Fast vissa dagar man bara, nä.

Man vaknar, tittar på den här bilden och känner att, aaahh prisa gudarna vad jag har det bra – det här blir en bra dag!

There is always something to be thankful for

Sen går det en liten stund och när du ser bilden igen vill du genast skriva ut den bara för att kunna riva sönder den i småbitar och hoppa på den.

Sömnen hörni, sömnen gör allt för mitt humör och påverkar hela min dag. Igår kväll när jag skulle sova började de små öronen att värka. Ajaj. Och så blev den sömnen försenad och alldeles för kort! Här pratar vi om The Secret och så händer sjukaste grejen. Min kollega berättar om hur han fick sin tinnitus genom en förfärlig öroninflammation. Blondinbella ligger sjuk i samma stund sjuk i öroninflammation och vad händer? Jag känner hur en smärta i mina öron kommer smygande. No way José att det är en inbillad smärta! Är väl dock tvivelaktig till det faktum att jag skulle ha “attraherat” en öroninflammation som nog The secret skulle påstå? Det förblir underligt ‘sammanträffande’…

Själv hoppas jag bara att jag INTE igen ska drabbas av ytterligare en sjukdom jag nästan aldrig upplevt, här på plats i Indien. Det känns liksom som att det räcker nu. Vi följer med spänning dramat i Kochi, i Indien – hör oss igen i morgonbitti när vi kommer med en lördagsuppdatering!

Strax bakom magin lurar någonting annat.

Jag älskar att glorifiera saker, jag gör det i mitt huvud hela dagarna. Eller jag snarare förstärker. Och när jag drömmer, då är det mest guld och gröna skogar. Men i och med att när jag känner något, känner det väldigt starkt – så gäller det även på den motsatta sidan, den mörka sidan. Och det vet ni säkert redan, det är ju inte första gången jag skriver om det.

Det kommer tillfällen då det är lite mer mörker än ljus och det kommer ibland över natt och ibland ytterst temporärt. En morgon i Kanada för ett och ett halvt år sen satt jag i trappuppgången och grät och grät. Över en natt rasade mitt liv litegrann framför ögonen på mig. Det var inget jag ville prata om med någon, det var inget att skriva om i bloggen. Och det jag menar är att det händer, då och då. Vi gråter, vi ser bara mörker. Men det går över.

Det senaste dygnet har varit svart. Men jag vill inte prata om det, jag vill inte att någon frågar – FÖR JAG MÅR BRA – men jag mår också inte alls bra. Men det går över. Så bloggen och er emellan, ibland vet man inte vart man ska ta vägen och det gör så ont så ont. Men det går över.

Det går alltid över.
Ibland redan efter en timma att man skrivit en sådan här text. Vilket gör det hela egentligen meningslöst att publicera, men jag gör det ändå.

20130829-223559.jpg

Hur var er dag?

Moody girl.

Dessa dagar då humöret svänger så och man plötsligt är så lycklig att man tror man ska spricka och sen blir man så ynklig och känslig och vill bara gråta och gråta tills dagen är över. Den som påstår att man skulle kunna kontrollera sitt humör kan aldrig ha haft sånna här problem. Vissa känslor bara kommer. Kärlek såväl som ilska och tårar. Och ibland gör vi saker vi ångrar. Jag blir faktiskt sällan arg utan anledning, men att försöka få andra att förstå hur befogad min ilska är – det är desto svårare. Även om man i efterhand inser hur dumt det var att skrika på någon oskyldig stackare. Nåväl, tur att det inte är något jag gör för jämnan. Och så kan vi kanske hoppas på att min ilska blir mildare med åren, i takt med att man lär sig att tålamod och lugn ALLTID är vinnande. Det kanske skulle bli mitt mål inför hösten 2013? Jag har dock noll “höst-och-ny-start-känslor” i och med det här med Indien och allt vad det innebär. Kanske satsar på det målet för 2014 istället? Anmäler mig till någon anger management-kurs eller så. I kväll ska jag yoga för första gången på flera år och hoppas att det hjälper. Något säger mig att en springtur skulle göra mer gott, men mina ben är trötta och stela och b-e-h-ö-v-e-r faktiskt yoga.

20130820-172724.jpg
En nyvaken tös. Mitt morgonhumör har brukat vara något bland det värsta och jag tror mina föräldrar är innerligt tacksamma att de slipper väcka detta monstret om morgnarna numera…

Det indiska äventyret (ohyran) tar aldrig slut.

Inte nog med allt jag upplever om dagarna, så fortsätter vår lägenhet att bjuda på överraskningar. Idag kom jag hem och råkade, RÅKADE såklart se något krypa på väggarna. Och en till, en till, en till. Det kryllade av dem. Små små kryp. Gjorde vad jag alltid gör när paniken infinner sig här i Indien, skypade mamma. Hade en diskussion om det kunde vara vägglöss men det kändes ganska uteslutet. Åt middag, duschade, torkade tårarna och började utforska saken. Efter lite snabbt googlande och jämförande mot den uppförstorade bilden jag tagit av våra små gäster – kunde jag konstatera att, yes vi har med boklöss att göra. BOKLÖSS, visste ni ens att det fanns något sådant?

Tänkte först att det var lite mitt egna fel då jag flyttat in cirka sju böcker som funnits i lägenheten en oklar, men förmodligen lång tid, till mitt rum. Där verkade de ha sitt näste nämligen. Men inspekterade resten av lägenheten och jajjemän, de fanns lite överallt. Andra småkryp också. Ta mig härifrån, var allt jag kunde känna. Satte mig på en köksstol, min roomie hade gått och lagt sig och vännerna på whatsapp slutat svara. Sova på köksbordet inatt?

Men nu ligger jag i alla fall här i min säng som jag dragit ut från väggen. De verkar faktiskt hålla sig till väggarna och böckerna. Och när jag ligger här kan jag inte låta bli att tänka på de där heltäckningsmattorna i Kanada och Nya Zeeland som jag hatade så, de var nog inte så dumma trots allt…

20130817-002554.jpg

Allt den här flickan tvingas uppleva, vem är det som tycker att hon ska utmanas till bristningsgränsen? Vem är det som tycker att hon behöver så jävla mycket skinn på näsan?

Indien är mestadels magiskt, men fan vad jag får slåss vissa stunder. Jag gissar att det är värt det. Glad är jag att jag har vänner här i alla fall, eh ja alltså inte bara i form av oinbjudna gäster.

Puss och kram från en något uppgiven prinsessa i Indien, som hoppas på att det kommer ske underverk så småningom och helst i morgon.

Att tappa hoppet om precis allt.

Efter en ytterst trevlig kväll med mina närmsta vänner i Jönköping ligger jag nu i min säng med tankarna. I mitt huvud samlas bilder av människor som går till attack, som är arga, har åsikter, dividerar och diskuterar utan att komma någonstans. Tillsammans med bilder av människor man inte kan lita på, vetskapen om att det alltid finns någon som inte kommer tala sanning till dig.

Det är sånt här som suger ut all energi från min kropp. Det är sånt här som får mig att tappa hoppet om precis allt. Bitterheten infinner sig tillsammans med likgiltigheten. Jag orkar inte med alltihop. Jag vet inte VAD exakt det är som händer i Husby och på andra platser eller VARFÖR. Jag vet inte VARFÖR så många män våldtar. Jag vet inte om man alltid är två om en tango, om alla har något slags ansvar över andra människors välmående. Jag vet inte om jag kan lita på någon som inte alltid talat sanning.

Det är så mycket jag inte vet och aldrig kommer få reda på. Tankarna snurrar och snurrar tills de någonstans inser att nej, det finns inget svar Jennifer. Och där ungefär blir det väl kortslutning.

All jävla ovisshet, oförståelse och olika verklighetsuppfattningar. Vad gör man av allt det?

Jag vill bara känna kärlek, lugn och rycka på axlarna åt livet. Men det verkar som att världen vill annorlunda.

/Jennifer, djupt nere i tankarna och vandrar, alldeles för djupt.

Ensam, ensam och ensam.

Faktum är att jag trivs bra i mitt egna sällskap. Jag hittar för det mesta på något, skriver lite om jag inte har något annat att göra. Så en kväll, eller två kvällarna ensam, det är inga problem. Men nu ligger jag här, en fredagskväll, ensam för cirka fjärde kvällen i rad. Och den kväll när jag faktiskt suktar efter sällskap, ja då har hela kompisskaran lämnat staden. Så jäkla bra planerat va?

Så jag ligger här i min soffa och är fruktansvärt uttråkad. Lyssnar på Winnerbäck och när man hör hans texter känns det liksom meningslöst att skriva egna texter. Känner mig mest patetisk och ensam. Men sånt går ju över ni vet. En dag kommer jag också få vara två.

Ett annat i-landsproblem är det faktum att det är sommarvarmt ute och INNE i min lägenhet. Liksom jobbigt varmt. Vilket får mig att undra hur jag ska klara av värmen i Indien? Gick på stan idag och letade Indien-vänliga kläder. Alltså kläder som skyler dig men inte värmer dig… Hopplöst! Hittade en magiskt fin kjol i alla fall. En väldigt mycket Jennifer-kjol. Ska nog ta på den nu och snurra runt i min lägenhet och låtsas som att jag inte alls är uttråkad och ensam, så jävla ensam.

Vättern var förresten som vanligt magisk i kväll..

20130517-221612.jpg

ps. Det hade känns så mycket jobbigare att vara ensam om jag inte hade vänner och om jag inte hade en ljus framtid, jag tröstar mig med det.

pps. Min far fyller år idag på självaste norska nationaldagen, vi pratade innan i telefon så egentligen behöver jag väl inte gratulera dig här med, du vet hur mycket jag tycker om dig osv. Nåväl, jag älskar dig pappa!

Det stavas ångest.

Det regnar och här ligger vi i soffan, jag och min ångest. Jag vet knappt vilken dag det är och trots att att göra-listan är lång så gör jag ingenting. Jag vet inte om jag orkar, jag är för trött för att tänka på det. Min hy mår inte bra och min rygg gör ont. Nu var det över en vecka sedan jag tränade sist och innan det ytterligare en vecka. Jag behöver träna för att må bra och därför har jag ångest för att jag borde och det är inte det att jag inte har tid men om eftermiddagarna är jag så trött och när det regnar liksom spritter inte min kropp av träningslust. Men vad är en dålig karaktär att yttra sig om, jag får skylla mig själv. Ångesten kommer inte försvinna i takt med att jag fortsätter äta choklad och fokusera på allt jag inte gör och borde göra istället för att verkligen göra det. Alla mina vänner tränar och äter bra, överallt överöses jag av träningsinspiration och motivation men fortfarande ligger jag här och känner bara massor av ångest. Det är svårt att känna sig duglig dagar som dessa. Det är svårt att ta sig i kragen. Det är så lätt att bara ge upp. Tills en dag då man kanske får sova sina alla timmar man behöver och kanske inte sitter i skolan från åtta till fem och kanske lyser solen och kanske känner man sig pepp på livet och träningen igen. Men just nu vill jag bara gråta när jag möter min spegelbild och det är så jävla destruktivt och sorgligt och det är inte ofta så men det är så ibland och det kan man väl få säga. Det är lätt att titta på någon och tro att de alltid är starka och säkra i sig själva. Och jag önskar att det var så. Men någonstans påverkas man av allting fast man inte vill och det är svårt att vara nöjd med sig själv när så många andra är så mycket duktigare och vackrare. Det är det, svårt alltså, ibland, även om man inte vill erkänna sånt.

Som alltid är det värsta att det är obefogat. Jag har ingenting att känna såhär över, egentligen. Ändå gör man det. Hälften av er kanske förstår, känner så själva ibland, vad vet jag. Medan andra hälften häpnas och undrar, är det såhär man kan känna? Jag tror som jag sagt innan att det är bra att inte vara rädd för att prata om sånt här.

Och ångesten rinner av en tillslut och ibland hjälper det kanske lite med en promenad i regnet till tonerna av Winnerbäck som strömmar från hörlurarna in i öronen och fyller kroppen med ännu mer ångest och nedstämdhet tills man inte riktigt klarar mer och då når man helt enkelt en punkt där det räcker. Ångesten är aldrig konstant. Den är ett tillfälligt tillstånd, precis som allting i livet. Allt är tillfälligt. Så låt ångesten komma och försvinna och uppskatta lyckan när den infinner sig igen.

När tårar byts ut mot ord och det tillslut går över.

Allt det som fyller mig med kärlek. All den lycka som bor i min kropp.
Jag har så mycket att vara glad över, så mycket att känna tacksamhet för.

Det finns stunder då det inte spelar någon roll. Stunder då tårar är den enda medicinen. För smärtan växer och det gör så ont. Inte i hjärtat, men i hela kroppen. Det är som om blodådrorna drar ihop sig, som att skelettet sakta smulas sönder. Och hjärnan förstår ingenting. Tankarna lever plötsligt sitt egna liv i en värld där solen aldrig når in, där varenda molekyl förlorat hoppet.

Människor får cancer, misshandlas, svälter. Människor dör. Förminskandet av mitt lidande gör att det växer sig ännu större inuti mig. Medan världens allt elände, för ett ögonblick, samlas vid mitt fönster och fyller rum och själ med mörker och skuld.

Någonstans i och med att det ljusnar inom mig, för det gör det när tårarna får släppas fria och tankarna sättas i skrift, tar ilskan över. Jag vill skaka om alla som likt det jag gör så sällan, känner sig uppgivna och miserabla. Är det ni känner legitimt? På riktigt? Eller har ni ingen jävla stake i er att rycka upp er själva och sluta vara så förbannat bittra?

Jag tar mig i kragen, vågar möta min spegelbild, ler och tänker, det är nog fan inte alla som skulle vara såhär söta utan framtänder.

Obefogad ångest och tårar som bara kommer.

Ångest. Eller vad man vill kalla det, depression? Mental breakdown? Det spelar ingen större roll. Ni kanske vet vad jag pratar om? Det yttrar sig väldigt individuellt för oss alla. Jag har vänner som kan gråta utan anledning (hej hormoner?) och vänner som aldrig känner så kallad ‘ångest’. Och jag? Jag har ofta extremt höga toppar och mer sällan, djupa dalar.

I helgen maxade jag min endorfinnivå och när jag kom hem var det som att kroppen inte orkade ta mer glädje. Jag skulle göra middag men i stället la jag mig i sängen och grät. Ångesten tog upp all plats i mitt bröst och inte förrän senare fick jag i mig maten. När jag blir sådan blir jag helt apatisk. Jag kan inte prata med någon, kan inte se en film, inte läsa en bok, inte göra något, inte sova. Spelade candy crush för att försöka sysselsätta tankarna och grät om vartannat. När klockan var tillräckligt mycket gick jag och la mig, i hopp om att vakna med en bättre känsla.

Det gjorde jag inte. Jag ville inte stiga upp när klockan ringde, för att ångesten fanns kvar. Men upp gick jag, läste Olof Röhlanders pepptalk som piggade upp lite, men inte helt. Det som blev vändningen var ett jobb-mail, jag fick switcha till totalt fokus och plötsligt kände jag hur adrenalinet rusade ut i blodet och blandades med nervositet. Plötsligt kände jag mig vid liv igen. Och jag kunde traska iväg mot en ny dag, med glada toner i lurarna och fina tankar i huvudet.

Det sjuka och jobbiga är att det BARA KOMMER. Som en hangover av endorfinruset, att ha umgåtts intensivt med människor under en helg eller rest och sett en ny plats. Jag vet inte. Det går inte att sätta ord på känslorna för plötsligt känner jag INGENTING. Helt tom blir jag och det är omöjligt att lokalisera den här ångest-attacken – även om jag försöker tills jag blir tokig. Kan det vara därför? Jag åt rätt dåligt i helgen, är det orsaken? Osv osv. 

Det tjänar dock inte mycket till, jag kom inte fram till något idag och ibland får det vara så – ångesten bara är där och dyker upp ibland. Och det är okej. För mig känns det bra att prata om det! Hur tänker ni, vågar och vill ni prata om er ångest/deppiga stunder? 

När det väl inträffar så tänker jag “det är bara ångest, det är tillfälligt och det går över snart”. Även om livet där och då känns helt hopplöst så vet jag, att snart känns det bra igen. Därför låter jag det bara komma, jag gråter och gråter och struntar i att göra någonting åt det.