Flipflop-dagar.

Och det brukar kännas så jobbigt att behöva klä av sig. Jag minns hur armar med knottrar, såriga ben (eh ja, prova inte det där med att epilera hemma), tjocka lår och en mage som veckar sig flera gånger brukade kännas så himla jobbigt.

Men numera älskar jag bara ben, tunna linnen och känslan av att få promenera runt i flipflop. För ett par år sedan skulle jag hellre stanna hemma än att hänga med ett gäng killar vid en pool. Det är sant. Och jag är glad att man blir klokare med åren, att man lär sig trivas i sig själv. Att man bara slutar bry sig om saker som inte är värda att bry sig om, till exempel om man har lite korta ben och inte lika skinny kropp som de tjejerna som får allas blickar.

20140607-203249-73969243.jpg20140607-203257-73977913.jpg20140607-203304-73984563.jpg20140607-203417-74057979.jpg

BBQ, sjukt bra vänner, frisbee, öl, sol och körsbär. Galet bra lördag. Även om jag gråter lite inombords pga Håkan spelar nununu. Påväg att möta upp gänget igen för häng i en biergarten och suga ut det sista av den här vackra dagen. Och att vi är lediga på måndag känns himla bra. Njuter.

Emma Hjalmar.

Idag exploderade mitt hjärta av vänskapskärlek och jag fylldes av alla de där känslorna man fylls med när man blir så uppriktigt och innerligt glad för någon annan.

Emma Hjalmar, bästis från högskolan, har nu avklarat sin uppsats med glans! Och livet verkar helt toppen för henne just nu och jag vet precis hur det kändes och unnar henne verkligen det. Den den den känslan, av att vara klar med något man kämpat så med och ha ett äventyr framför sig.

swag bästis

Emma var min nolla när vi som redan gått på högskolan ett år var faddrar. Hon fattade tycke för oss faddrar och på den vägen var det. Snart ses vi och då ska vi festa järnet hos Frosten. Längtar så, då får jag träffa alla mina diamanter ♥

se vad du gör med mig.

I like the days when we drink too much coffee. When we are too tired and too happy. Life is just great except for a few things that aren’t. But overall that glittering feeling of happiness flows through our blood. Och själen snurrar i piruetter, lyckopiruetter. I really like those days. The weekend is around the corner even though it’s only Tuesday. Våren är också här på sätt och vis. Vi går i varma tröjor de dagar som temperaturen sviker, men träden är gröna och syrenerna sticker i näsan när man minst anar det. Let it be like this, please just let it last for a while. Och låt oss blanda engelska och svenska som vi blandat skratten och gråten, låt oss bryta alla regler, eller åtminstone ett par av dem.

Let your tears water the seeds of your future happiness.

“Cry. Forgive. Learn. Move on. Let your tears water the seeds of your future happiness.”

- Steve Maraboli

Livet är magiskt. Idag var en sådan dag då jag tänkte There is only so much happiness you can take, en sådan dag då jag borde gått hem och lagt mig i sängen för att låta tårarna bara komma. Jag var trött, är trött. Det kunde varit ett perfekt tillfälle att kliva in i skepnaden av lite deppig och självdestruktiv. Det behövs ibland och det är ok. Men när jag gick från jobbet kände jag bara, varför? Jag är ju glad. Nu sitter jag på min säng och lyssnar på gråtiga låtar. Men det finns inga tårar där, de som alltid brukade lura bakom ögonlocken alldeles för ofta. Jag tror att jag för ett par veckor sedan grät en hel månadsranson av tårar. Och ögonen måste få vila. Hjärtat måste få leva på lyckan en stund. Trots att livet är så märkligt, så jättemärkligt. Ibland är det så.

Det handlar om lycka och om tårar. Om att gråta, förlåta, lära sig, gå vidare och låta tårarna vattna de frön som man sår för framtida lycka. 

#100happydays

#100happydaysDet här är utmaningen som sprider sig över sociala medier just nu. Kan du hitta något att vara glad över, varje dag, i 100 dagar? Det är inte en tävling, det är en utmaning för dig själv.

Jag är med. På min instagram lägger jag numera dagligen upp en bild som representerar något som gör mig glad. Det är tufft. Vissa dagar vill man gråta, skrika eller slåss. Vad som helst förutom att tänka på vad tusan som gjorde en glad, vad spelar det för roll? Jag är inte glad!! Men jag tvingar mig själv att se det vackra i varje dag, eller åtminstone något vackert i varje dag. Den som letar hon finner.

20140225-221839.jpg
Vågar du anta utmaningen om #100happydays? Jag tyckte ärligt talat att det kändes lite jobbigt att binda sig för något sådär, men jag tror att människan mår bra av utmaningar. Ibland behöver man göra något “bara för att”, kanske för att bevisa för sig själv att man kan bara man försöker. Kul grej i vilket fall, tänker att man kanske mår bättre också på köpet? Att se något positivt i varje dag kan ju knappast vara dåligt.

Idag såg det ut såhär på fröken Sandströms Instagram, poetiskt och fint:

Jennifer Sandström instagramUppdaterar på engelska av hänsyn till den internationella lilla publiken. Ibland känns det bara också väldigt rätt. Orden kommer ju bara till en ibland, ni vet. Men jag gissar att ni behärskar det språket på en sådan nivå, inte sant? ;-)

Kärlek från olika håll.

Jag fick ju massvis med kärlek i Indien, det var aldrig någon bristningsvara. Däremot saknade jag kärleken från ett gäng bästa vänner och de depåerna har nu äntligen fått fyllas på igen. Fy vilken fin helg! Jag är så glad att det passade för alla mina diamanter att komma hit till Göteborg och mötas upp för en hel helg. Finns såklart ytterligare några jag hade viljat träffa, tex Sanna och Fredrika, men som sagt, ni är välkomna till München!

Så vad har vi gjort? Uppdaterat om det bästa och viktigaste som hänt under hösten. Hängt asmycket på caféer, för det är så vi gör i Sverige och det tycker jag är alldeles riktigt. Druckit vin. Skrattat tills magen gjort ont. Öst kärlek över varandra och bara njutit liksom. Och ungefär såhär såg det ut i bilder. (Jag kastade mig för övrigt över en semla när jag såg att det finns på plats på caféerna, så svenskt och en favorit!)
20140119-221852.jpg20140119-221554.jpg20140119-221600.jpg20140119-221615.jpg20140119-222159.jpg20140119-222239.jpg20140119-222246.jpg20140119-225749.jpg20140119-222258.jpg

Jag är nog lite extra glad och tacksam över att diamanter som dessa finns i mitt liv idag, just för att det inte alltid varit en självklarhet. När jag var barn och tonåring fanns det stunder då vännerna inte vara lika fantastiska, men de tiderna är förbi. Nu är jag en hemskt lyckosam människa!

För att maximera kärleksboosten ytterligare så åkte jag för att träffa min bror och hans flickvän hemma hos henne. De bjöd på godaste tacosen, te, prat och skratt. Vilket härligt par de är alltså, är väldigt glad för min brors skull att han hittat en så fin tjej.

20140119-225449.jpg20140119-225459.jpg20140119-225506.jpg
Sandra hade en väldigt söt liten terrier och ett kanonfint hem med en kulturell touch. Massor av böcker, så som jag drömmer om att ha det en dag!

Och det var den helgen! Lugn och lycka sprider sig i mina ådror, jag kramar min nalle och ska drömma söta drömmar om min prins i Indien.

Prinsen och prinsessan på dejt.

I fredags, när jag fortfarande var i Indien, så gick vi på dejt jag och min prins.

20140111-175738.jpg

Han påstod sig inte gilla pasta eller pizza, jag tyckte det var dags att han fick smaka riktig pasta och pizza. Så vi gick till den italienska restaurangen på Holiday Inn.

20140111-180309.jpg
Pasta med tomat, basilika och bacon. Stenugnsbakad pizza med skinka, salami och champinjoner. Det var gudomligt gott och så tyckte även han. Den vanliga pizzan man hittar i Indien är tjock och smaklös och pasta förknippar de kanske med snabbnudlar.

Fantastiskt mysigt var det. Som allt med honom.

20140111-175853.jpg20140111-175908.jpg

Efter middagen besökte vi en väns födelsedagsfest. Och i Indien när någon fyller år så bjuder födelsedagsbarnet på allt, inklusive alkohol. Ni kan ju tänka er stämningsläget när vi ramlade in vid elva. Ett ganska glatt gäng varav en del även var ett lite högt gäng.

Vet ni vilken dresscoden var? Svart. Ser ni på bilden hur mycket svart jag var? Oops. Jag äger alldeles för få svarta kläder. Kände mig ännu mer som en prinsessa, en vit donna i det svarta havet.

Vi drack några drinkar, pratade med några av de vänner jag faktiskt hade där borta men mest drunknade vi i varandra. Och dansade. Han älskar att dansa och jag älskar att se honom dansa. Sen fnissade vi åt tjejen som kanske skulle göra vad som helst för att ta min pojkvän. Människor alltså, inte kloka.

Och så åkte vi hem i en rickshaw, somnade tätt tätt intill och jag exploderade av lycka.

Varför jag är i Indien.

Det här är svaret. 

Och det här är jag, jag tittar alltid lika förundrat på stjärnhimlen hur många gånger jag än tittat på den tidigare.

Det här är varför jag är i Indien. Det här är varför jag inte vill stanna i Indien. Det här är varför jag inte vet exakt vad jag vill jobba med, för just nu vet jag bara att jag vill se så mycket mer. Jag är inte redo att slå mig till rot, jag måste suga ut allt av vad världen har att erbjuda, lite så känns det.


Ni har sett dem förut, dessa citat, men jag finner de på något vis så befriande. Jag kan relatera till orden, betydelsen. Man kan jämföra världen med en enorm bok, och jag vill läsa mer än bara en sida – för jag har redan sett smakprov av några fler av bokens sidor. Och YOLO inte i den bemärkelsen som var populär där ett tag men snarare i att man bör fråga sig själv – vad vill jag? Svaret som finns i mitt hjärta är att upptäcka och se mer. Så känns det efter att ha varit dryga fyra månader i Indien. Och innan det bott på Nya Zeeland och i Kanada! Tänk allt det där jag inte ännu upplevt – det måste finnas fantastiska små världar där ute!

Hur ofta känner du dig tacksam?

Ärligt talat mina vänner där ute, hur ofta känner ni er tacksamma? Hur ofta tänker ni “vad bra jag har det” eller “vad lyckligt lottad jag är som har detta i mitt liv”? Det vore intressant att höra mer om människors vanor att faktiskt känna tacksamhet. Själv skulle jag uppskattningsvis säga att jag är ganska bra på det. Jag omger mig av många bloggar och sidor på nätet som ger mig inspiration och via dessa blir jag ofta påmind om att vara tacksam!

Det är lätt att häva ur sig och det är lätt att läsa förbi när man ser något i stil med “var tacksam blabla bla”. Men idag snubblade jag över ett vettigt inlägg om tacksamhet, 12 skäl till tacksamhet hos Linnea Molanders blogg om lycka. Hon har en högskoleutbildning i positiv psykologi, lyckoforskning och neurovetenskap – och jag tycker det gör hennes texter väldigt intressanta då det finns mycket forskning bakom. “Överpositiva miffon” som försöker peppa dig är kanske inte alltid så motiverande? Men Linnea pratar om det på en mer jordnära nivå snarare än det där typiska “INGENTING ÄR OMÖJLIGT! DU ÄR DIN EGEN LYCKAS SMED!”-sättet.

Så läs Linnea Molanders blogg om ni vill berika er med lite lyckokunskap och kanske förbättra ert liv och välmående?

Idag är jag tacksam över att jag kunde unna mig en pedikyr i helgen och således ha rödmålade tånaglar som passar så fint i min gula klacksandaler!

20131111-160302.jpg
Försöker öva på att inte bara känna mig tacksam över att “jag har rent vatten att dricka och någon som älskar mig samt ett jobb att gå till”. Men är livet tungt får man börja någonstans – har du ögon att se med? Händer att känna med? En telefon att prata i? Något vackert att se på utanför ditt fönster just nu? Hitta tacksamhet i det lilla!

Mvh, Jenni som undrar om det finns någon som uppskattar hennes klysch-inlägg eller om merparten drar en suck och scrollar vidare?

Nystart!

Hej vänner. Känns lite konstigt att inte ha tillgång till er, vi har inte internet i huset ännu och vet inte när det kommer att bli fixat. Min telefon (täckning/nätet) har dessutom gett upp för i år, tack och adjö vad ska du med fungerande telefon till Jennifer, sa hen och gick upp i rök.

Idag är verkligen en nystart, det känns i hela kroppen. Och idag har varit en bra dag. Och snart snart snart måste jag nog berätta något för er.

Men tills dess ville jag bara säga att jag lever och mår bra. Trots att jag första natten vaknade av något som kröp på min mage, BAM, jag slog till “den” och kände hur det splashade på min mage. Det var som en nyckelpiga, fast gul, och utan prickar. Jag la den på sängbordet och sov vidare. Badrummet är väldigt myrigt också, men det är bagateller. Jag gillar huset! Och särskilt köket. Igår hade lagade Judith tysk mat till oss och det var en så ljuvlig kväll.

Just nu känner jag mig på toppen av världen lite grann. Peppar peppar.

Och så avslutar vi detta med en bild på papayajuice för att det är 1. Sjukt gott och 2. Sjukt snygg bild. I min mening. Puss på er!

Papaya juice