Flipflop-dagar.

Och det brukar kännas så jobbigt att behöva klä av sig. Jag minns hur armar med knottrar, såriga ben (eh ja, prova inte det där med att epilera hemma), tjocka lår och en mage som veckar sig flera gånger brukade kännas så himla jobbigt.

Men numera älskar jag bara ben, tunna linnen och känslan av att få promenera runt i flipflop. För ett par år sedan skulle jag hellre stanna hemma än att hänga med ett gäng killar vid en pool. Det är sant. Och jag är glad att man blir klokare med åren, att man lär sig trivas i sig själv. Att man bara slutar bry sig om saker som inte är värda att bry sig om, till exempel om man har lite korta ben och inte lika skinny kropp som de tjejerna som får allas blickar.

20140607-203249-73969243.jpg20140607-203257-73977913.jpg20140607-203304-73984563.jpg20140607-203417-74057979.jpg

BBQ, sjukt bra vänner, frisbee, öl, sol och körsbär. Galet bra lördag. Även om jag gråter lite inombords pga Håkan spelar nununu. Påväg att möta upp gänget igen för häng i en biergarten och suga ut det sista av den här vackra dagen. Och att vi är lediga på måndag känns himla bra. Njuter.

Emma Hjalmar.

Idag exploderade mitt hjärta av vänskapskärlek och jag fylldes av alla de där känslorna man fylls med när man blir så uppriktigt och innerligt glad för någon annan.

Emma Hjalmar, bästis från högskolan, har nu avklarat sin uppsats med glans! Och livet verkar helt toppen för henne just nu och jag vet precis hur det kändes och unnar henne verkligen det. Den den den känslan, av att vara klar med något man kämpat så med och ha ett äventyr framför sig.

swag bästis

Emma var min nolla när vi som redan gått på högskolan ett år var faddrar. Hon fattade tycke för oss faddrar och på den vägen var det. Snart ses vi och då ska vi festa järnet hos Frosten. Längtar så, då får jag träffa alla mina diamanter ♥

se vad du gör med mig.

I like the days when we drink too much coffee. When we are too tired and too happy. Life is just great except for a few things that aren’t. But overall that glittering feeling of happiness flows through our blood. Och själen snurrar i piruetter, lyckopiruetter. I really like those days. The weekend is around the corner even though it’s only Tuesday. Våren är också här på sätt och vis. Vi går i varma tröjor de dagar som temperaturen sviker, men träden är gröna och syrenerna sticker i näsan när man minst anar det. Let it be like this, please just let it last for a while. Och låt oss blanda engelska och svenska som vi blandat skratten och gråten, låt oss bryta alla regler, eller åtminstone ett par av dem.

Let your tears water the seeds of your future happiness.

“Cry. Forgive. Learn. Move on. Let your tears water the seeds of your future happiness.”

– Steve Maraboli

Livet är magiskt. Idag var en sådan dag då jag tänkte There is only so much happiness you can take, en sådan dag då jag borde gått hem och lagt mig i sängen för att låta tårarna bara komma. Jag var trött, är trött. Det kunde varit ett perfekt tillfälle att kliva in i skepnaden av lite deppig och självdestruktiv. Det behövs ibland och det är ok. Men när jag gick från jobbet kände jag bara, varför? Jag är ju glad. Nu sitter jag på min säng och lyssnar på gråtiga låtar. Men det finns inga tårar där, de som alltid brukade lura bakom ögonlocken alldeles för ofta. Jag tror att jag för ett par veckor sedan grät en hel månadsranson av tårar. Och ögonen måste få vila. Hjärtat måste få leva på lyckan en stund. Trots att livet är så märkligt, så jättemärkligt. Ibland är det så.

Det handlar om lycka och om tårar. Om att gråta, förlåta, lära sig, gå vidare och låta tårarna vattna de frön som man sår för framtida lycka. 

Varför jag är i Indien.

Det här är svaret. 

Och det här är jag, jag tittar alltid lika förundrat på stjärnhimlen hur många gånger jag än tittat på den tidigare.

Det här är varför jag är i Indien. Det här är varför jag inte vill stanna i Indien. Det här är varför jag inte vet exakt vad jag vill jobba med, för just nu vet jag bara att jag vill se så mycket mer. Jag är inte redo att slå mig till rot, jag måste suga ut allt av vad världen har att erbjuda, lite så känns det.


Ni har sett dem förut, dessa citat, men jag finner de på något vis så befriande. Jag kan relatera till orden, betydelsen. Man kan jämföra världen med en enorm bok, och jag vill läsa mer än bara en sida – för jag har redan sett smakprov av några fler av bokens sidor. Och YOLO inte i den bemärkelsen som var populär där ett tag men snarare i att man bör fråga sig själv – vad vill jag? Svaret som finns i mitt hjärta är att upptäcka och se mer. Så känns det efter att ha varit dryga fyra månader i Indien. Och innan det bott på Nya Zeeland och i Kanada! Tänk allt det där jag inte ännu upplevt – det måste finnas fantastiska små världar där ute!

Hur ofta känner du dig tacksam?

Ärligt talat mina vänner där ute, hur ofta känner ni er tacksamma? Hur ofta tänker ni ”vad bra jag har det” eller ”vad lyckligt lottad jag är som har detta i mitt liv”? Det vore intressant att höra mer om människors vanor att faktiskt känna tacksamhet. Själv skulle jag uppskattningsvis säga att jag är ganska bra på det. Jag omger mig av många bloggar och sidor på nätet som ger mig inspiration och via dessa blir jag ofta påmind om att vara tacksam!

Det är lätt att häva ur sig och det är lätt att läsa förbi när man ser något i stil med ”var tacksam blabla bla”. Men idag snubblade jag över ett vettigt inlägg om tacksamhet, 12 skäl till tacksamhet hos Linnea Molanders blogg om lycka. Hon har en högskoleutbildning i positiv psykologi, lyckoforskning och neurovetenskap – och jag tycker det gör hennes texter väldigt intressanta då det finns mycket forskning bakom. ”Överpositiva miffon” som försöker peppa dig är kanske inte alltid så motiverande? Men Linnea pratar om det på en mer jordnära nivå snarare än det där typiska ”INGENTING ÄR OMÖJLIGT! DU ÄR DIN EGEN LYCKAS SMED!”-sättet.

Så läs Linnea Molanders blogg om ni vill berika er med lite lyckokunskap och kanske förbättra ert liv och välmående?

Idag är jag tacksam över att jag kunde unna mig en pedikyr i helgen och således ha rödmålade tånaglar som passar så fint i min gula klacksandaler!

20131111-160302.jpg
Försöker öva på att inte bara känna mig tacksam över att ”jag har rent vatten att dricka och någon som älskar mig samt ett jobb att gå till”. Men är livet tungt får man börja någonstans – har du ögon att se med? Händer att känna med? En telefon att prata i? Något vackert att se på utanför ditt fönster just nu? Hitta tacksamhet i det lilla!

Mvh, Jenni som undrar om det finns någon som uppskattar hennes klysch-inlägg eller om merparten drar en suck och scrollar vidare?