#100happydays

Postat 25 februari, 2014 av jennifer

Svara

Det här är utmaningen som sprider sig över sociala medier just nu. Kan du hitta något att vara glad över, varje dag, i 100 dagar? Det är inte en tävling, det är en utmaning för dig själv.

Jag är med. På min instagram lägger jag numera dagligen upp en bild som representerar något som gör mig glad. Det är tufft. Vissa dagar vill man gråta, skrika eller slåss. Vad som helst förutom att tänka på vad tusan som gjorde en glad, vad spelar det för roll? Jag är inte glad!! Men jag tvingar mig själv att se det vackra i varje dag, eller åtminstone något vackert i varje dag. Den som letar hon finner.

Vågar du anta utmaningen om #100happydays? Jag tyckte ärligt talat att det kändes lite jobbigt att binda sig för något sådär, men jag tror att människan mår bra av utmaningar. Ibland behöver man göra något “bara för att”, kanske för att bevisa för sig själv att man kan bara man försöker. Kul grej i vilket fall, tänker att man kanske mår bättre också på köpet? Att se något positivt i varje dag kan ju knappast vara dåligt.

Idag såg det ut såhär på fröken Sandströms Instagram, poetiskt och fint:

Uppdaterar på engelska av hänsyn till den internationella lilla publiken. Ibland känns det bara också väldigt rätt. Orden kommer ju bara till en ibland, ni vet. Men jag gissar att ni behärskar det språket på en sådan nivå, inte sant? ;-)

Kärlek från olika håll.

Postat 19 januari, 2014 av jennifer

Jag fick ju massvis med kärlek i Indien, det var aldrig någon bristningsvara. Däremot saknade jag kärleken från ett gäng bästa vänner och de depåerna har nu äntligen fått fyllas på igen. Fy vilken fin helg! Jag är så glad att det passade för alla mina diamanter att komma hit till Göteborg och mötas upp för en hel helg. Finns såklart ytterligare några jag hade viljat träffa, tex Sanna och Fredrika, men som sagt, ni är välkomna till München!

Så vad har vi gjort? Uppdaterat om det bästa och viktigaste som hänt under hösten. Hängt asmycket på caféer, för det är så vi gör i Sverige och det tycker jag är alldeles riktigt. Druckit vin. Skrattat tills magen gjort ont. Öst kärlek över varandra och bara njutit liksom. Och ungefär såhär såg det ut i bilder. (Jag kastade mig för övrigt över en semla när jag såg att det finns på plats på caféerna, så svenskt och en favorit!)

Jag är nog lite extra glad och tacksam över att diamanter som dessa finns i mitt liv idag, just för att det inte alltid varit en självklarhet. När jag var barn och tonåring fanns det stunder då vännerna inte vara lika fantastiska, men de tiderna är förbi. Nu är jag en hemskt lyckosam människa!

För att maximera kärleksboosten ytterligare så åkte jag för att träffa min bror och hans flickvän hemma hos henne. De bjöd på godaste tacosen, te, prat och skratt. Vilket härligt par de är alltså, är väldigt glad för min brors skull att han hittat en så fin tjej.

Sandra hade en väldigt söt liten terrier och ett kanonfint hem med en kulturell touch. Massor av böcker, så som jag drömmer om att ha det en dag!

Och det var den helgen! Lugn och lycka sprider sig i mina ådror, jag kramar min nalle och ska drömma söta drömmar om min prins i Indien.

Prinsen och prinsessan på dejt.

Postat 15 januari, 2014 av jennifer

I fredags, när jag fortfarande var i Indien, så gick vi på dejt jag och min prins.

Han påstod sig inte gilla pasta eller pizza, jag tyckte det var dags att han fick smaka riktig pasta och pizza. Så vi gick till den italienska restaurangen på Holiday Inn.

Pasta med tomat, basilika och bacon. Stenugnsbakad pizza med skinka, salami och champinjoner. Det var gudomligt gott och så tyckte även han. Den vanliga pizzan man hittar i Indien är tjock och smaklös och pasta förknippar de kanske med snabbnudlar.

Fantastiskt mysigt var det. Som allt med honom.

Efter middagen besökte vi en väns födelsedagsfest. Och i Indien när någon fyller år så bjuder födelsedagsbarnet på allt, inklusive alkohol. Ni kan ju tänka er stämningsläget när vi ramlade in vid elva. Ett ganska glatt gäng varav en del även var ett lite högt gäng.

Vet ni vilken dresscoden var? Svart. Ser ni på bilden hur mycket svart jag var? Oops. Jag äger alldeles för få svarta kläder. Kände mig ännu mer som en prinsessa, en vit donna i det svarta havet.

Vi drack några drinkar, pratade med några av de vänner jag faktiskt hade där borta men mest drunknade vi i varandra. Och dansade. Han älskar att dansa och jag älskar att se honom dansa. Sen fnissade vi åt tjejen som kanske skulle göra vad som helst för att ta min pojkvän. Människor alltså, inte kloka.

Och så åkte vi hem i en rickshaw, somnade tätt tätt intill och jag exploderade av lycka.

Varför jag är i Indien.

Postat 12 november, 2013 av jennifer

Det här är svaret.

Och det här är jag, jag tittar alltid lika förundrat på stjärnhimlen hur många gånger jag än tittat på den tidigare.

Det här är varför jag är i Indien. Det här är varför jag inte vill stanna i Indien. Det här är varför jag inte vet exakt vad jag vill jobba med, för just nu vet jag bara att jag vill se så mycket mer. Jag är inte redo att slå mig till rot, jag måste suga ut allt av vad världen har att erbjuda, lite så känns det.

Ni har sett dem förut, dessa citat, men jag finner de på något vis så befriande. Jag kan relatera till orden, betydelsen. Man kan jämföra världen med en enorm bok, och jag vill läsa mer än bara en sida – för jag har redan sett smakprov av några fler av bokens sidor. Och YOLO inte i den bemärkelsen som var populär där ett tag men snarare i att man bör fråga sig själv – vad vill jag? Svaret som finns i mitt hjärta är att upptäcka och se mer. Så känns det efter att ha varit dryga fyra månader i Indien. Och innan det bott på Nya Zeeland och i Kanada! Tänk allt det där jag inte ännu upplevt – det måste finnas fantastiska små världar där ute!

Hur ofta känner du dig tacksam?

Postat 11 november, 2013 av jennifer

Ärligt talat mina vänner där ute, hur ofta känner ni er tacksamma? Hur ofta tänker ni “vad bra jag har det” eller “vad lyckligt lottad jag är som har detta i mitt liv”? Det vore intressant att höra mer om människors vanor att faktiskt känna tacksamhet. Själv skulle jag uppskattningsvis säga att jag är ganska bra på det. Jag omger mig av många bloggar och sidor på nätet som ger mig inspiration och via dessa blir jag ofta påmind om att vara tacksam!

Det är lätt att häva ur sig och det är lätt att läsa förbi när man ser något i stil med “var tacksam blabla bla”. Men idag snubblade jag över ett vettigt inlägg om tacksamhet, 12 skäl till tacksamhet hos Linnea Molanders blogg om lycka. Hon har en högskoleutbildning i positiv psykologi, lyckoforskning och neurovetenskap – och jag tycker det gör hennes texter väldigt intressanta då det finns mycket forskning bakom. “Överpositiva miffon” som försöker peppa dig är kanske inte alltid så motiverande? Men Linnea pratar om det på en mer jordnära nivå snarare än det där typiska “INGENTING ÄR OMÖJLIGT! DU ÄR DIN EGEN LYCKAS SMED!”-sättet.

Så läs Linnea Molanders blogg om ni vill berika er med lite lyckokunskap och kanske förbättra ert liv och välmående?

Idag är jag tacksam över att jag kunde unna mig en pedikyr i helgen och således ha rödmålade tånaglar som passar så fint i min gula klacksandaler!

Försöker öva på att inte bara känna mig tacksam över att “jag har rent vatten att dricka och någon som älskar mig samt ett jobb att gå till”. Men är livet tungt får man börja någonstans – har du ögon att se med? Händer att känna med? En telefon att prata i? Något vackert att se på utanför ditt fönster just nu? Hitta tacksamhet i det lilla!

Mvh, Jenni som undrar om det finns någon som uppskattar hennes klysch-inlägg eller om merparten drar en suck och scrollar vidare?

Nystart!

Postat 30 september, 2013 av jennifer

Hej vänner. Känns lite konstigt att inte ha tillgång till er, vi har inte internet i huset ännu och vet inte när det kommer att bli fixat. Min telefon (täckning/nätet) har dessutom gett upp för i år, tack och adjö vad ska du med fungerande telefon till Jennifer, sa hen och gick upp i rök.

Idag är verkligen en nystart, det känns i hela kroppen. Och idag har varit en bra dag. Och snart snart snart måste jag nog berätta något för er.

Men tills dess ville jag bara säga att jag lever och mår bra. Trots att jag första natten vaknade av något som kröp på min mage, BAM, jag slog till “den” och kände hur det splashade på min mage. Det var som en nyckelpiga, fast gul, och utan prickar. Jag la den på sängbordet och sov vidare. Badrummet är väldigt myrigt också, men det är bagateller. Jag gillar huset! Och särskilt köket. Igår hade lagade Judith tysk mat till oss och det var en så ljuvlig kväll.

Just nu känner jag mig på toppen av världen lite grann. Peppar peppar.

Och så avslutar vi detta med en bild på papayajuice för att det är 1. Sjukt gott och 2. Sjukt snygg bild. I min mening. Puss på er!

Indien, du gör mig speechless.

Postat 4 augusti, 2013 av jennifer

Tiden flyger. Livet är mer levande än någonsin. Människorna är vänligare och mer kärleksfulla än vad jag trodde var möjligt. Indien är överväldigande på alla sätt och vis. Och jag, jag vet inte hur jag ska beskriva det.

Att leva i ett land är en sak, att leva med ett land är en helt annat. Jag kan förklara Indien, vad man ser och vad det luktar, hur saker och ting fungerar till en viss mån. Men jag kan inte förklara den här upplevelsen. Jag kan inte, hur jag än formar orden, beskriva människorna jag möter här och händelserna som utspelar sig.

Och i helgen åkte vi till Marari. En galet fin helg, så mycket kan jag säga och så mycket kan ni kanske förstå. Men alla detaljer måste jag spara någonstans i hjärtat och i minnena.

Fem veckor av min tid här har passerat. Och det känns som att mitt år här kommer flyga förbi precis som de två senaste veckorna svischat förbi som en virvelvind och tagit med mig på äventyr.

Hur speechless man än är, finns det tydligen alltid några ord som fingrarna lyckas göra till meningar. Och kanske en dag, snart, kan jag förklara mer kring vad jag faktiskt upplever.

Så mycket lycka.

Postat 29 maj, 2013 av jennifer

Tacksamheten just nu överstiger allt annat. Är så jäkla tacksam för allt. Hur än framtiden artar sig så är precis just nu väldigt bra. Tar examen och firar med underbara UNDERBARA vänner. Har avklarat tre år på högskola och är 21 år gammal. Det är bra!

Bästa uppsats-teamet!

Skulle jag dö nu, skulle jag i alla fall dö lycklig.

Postat 6 maj, 2013 av jennifer

Svara

Idag susade jag på min cykel nerför en lång och brant backe. Vinden fångade mitt hår och solen värmde liksom sommar-varmt på min kropp. Jag ville stanna och ta en bild av det vackra, av sommarkänslan som svept in över staden och lyckan som låg i luften. Men medan jag såg mig omkring efter det där vackra fotot som skulle kunna bli, insåg jag att det vackra inte fanns runt mig, men inuti i mig. Det går inte att fotografera den där känslan i bröstet. Fjärilarna i magen kan inte fångas på bild. Allt det där man känner inombords gör sig knappt rättvist när det återberättas. Trots det, gör jag nu ett tappert försök.

I mina öron hördes tonerna av en snabb låt, allting var magiskt och jag var oändlig och odödlig. Egentligen inte odödlig, men inte rädd för något precis så som när “skulle jag dö nu, skulle jag i alla fall dö lycklig”-känslan infinner sig.

Vad rörde sig i mina tankar när dessa euforiska känslor tog över min kropp och mitt sinne? Jo, där rörde sig tankar om en uppsats som gått in i sin slutfas och en examen som snart ska få tas. Där rörde sig tankar om att en svensk sommar är en väldigt fin sommar och att en månad av den kan vara tillräckligt för att fylla min kvot av hur mycket svensk sommar man egentligen behöver. Där rörde sig tankar om att jag snart börjar på ett spännande företag och får använda min kreativitet och för första gången i mitt liv göra saker som på riktigt.

Och det här var egentligen ett väldigt långt inlägg för att säga att man är väldigt glad och sådär. Men så blir det ibland, när tankarna svävar iväg och händerna rör sig fritt över tangenterna.

Det magiska och overkliga.

Postat 8 april, 2013 av jennifer

Svara

Det är lite svårt att blogga just nu och det kan bero på att det mesta jag gör om dagarna är sådant som jag inte riktigt kan berätta för er. Det tär lite på mig, för jag är van att jämt berätta och är sällan särskilt hemlighetsfull. Men nu är plötsligt varannan mening kryptisk och jag undrar vad jag egentligen ska förmå mig att skriva om. Tids nog mina vänner, tids nog kan jag dela med mig, av hälften åtminstone.

Just idag, en måndag i april, har varit magisk och närapå overklig. Allting inom precis alla kategorier har gått min väg. Och när jag ringde min älskade barndomsvän i eftermiddags för att berätta om det som händer och sker i mitt liv så sa hon, fan vad bra det går för dig. Jag kunde inte annat än att stanna upp – känner efter – och instämma. Att få höra min väns ord gick också rakt in i hjärtat. Ni vet, höra någon vara innerligt glad för ens skull samt höra den där rösten fylld av saknad och längtan. Liksom allt fint som sker toppat av vänner i nordligaste Norrland som fortfarande finns kvar, som alltid kommer finnas kvar och bryr sig.

Stunder som dessa känner jag så mycket kärlek att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och apropå allt och inget så kom jag och tänka på det här citat. I slutändan ångrar vi bara de chanser vi inte tog. Med de orden säger jag god natt.