opepp-arkiv - Jennifer Sandström

Fantastiskt opepp trots ljuset i tunneln.

publicerat den 8 januari 2015

Goder afton. Då var vi tillbaka i vanlig ordning igen. Sitter på ett café för att plugga och känner ett plötsligt sug efter att skriva ett blogginlägg – det är nog mitt största problem med bloggandet, om jag känner för att skriva något vill jag skriva det nu nu nu och kan liksom inte vänta och ”spara det till senare”. Det är väldigt få inlägg som påbörjas och sparas som utkast för att göras klart senare.

Har i alla fall slagit mig ner på Tiirikkala med en latte och gjort mig redo för första av de två sista uppgifterna. Har smuttat på halva latten i en timma nu. Gäller att ta det lugnt när man inte är sådär van vid koffeinet längre, haha…

Annars då? Jo det ska jag berätta… Var lite tungt att vara tillbaka efter semestern. Samma lägenhet, samma få kvadratmetrar. Samma jobb hemifrån utan någon social kontakt med andra människovarelser. Samma plugg och det lika isolerat. Var så äckligt trött igår och hade knappt någon mat hemma. Tackolov vågar jag väl omnämna Mumin som världens bästa pojkvän. Kände mig dock fett opepp idag. På ”det här livet”, på VINTERN, på att söka jobb – ”hej tack för ditt intresse och din tid men du har inte gått vidare” och så vidare. Grejen är att om 1.5 vecka är mitt plugg över och jag kommer ta tag i det här med att söka jobb mer på riktigt – och kanske bosätta mig i Sverige under en liten tid i hopp om att hitta något där. Mitt vänskapshjärta slår volter av tanken på att bo ännu närmare mina älsklingar! Kärlekshjärtat däremot, det värker såklart lite av tanken. Det här livet hörni – inte alltid jätteskönt. Var ska man bo? Vad ska man jobba med? Vem ska man prioritera?

Jag skulle kunna tänka mig att bo i södra Tyskland/Schweiz/Österrike ett tag, fast lite mer permanent. Ha en schysst lägenhet, en schysst inkomst. Åka på roadtrips till Italien, Frankrike och Slovenien. Vandra och åka skidor i Alperna. *entering the land of dreams*

Äh hörni, jag ser nog trots allt det där ljuset i tunneln. Jag ska bita ihop. Så fort jag är frisk ska jag ta i allt vad jag kan på gymmet, springa allt vad benen bär, yoga tills jag kan gå ner i spagat, laga soppor och smoothies, och kramas med min pojkvän som jag aldrig kramats förut! Och nästa vecka ska jag på en resemässa i Helsingfors, ska försöka boka in lite dejter med de vänner jag har där! Ska sluta dra på mig offerkoftan och sluta tycka så synd om mig själv… :-)

Hur mår ni? Vad händer i era liv just nu?

Konsten att känna sig värdelös.

publicerat den 19 december 2014

snökula fuck

Det är liksom inte tårarna som är det jobbiga, de är jag van vid; jag är trots allt en väldigt känslosam människa. Utan det är de där känslorna som bor inuti och inte syns utan på. Hur man känner sig en onsdagskväll en torsdagskväll och en fredagsmorgon. Å-n-g-e-s-t-e-n. Söker jobb som alla andra söker. Har bästa vännerna så himla långt bort, tänker att de glömmer nog mig snart. Och mamma och pappa finns inte ett stenkast bort, så som de faktiskt borde. Känner att jag kan ju faktiskt ingenting egentligen, inte om man jämför med han som gjort det där och hon som kan det där och alla dom som fått de där jobben, blivit befordrade, startat egna företag. Alla andras sociala underbara liv. Hon som har två tusen följare på Instagram och hundratusentals bloggläsare. Vad är väl jag i jämförelse? Som om det spelade någon jävla roll. Bloggstatistiken slår nya rekord gång på gång, men det gör också tvivlen. Jag väger mindre än jag gjort på fem år (vem har ens koll på sånt), men det känns tyngre än det gjort på fem år. Jag är fysiskt starkare än någonsin men psykiskt så himla skör. Kontrasternas kontraster. Undrar om det beror på mörkret, kylan, understimulans eller bara allmän tjugotvåårs-depression? Mamma skulle nog säga att en har för höga krav på sig själv, så är det kanske. Pappa skulle säga att det hjälper med en promenad, och det gör det nog litegrann.

Orkar inte jämt säga hur jag mår, tankar snurrar runt där inne men hur mycket jag än försöker kan jag inte ta tag i dem, dra ut dem och låta de formas till ord genom mina läppar. Det skulle säkert vara vettigt att prata med någon, gå i någon sorts terapi ni vet. Alla gör ju sånt nu för tiden. Och jag skulle nog öppna upp mig, det är ju inget direkt problem jag någonsin haft. Men det går nog över snart, och det känns ju såhär mer sällan än vad det känns bra. Vet att jag överlever, att det är temporärt.

Och om man kollar på mig så ser jag ju faktiskt ut som vilken fantastiskt ung kvinna som helst? Tänk alla människor vi möter som mår som ruttna svampar inombords och så är det helt osynligt på ytan?

Pussar och kramar till er mina fina, fina läsare. Lova mig att ni tar hand om er själva och varandra. Försök ha en fin jul. Tänk på det gångna året, blev det som ni tänkt er? Vilka stunder är ni tacksamma för? Vad vill ni förändra till 2015? Och vilka mirakel hoppas ni ska inträffa? Mår ni också som ruttna svampar ibland så hoppas jag att ni mår bättre snart. Vi tar oss igenom det här. Om ni behöver lite ‘pepp’ kan ni läsa Hanapees kommentarsfält här – mycket kärlek och betryggande ord.

Och så kommer tårarna, de som aldrig vill ta slut.

publicerat den 23 september 2014

Höstens första dag. Ett paraply som skyddade mig från regnet, våta gator som blötte ner mina sommarskor, Winnerbäck i öronen. Alla skyndade vi fram på trottoarerna medan vinden slet tag i våra paraplyer och vi mindes värmen som försvann över en natt. Det var en fin augustimånad och september lika så. Så mycket att känna lycka över, så mycket att vara tacksam inför.

Men det är inte alltid så det känns.

Ibland hamnar man sittandes på ett trägolv i en lägenhet på femte våningen, stirrandes på ingenting. Med inga känslor i kroppen förutom möjligtvis uppgivenhet, tomhet och något som liknar väldigt mycket de gråa och tunga regnmolnen. Och så kommer tårarna, de som aldrig vill ta slut. Från någonstans kommer stressen och ångesten, och så byter de liksom av varandra där den ena känslan avtar. Stress. Ångest. Stress. Ångest. Så går det runt.

Varför mår jag såhär? Hur länge kommer jag göra det? Vad ska jag göra åt det?

Jag är inte ensam.
Och det går över.

Fast vissa dagar man bara, nä.

publicerat den 1 november 2013

Man vaknar, tittar på den här bilden och känner att, aaahh prisa gudarna vad jag har det bra – det här blir en bra dag!

Sen går det en liten stund och när du ser bilden igen vill du genast skriva ut den bara för att kunna riva sönder den i småbitar och hoppa på den.

Sömnen hörni, sömnen gör allt för mitt humör och påverkar hela min dag. Igår kväll när jag skulle sova började de små öronen att värka. Ajaj. Och så blev den sömnen försenad och alldeles för kort! Här pratar vi om The Secret och så händer sjukaste grejen. Min kollega berättar om hur han fick sin tinnitus genom en förfärlig öroninflammation. Blondinbella ligger sjuk i samma stund sjuk i öroninflammation och vad händer? Jag känner hur en smärta i mina öron kommer smygande. No way José att det är en inbillad smärta! Är väl dock tvivelaktig till det faktum att jag skulle ha ”attraherat” en öroninflammation som nog The secret skulle påstå? Det förblir underligt ‘sammanträffande’…

Själv hoppas jag bara att jag INTE igen ska drabbas av ytterligare en sjukdom jag nästan aldrig upplevt, här på plats i Indien. Det känns liksom som att det räcker nu. Vi följer med spänning dramat i Kochi, i Indien – hör oss igen i morgonbitti när vi kommer med en lördagsuppdatering!

Strax bakom magin lurar någonting annat.

publicerat den 29 augusti 2013

Jag älskar att glorifiera saker, jag gör det i mitt huvud hela dagarna. Eller jag snarare förstärker. Och när jag drömmer, då är det mest guld och gröna skogar. Men i och med att när jag känner något, känner det väldigt starkt – så gäller det även på den motsatta sidan, den mörka sidan. Och det vet ni säkert redan, det är ju inte första gången jag skriver om det.

Det kommer tillfällen då det är lite mer mörker än ljus och det kommer ibland över natt och ibland ytterst temporärt. En morgon i Kanada för ett och ett halvt år sen satt jag i trappuppgången och grät och grät. Över en natt rasade mitt liv litegrann framför ögonen på mig. Det var inget jag ville prata om med någon, det var inget att skriva om i bloggen. Och det jag menar är att det händer, då och då. Vi gråter, vi ser bara mörker. Men det går över.

Det senaste dygnet har varit svart. Men jag vill inte prata om det, jag vill inte att någon frågar – FÖR JAG MÅR BRA – men jag mår också inte alls bra. Men det går över. Så bloggen och er emellan, ibland vet man inte vart man ska ta vägen och det gör så ont så ont. Men det går över.

Det går alltid över.
Ibland redan efter en timma att man skrivit en sådan här text. Vilket gör det hela egentligen meningslöst att publicera, men jag gör det ändå.

Hur var er dag?

Moody girl.

publicerat den 20 augusti 2013

Dessa dagar då humöret svänger så och man plötsligt är så lycklig att man tror man ska spricka och sen blir man så ynklig och känslig och vill bara gråta och gråta tills dagen är över. Den som påstår att man skulle kunna kontrollera sitt humör kan aldrig ha haft sånna här problem. Vissa känslor bara kommer. Kärlek såväl som ilska och tårar. Och ibland gör vi saker vi ångrar. Jag blir faktiskt sällan arg utan anledning, men att försöka få andra att förstå hur befogad min ilska är – det är desto svårare. Även om man i efterhand inser hur dumt det var att skrika på någon oskyldig stackare. Nåväl, tur att det inte är något jag gör för jämnan. Och så kan vi kanske hoppas på att min ilska blir mildare med åren, i takt med att man lär sig att tålamod och lugn ALLTID är vinnande. Det kanske skulle bli mitt mål inför hösten 2013? Jag har dock noll ”höst-och-ny-start-känslor” i och med det här med Indien och allt vad det innebär. Kanske satsar på det målet för 2014 istället? Anmäler mig till någon anger management-kurs eller så. I kväll ska jag yoga för första gången på flera år och hoppas att det hjälper. Något säger mig att en springtur skulle göra mer gott, men mina ben är trötta och stela och b-e-h-ö-v-e-r faktiskt yoga.

En nyvaken tös. Mitt morgonhumör har brukat vara något bland det värsta och jag tror mina föräldrar är innerligt tacksamma att de slipper väcka detta monstret om morgnarna numera…