag inte gillar det egentligen), i München med min kärlek långt borta.

Lilla filosofen ger livsråd.

Godmorgon.

Jag sitter i bilen påväg till Varkala och filosoferar. Jag funderar på allt som varit och känner pirr i magen över allt som ska bli. Samtidigt studerar jag Indien utanför fönstret, ett liv som fortfarande utspelar sig som en saga framför mina ögon. Jag beundrar dem för hur de kämpar och lever.

Vidare funderar jag över mina beslut och jag undrar hur det fungerar i längden att leva efter sina impulser? Men sanningen är att det finns inga rätt eller fel över hur vi lever våra liv. Jag kan enkelt försvara mig med att jag fortfarande bara är 21 och så ung att det finns tid osv. Men vad spelar det för roll om jag är 21 eller 36? Jag tänker alltid göra vad jag känner för, det som känns rätt i hjärtat och magen. Jag tänker leva för mina impulser om det är vad som passar.

Det är min livsfilosofi lite, att inte ta livet för seriöst. Vi borde se det som något vackert, något lekfullt. Gör vad ni känner för, vad ni är nöjda med. Njut av livet runt omkring er och oroa er inte.

20131230-105421.jpg

/Jennifer, känner sig sådär typiskt och löjligt Jennifer-lugn och harmonisk.

Att se sig själv i spegeln.

Någon frågade mig för ett tag sedan “varför ler du aldrig när du tittar i spegeln?” Jag blev plötsligt medveten om något som aldrig tidigare passerat mina tankar. Sedan dess har jag kommit på mig själv i spegeln, med att se trött, sorgsen eller liksom besviken ut. Man tittar sig i spegeln och kanske tänker man lite flyktigt, åh typiskt en finne igen. eller jösses vad röd och svettig jag är efter gymmet eller oj vilka trötta ögon jag har. Kanske reflekterar man inte alls utan tänker bara hej hej, där är jag precis som vanligt! Men, man ler inte utan ansträngning, eller hur?

Därför är det något jag har börjat med nu! Så fort jag kommer på det, så avfyrar jag ett leende till mig själv. Kanske blir det lite ansträngt och fejk, men då slappnar jag av och ler som jag ler när jag ser någon jag tycker om. Ska sätta upp ett utklippt leende från en tidningen på spegeln så att jag kommer ihåg det oftare!

För ni vet ju hur glad man blir av att möta någons leende? Kan knappast göra någon skada att möta sig själv med ett leende i spegeln.

20131119-183150.jpg
/ Jennifer, har omedvetet infört en “I love myself”-kampanj i sitt liv!

Loosen up. Relax. A text by Jackson Brown Jr.

Det är måndag. Ni behöver det här.

“Be brave. Even if you’re not, pretend to be.
No one can tell the difference.

Don’t allow the phone to interrupt important moments. It’s there for your convenience, not the callers. Don’t be afraid to go out on a limb. That’s where the fruit is. Don’t burn bridges. You’ll be surprised how many times you have to cross the same river. Don’t forget, a person’s greatest emotional need is to feel appreciated. Don’t major in minor things. Don’t say you don’t have enough time. You have exactly the same number of hours per day that were given to Pasteur, Michaelangelo, Mother Teresa, Helen Keller, Leonardo Da Vinci, Thomas Jefferson, and Albert Einstein. Don’t spread yourself too thin. Learn to say no politely and quickly. Don’t use time or words carelessly. Neither can be retrieved. Don’t waste time grieving over past mistakes Learn from them and move on.

Every person needs to have their moment in the sun, when they raise their arms in victory, knowing that on this day, at his hour, they were at their very best. Get your priorities straight. No one ever said on his death bed, ‘Gee, if I’d only spent more time at the office’.

Give people a second chance, but not a third. Judge your success by the degree that you’re enjoying peace, health and love. Learn to listen. Opportunity sometimes knocks very softly. Leave everything a little better than you found it. Live your life as an exclamation, not an explanation. Loosen up. Relax. Except for rare life and death matters, nothing is as important as it first seems.

Never cut what can be untied. Never overestimate your power to change others. Never underestimate your power to change yourself.

Remember that overnight success usually takes about fifteen years. Remember that winners do what losers don’t want to do. Seek opportunity, not security. A boat in harbor is safe, but in time its bottom will rot out. Spend less time worrying who’s right, more time deciding what’s right. Stop blaming others. Take responsibility for every area of your life.

Success is getting what you want.
Happiness is liking what you get.

The importance of winning is not what we get from it, but what we become because of it. When facing a difficult task, act as though it’s impossible to fail.”

— Jackson Brown Jr.

För att vi inte älskar oss själva nog.

Det blir så tydligt ibland. Att när de negativa tankarna och ångesten kommer så är det på grund av avsaknaden av kärlek till oss själva. Det du säger till dig själv i dina tankar, vad du tänker när du möter dig själv i spegeln – är det ord av kärlek?

Om man är snäll mot sig själv och ger sig själv enorma mängder kärlek, blir det inte enklare att göra detsamma mot andra då? Onödiga bråk, i huvudet med dig själv eller i en diskussion med någon du tycker så himla mycket om – sådant vi kan undvika om vi bara skulle praktisera detta ord just lite mer. Kärlek.

Jag älskar mig själv.
Jag älskar mig själv.
Jag älskar mig själv.

Att säga det högt till dig själv… Känns det ovant? Känns det onödigt? Känns det alldeles för självklart? Ja kanske, men jag tror att vi mår minst lika bra av att höra det som våra älskade gör när vi säger det till dom.

20131118-002048.jpg
Det viktigaste på min visionboard!

Min önskan är att det en dag kommer komma ännu mer naturligt, att ångesten kommer vara nästintill obefintlig och de positiva tankarna kommer vara klart dominerande.

När jag hade skrivit det här inlägget såg jag att Linnea Molander skrivit om att vara snäll mot sig själv och “self compassion” och länkar till Kristin Neffs TED-talk. Jag kan varmt rekommendera det. 20 minuter och ni får en bra insikt i hur det fungerar det här med vår självkänsla och roten till den. Att stärka sin självkänsla via bekräftelse är inte det optimala, utan snarare via att vara snäll mot sig själv i alla situationer. Ja, titta själva – otroligt intressant!

Själv blir jag mer och mer sugen på att fördjupa mig i (eller åtminstone börja med….) meditation och yoga, jag tror att det skulle passa mig bra och få mig att må bra!